Intervju

Skribent

Alexander Dunerfors

6 juni 2019 | 17:30

”Black Mirror”-skaparna djupdyker in i avsnittet med Miley Cyrus

Seriens skapare Charlie Brooker och Annabel Jones pratar om pop, fans och avsnittet ”Rachel, Jack and Ashley Too”.
Historierna i ”Black Mirror” ligger alltid nära vår verklighet, om än lite mer skruvade och skrämmande. I den nya säsongen som släpptes igår spelar Miley Cyrus en het popstjärna, Ashley O. Hennes liv korsas med Rachel, ett hängivet fan, på rätt oväntade vis.

För ett par veckor sen besökte vi galapremiären i London, där seriens skapare Charlie Brooker och producenten Annabel Jones var på plats. Efter visningen deltog de båda i en frågestund kring avsnittet ”Rachel, Jack and Ashley Too”, ett av seriens mest lättsamma hittills.

Hur fan får man med Miley Cyrus?

Annabel Jones: Jag kan fortfarande inte tro det. Vi hade enorm tur.

Charlie Brooker: När vi skrev manuset tänkte vi på vilken internationell popstjärna som kunde spela huvudrollen. I en drömvärld vore det Miley Cyrus. Men vi trodde att det var väl jävligt korkat, och att vi kan lika gärna återuppliva Oliver Reed! En slags omöjlig önskan. Men vi hade ingenting att förlora på att skicka ett manus till henne. Vi trodde hon skulle ignorera oss, ärligt talat. Men det visade sig att hon gillade serien, och hon ville vara med.

AJ: Som ni förstår fanns det en del saker i manuset som hon kunde känna igen sig i. Hon har en väldigt sarkastisk humor. Hon är rolig, och hon gillar att vända upp och ner på saker. Hennes karriär bygger på att hon är en Disneystjärna som försöker skapa sig en egen image, och hon har därför stött på mycket motstånd från sitt egna skivbolag och vissa fans. Hon har gjort den här resan, så hon tyckte det var hysteriskt kul!

CB: Jag tyckte hon sa ”att reta upp folk är min grej!”
 
 
Tänkte ni på henne redan när ni skrev historien?

CB: Historierna föds på ett konstigt sätt. Från början hade jag en idé om ett punkband från 1977 som återuppstår. Jag försökte skriva en sitcom. Det var rätt annorlunda. Vid ett tillfälle var det en rappare. Och jag minns en diskussion vi hade om Alexa och liknande saker. Tänk om de kommer med kändisars personligheter? Sen minns man en tidigare idé om en musiker i koma, och folk som försöker extrahera musik. ur hans hjärna De olika idéerna kolliderade. Vi känner ju till popstjärnor och vilka problem de dras med, men jag tänkte inte på någon specifikt.
 
Det är häftiga låtar och uppträdanden. Hon måste ha varit väldigt involverad i rollen?

AJ: Ja, hon pratade alltid om olika detaljer och ändringar i manus. Hon hade idéer om musiken och sin look. Och om relationen mellan en idol och hennes fan, vilket är riktigt starkt i dagens värld. Det var något som lockade henne, för hon försöker såklart vara ärlig mot sina fans, men ofta finns det artister som är noga styrda av sina managers. Det är något vi vidrör i filmen, idén om vilka budskap som popstjärnor sänder ut till sina fans. Att vi måste vara försiktiga med dem. Vi ser att Rachel följer allt som hennes idol säger, men hjälper det henne?

CB: Det är inte särskilt nyanserade råd, det är ganska ytligt peptalk.

AJ: Hela tanken med en digital vän. En som dessutom är din idol. Det är ett potentiellt farligt scenario.
 
 
Ni pratar om fans och kändisskap, men i en ganska lekfull ton. Var det alltid tanken?

CB: Jag tror att folk ofta förväntar sig av ”Black Mirror” att någon ska titta dystert på en transparent mobil tills deras liv faller i bitar. Det är trevligt att vända på förväntningar ibland och göra något annat. Jag minns när vi gjorde ”USS Callister” i säsong fyra, den var ganska lekfull. Här börjar vi historien på ett sätt, och det utvecklas till något helt annat, det blir en jakt. Och du nämnde musiken. Alla sånger är från Nine Inch Nails, som vi adapterade till pop. Vi bad Trent Reznor om lov att skriva om några av hans låtar. Han fattade konceptet och han var väldigt nöjd.

