Mia Threapleton är en av årets mest lysande unga stjärnor. Inför Sverigepremiären av Wes Andersons ”The Phoenician Scheme” träffade vi henne på filmfestivalen i Cannes för ett samtal om hennes roll i filmen och hur det är att arbeta med den hyllade regissören.
Mia är dotter till Kate Winslet, men kommer snart inte längre tituleras i sådana termer, ty hon kommer bli något riktigt stort helt på egen hand.
Hur var det att jobba med Wes Anderson?
– Det var en dröm. Jag älskade att se Wes regissera. Även när jag inte hade några scener att göra, gick jag till inspelningsplatsen och bad om att få vara där och bara titta på. Wes brukade säga ”du är ledig, gå och vila” men så lät han mig ändå stå i något hörn, bakom en planta och kika. ”Håll dig gömd” sa han och fortsatte arbeta. Och jag stod där som ett barn och älskade varje sekund.
Hon förklarar:
– Som ung skådespelerska och ändå rätt ny i branschen, har jag såklart fortfarande mycket att lära mig och detta var den bästa skolan. Jag kände mig som en svamp som absorberade allt som hände. Det är nästan beroendeframkallande att vara omgiven av så mycket kreativitet. Det var underbart och jag saknar det.
Det sägs att Wes tar väldigt många tagningar, hur många blev det egentligen?
– Det är ju så roligt att jobba med Wes så det gör inget att det blir många tagningar. Jag tror att vårt lägsta antal var kanske 20, och det högsta var, på vår första inspelningsdag, som inte ens var en hel dag, 69 tagningar. Han väljer sedan helt enkelt dem han älskar mest. Det ni ser i filmen är en sammanslagning av alla hans favoriter.
När visste du att skådespeleri var yrket för dig?
– Det är något jag alltid har älskat att göra. Jag var nog 10 år när jag sa det högt för första gången. Sedan tog det några år och jag var 18 när jag fick mitt första jobb. Då visste jag att jag ville göra det här, och jag hoppas verkligen att jag får fortsätta göra det, för jag älskar det så mycket.
Hur gick det till när du fick den här rollen?
– Jag fick ett mejl från min agent som sa att jag hade en audition för Wes Andersons nästa projekt. När jag läste den meningen tänkte jag: Nej, det här är ett skämt. Det finns inte en chans. Men sedan längst ner i mejlet stod karaktärsbeskrivningen, och den löd: ”ung flicka”. Det fanns ingenting mer, ingen information alls om vem hon var, vad handlingen var. Allt var otroligt hemligt.
– Längst ner stod det något om en scen, som inte var från det manuset utan från ett annat Wes-projekt. Så jag gjorde en self-tape, och efter flera turer träffade jag Wes för första gången, och det var fantastiskt. Vi hade verkligen roligt i varandras sällskap, vi pratade, och du vet, bara njöt av att leka med scenen och prova lite olika varianter och uttryck. Sedan blev jag ombedd att göra en provfilmning, och jag fick läsa från det riktiga manuset via en väldigt krypterad och tidsbegränsad länk.
När fick du veta att då fått rollen?
– Dagen efter. Min agent ringde mig medan jag satt på ett tåg. Hon sa att jag hade fått jobbet, och jag trodde inte på henne. Jag fick henne att lägga på och ringa castingen igen för att dubbelkolla så det inte var ett misstag. Det är verkligen helt sant. Sedan ringde hon tillbaka och sa: ”Det är definitivt sant.” Och jag satte mig på golvet och brast i gråt.
När insåg du att din roll var så stor? Det är ju inte bara en ”ung flicka” som går över gatan liksom.
– Jag insåg det faktiskt inte förrän jag hade fått hela manuset. Jag bläddrade och tänkte: ”Åh, här är hon. Där är hon igen. Herregud, okej, här med. Wow, hon är ju överallt hela tiden, haha.” Så ja, då förstod jag att jag hade fått en huvudroll i en Wes Anderson-film.
Du var fenomenal i ”I Am… Ruth” (antologiserie på Netflix), kan du berätta om det?
– Det med var en otrolig upplevelse. Det var intensivt på så många olika sätt. Jag visste heller inte att filmer kunde göras så. Vi spelade in den på två och en halv vecka, i ett hus, med ett minimalt team. Jag tror ärligt talat att det bara var 20 personer totalt inblandade, vilket är väldigt lite förstår jag nu.
Hur var det att spela mot din mamma i den?
– Dominic Savage, regissören, regisserade mig och mamma i olika rum. Så när vi kom tillbaka visste vi inte vad den andra skulle säga, eftersom allt var improviserat. Det fanns inget manus, och även om vi hade en plan och såklart visste vad handlingen var.
Jag visste inte att inspelningar kunde vara så fria, improviserade och intensiva. Men det var fantastiskt.
Vad är det med skådespeleri som du uppskattar?
– Varje jobb jag har gjort, från och med 2019, känner jag har lärt mig nya saker. Man lär sig nya saker hela tiden, varje dag. Det händer alltid något nytt. På det första jobbet jag gjorde, som är en liten film som heter ”Shadows”, är jag säker på att jag blev väldigt irriterande för de andra. Jag hade så många frågor. Jag visste inte vad terminologin var, och förstod inte jargongen, så jag frågade, frågade och frågade om allt hela tiden, haha.
Vad är det bästa rådet din mamma gett dig vad gäller yrket?
– Att det är ett hårt jobb. För det är ett hårt jobb. Jag växte inte upp på inspelningsplatser, och jag förstår varför mamma inte ville ta med mig dit. Det är hennes jobb, och det är ett hårt sådant. Det skulle nästan vara som att en advokat tar med sig sitt barn till rättssalen.
Tillbaka till ”The Phoenician Scheme”, din karaktär Liesl verkar vara helt annorlunda än dig. Är det svårare eller lättare att spela en karaktär som är helt olik en själv?
– Jag tror det är väldigt subjektivt. Ingen person är den andra lik, ingen hjärna är den andra lik, och jag antar att ingen karaktär heller är den andra lik. Wes har förmågan att undersöka delar av det mänskliga tillståndet och psyket på ett så djupt och väldigt subtilt men nyanserat sätt, att det var så fascinerande att packa upp och skala av de många lagren av Liesl som person.
Var det inte svårt att ha ett så statiskt ansikte och jobba med denna mimiska minimalism?
– Det är intressant, för hon är väldigt stoisk på utsidan, men det händer otroligt mycket under ytan. Det är nästan som ett korallrev, man ser inget ovanifrån, men där under myllrar det av liv. Wes ville att det skulle vara så. Det finns mycket djup komplexitet i henne. Hon har formats av att hon har levt i ett kloster under större delen av sitt liv. Hon har ingen relation till sin far och blir plötsligt bjuden hem igen. Det väcker många obesvarade frågor som hon har burit på i åratal.
Efter intervjun berömmer jag henne en sista gång för hennes magnifika insats i filmen och hon svarar på klingande svenska ”Tack så mycket”. Hon lämnar rummet med ett smittande skratt och jag sitter kvar med tanken – vad stolt hon måste vara, Mias mor.
Se ”The Phoenician Scheme” nu på svenska biodukar.