Patrick Walker (Tom Hardy) är en korrumperad mordutredare som just den julnatt som filmen tar sin början har han tröttnat på samvetets spöken och bestämt sig för att hans brottsliga dagar är över. När han tillsammans med sin nya partner Ellie (Jessie Mei Li) utreder en massaker på en nattklubb sätts han i en svår sits då sonen (Justin Cromwell) till den politiker (Forest Whitaker) som Patrick går smutsiga ärenden för tros vara en av gärningsmännen.
Precis som i så många kriminella i actionfilmer så ska Patrick nu göra ett sista jobb och här består det i att hitta den misstänkte och föra honom i säkerhet hos sin far, vilket visar sig vara livsfarligt då även den kinesiska maffian och en tungt beväpnad dödspatrull söker samme man. Mitt i detta blodröda kaos finns Ellie som försöker förstå vad som händer när liken bildar drivor och förödelsen når vansinnesnivå.
De inledande tjugo minuterna dukar upp för en snutrulle i klassisk stil med en omaka polisduo att följa när griniga Patrick och klämkäcka Ellie genast hamnar i klinch med varandra. Vi ser Patrick köpa julklapp till sin lilla dotter och förstår att han är en bra kille som gjort dåliga vägval i livet. En grund till drama etableras därmed och Walkers komplicerade situation presenteras. När det är gjort så sliter Gareth Evans manus fram skjutvapnen och låter dem ta över snacket.
Kommunikationen mellan karaktärerna hålls kort mellan de brutala våldsscenerna som dominerar. Hardys insats gör att man ändå känner att hans karaktär är mänsklig och vill att han ska lyckas med att reda ut sitt liv. Att lyckas göra så mycket med så lite material av substans är inget annat än briljant. Dessutom är han väldigt bra på att se risig och sliten, men ändå oemotståndligt cool, ut.
Huvudattraktionen i den här filmen är våldet och det är enormt rått. När kulor slår in i mänskligt kött så ser det ut och låter totalt realistiskt. Kroppar trasas sönder av bly och kameran lämnar inte scenen förrän effekten av varenda kula har fångats på film. Blodet sprutar i kaskader och på väl valda ställen används slow motion för att ge en skamlöst läcker touch till slakten. Samtidigt blir det aldrig så stiliserat att det brutala går förlorat. Detsamma gäller fightscenerna som gör ont att se.
Kameraarbetet imponerar med sin kreativitet, vilket bidrar till att actionscenerna inte blir monotona. Vi placeras mitt i kaoset av stänkande blod, flygande glas från bilrutor och smuts som rivs upp från marken. Den adrenalinkick som det ger är obeskrivlig. Finalens långa skottlossning är ett mästerstycke i att skapa variation i en sådan scen. Miljö och parkerade fordon används till fullo för att uppnå detta.
Tyvärr så håller inte scenerna som involverar bilåkning i hög fart eller jakter samma höga klass som de fysiska sammandragningarna. Känslan av plastig CGI totalt dödar dem. Det innebär att den inledande jakten med polisbilar och lastbil helt misslyckas med att engagera. Med tanke på att den är en viktig del av att kicka igång inrigen så är det en brist som känns av.
Skådespelet från Hardys motspelare är så trovärdigt som krävs för en film av den här typen. Timothy Olyphants insats som opålitlig snut förtjänar speciellt att lyftas fram. Evans regisserar showen med säker hand och ser till att den stenhårda tonen hålls intakt från början till slut. Det gör så att det hysteriska tempot aldrig gör filmen ytlig som sådant ofta kan göra. Det här är hardcore action för publik som vill bli bortblåst av upplevelsen och helst slipper lekfulla inslag som lättar upp stämningen.
”Havoc” är en film som utspelar sig i juletid för den som tycker att den bästa formen av juleljus kommer från massor av polisbilar i natten och de som föredrar ljudet av automatvapen framför bjällerklang. Det är ultravåld som får ”Die Hard” att likna en mysig familjefilm i jämförelse. Det är bara att tacka och ta emot vad jag är helt säker kommer stå sig som årets fetaste actionrulle.