AJ: Han gillade verkligen idén, han tyckte det var underhållande. Det finns många mörka koncept i filmen, och vi hade kul med det. Det är en rätt skrämmande idé med en artist som blir mer framgångsrik efter sin död, men sen lever vi i en tid där det finns hologram av Prince.

CB: Amy Winehouse och Whitney Houston…

AJ: Nu när några år har gått kan man gräva upp Whitney på nytt och sätta henne på scen. Och hon blir så mycket mer värdefull som hologram än i verkligheten, för vi vet ju… Stackars Whitney. Inga droger, inget missbruk, hon bara dyker upp och är pålitlig. Det är så intressant. Vi kommer alla fråga oss frågan de kommande åren: kommer vi gå på konserter och spelningar där ett hologram framför musiken vi gillar? Ja, jag tror antagligen att vi kommer omfamna det.

CB: Speciellt när de görs lika stora som Godzilla! Varför har ingen gjort det? Alla som gör det är skyldiga oss pengar. Vi tänkte på det först. Vi borde göra nästa pressträff som hologram, utan att lämna hemmet. Jag behöver inte ens ta på mig byxor.

Miley Cyrus har så många paralleller med rollen. Vad hade hon för idéer?

CB: Ja, från första början kom hon med små observationer. Hon hade mycket åsikter om sin prestation. Det är en förhöjd version av henne, med skumma läkare som matar henne med piller. Vi vet ju att det inte är så långsökt i verkligheten, det har hänt andra stjärnor. Jag minns en sak hon sa. En vecka innan vi talade med henne var hon med om något emotionellt. Hon hade gjort en spelning med Grateful Dead, eller vem det nu var, någon från en annan era iallafall. Hon gick ut på scen och såg ut över en massiv arena och ingen tittade på sin mobil. Alla såg på henne! Det var något hon inte hade sett på tio år, ett hav av mänskliga ansikten. Det påverkade henne starkt.

AJ: Ashley säger: ”Spelar det någon roll om jag är på scenen eller om det är ett hologram? Ingen tittar.” Den frågan om vad det innebär att vara artist eller att uppträda, är något som pågår i hennes industri som hon är väl medveten om.

Tycker ni att den här lekfulla tonen är ett bra sätt att utforska nya idéer och koncept i ”Black Mirror”?

CB: Vi vet alltid att en del avsnitt kommer göra folk förbannade. Och att en del kommer uppskatta vissa historier framför andra. Om vi bara gjorde deppiga historier skulle det bli väldigt förutsägbart. Det beror verkligen på historien. Det här passade en förhöjd, glammig och lite löjlig värld. Det passade oss att ta det i den riktningen. Ibland vill vi gå lite åt Pixar-hållet, ibland mer åt ”Motorsågsmassakern”.
 
 
Var Ashley Too svår att designa?

AJ: Herregud, vad hela teamet fick svettas. Vi ville att dockan skulle kännas trovärdig. Som något du kunde köpa i affären om du ville. Inte för att folk handlar i butik längre, de handlar online. Det skulle kännas så naturligt som möjligt. Jag tycker de gjorde ett fantastiskt jobb.

CB: Det var viktigt att det var trovärdigt, som sagt, men också uttrycksfullt. Vi behövde två olika slags uttryck. I början känns hon inte alls hotfull, som en slags Alexa-pryl. I andra halvan blir ögonen subtilt mer uttrycksfulla och hon får mer ansiktsuttryck. Rörelserna blir också mer fria. Vi ville inte göra ”Toy Story”, som en Buzz Lightyear som springer omkring. Nya ”Child’s Play” tror jag handlar om någon slags dödlig AI i en mördardocka. Vi ville inte gå in på det territoriet heller.

En nördig fråga, men ni gillar att ha med extra scener när eftertexterna redan har börjat. Varför?

CB: Vi gör det ganska ofta. I ”San Junipero” berättade vi ganska mycket i eftertexterna. Det ger oss en intressant chans att utveckla historien. Men jag hatar faktiskt när andra gör det. Min stora skräck är när jag går på bio med barnen på typ ”Bilar 2”, och jag vågar inte resa på mig i eftertexterna. Det kan ju komma en jävla bonusscen med någon som äter en donut.
 
 
Femte säsongen av "Black Mirror" består av 3 nya avsnitt som nu finns att streama på Netflix.
| 6 juni 2019 17:30 |