Ola Rapace stolt över "Tommy"

11 Mars 2014 | 20:30

Ola Rapace: "Man måste våga riskera ett magplask"

Vi pratar med Ola Rapace om "Skyfall"-minnen, var Maria Lang-serien misslyckades och varför tortyrscenerna i bioaktuella "Tommy" gör honom glad.

Ola Rapace är tillbaka på bioduken. Senast löste han brott i 50-talsdeckaren "Mördaren ljuger inte ensam", gången innan slogs han mot Daniel Craig på taket på ett rusande tåg i Bondfilmen "Skyfall". I Tarik Salehs "Tommy" har han en biroll som gangstern Bobby, en av många som är ute efter en stor summa pengar från ett rån. 

Läs också MovieZines intervjuer med Tarik Saleh och med Moa Gammel.

"Tommy" har redan visats i Berlin och i Göteborg. Vad säger publiken?

- Jag var med när den visades i Göteborg. Det märktes att den fastnade på folk. Och här i Stockholm märker man ett enormt intresse, jag har aldrig varit med om något som folk har undrat så mycket om, och desperat vill ha plåtar till premiären. Det är skitkul, men också nervöst. Alla gamla barndomspolare ska se den. Då är man inte så kaxig.

Blir folk extra nyfikna när den utspelar sig i Stockholm?

- Den är gjord av grabbar från förorten och människor som vet vad de snackar om. Då tror jag att det blir ett helt annat sug efter den. Hela filmen har någon slags integritet som är ovanlig.

Tarik har tidigare berättat för mig att han känner till den här världen och är uppväxt med de här karaktärerna. Har du samma erfarenheter?

- Jag har i hela mitt liv då och då rört mig i utkanten av såna här miljöer, och haft beröringspunkter med den här typen av karaktärer. Även om jag själv aldrig har levt i den världen, så har jag haft gamla vänner som har valt den sidan av lagen.

Är Bobby baserad på en särskild person?

- Det beror nog lite på vem du frågar. Jag tror att Anton (Hagwall, manusförfattare) har en ganska tydlig förlaga till den rollen, och jag tror att Tarik också har det. Sen har jag också det, men jag tror inte att våra tre förlagor nödvändigtvis är samma person. När man gör en rolltolkning handlar det alltid mer om mina personliga val än om någon verklig person. Oavsett om jag gör en person som man är öppen med har levt på riktigt, så är jag inte intresserad av porträttlikhet eller imitation. Det är vi som jobbar med filmen som skapar filmen och skapar dess karaktärer. Flyttar man ut dem från vår film eller vår värld så finns de inte.

Med dina egna ord, vem är Bobby och hur platsar han in i den här världen?

- Bobby är en hårding, men just i den här ligan där han spelar är han inte den hårdaste. Han försöker glida lite på sidan och ta genvägar. Det går ju bra så länge Tommy håller sig borta. Sen blir det ju så med människor som bygger låtsasvärldar eller luftslott: det är ganska lätt att blåsa omkull dem. Han har en hel del att förlora om Tommy kommer tillbaks.

Samtidigt är det kvinnornas historia. Det handlar om Moa Gammels och Lykke Lis karaktärer, deras dilemman och erfarenheter av att leva med de här männen. Det är en lyckad vinkel, men varför är den så ovanlig?

- Det är bara gamla, tråkiga mönster som gör att man väljer samma vinkel gång på gång. Jag tycker på ett sätt är filmen är banbrytande, att den har den här flickvänsvinkeln. Det är dramaturgiskt sett ett smart grepp. Sen är det bara att tacka Gud för att Moa och Lykke kan bära de här rollerna. För det är inga lätta roller. Framför allt Moas roll är extremt krävande, hon ska bära den här historien i en och en halv timme utan att egentligen få visa någonting, eftersom hon spelar så dubbelt hela tiden. Det är en jävligt svår uppgift. Karaktären är så begränsad i sina valmöjligheter. Vi andra kan komma in och vara mycket friare i våra tolkningar.

Vad var det mest krävande för dig?

- Mest krävande var det innan vi började filma, att acceptera den här karaktären. Man brukar säga att varje roll är en förolämpning, och den här är en extrem förolämpning. Om inte manuset var så jävla bra så hade jag tackat nej, för jag hade så svårt att tycka om karaktären Bobby. Att han är kriminell behöver inte vara oattraktivt på något sätt, men däremot de här dragen som han har av feghet och sparka nedåt... Det är karaktärsdrag som är väldigt osexiga. Det är paradoxalt, man vill ju spela hjälten och huvudrollen, men de rollerna är ofta ganska tråkiga att spela och ointressanta att titta på. Fegisarna är de karaktärer som ger mest.

Du hade ju en av huvudrollerna i Maria Lang-filmerna förra året. Samtidigt som du talade negativt om Wallander-serien och andra massproducerade deckarserier, hur går det ihop?

- Nä, det går ju inte ihop. Det har bevisat sig gång på gång att det sättet att göra film räcker inte hela vägen. Det krävs mer. Man måste vara ambitiösare och mer dedikerade än vad man kan vara i en serie massproduktioner. Det är en annan sak om man gör en TV-serie, då får man andra möjligheter till att utveckla karaktärer och relationer. Det här formatet, att massproducera långfilmer i någon slags serietillverkning, det gör vi mycket av i det här landet och det bevisas gång på gång att det inte blir bra. Tyvärr. Man kan aldrig veta sånt innan, vad som funkar och inte. Men man måste våga riskera att det blir magplask och inte döma det som blir dåligt alltför hårt. För det är svårt att göra film.

Hur ser du på Maria Lang-filmerna i efterhand?

- Jag har själv bara sett en. Jag har svårt att bedöma det. Det är inte vad jag hade tänkt att det skulle bli, och det är inte mina val som präglar de där filmerna. Men om det är bra eller dåligt? Det lägger jag mig inte i. Det får de som tittar avgöra.

Men du har sett "Tommy". Är tortyrscenen i köket lika jobbig för dig att titta på, när du var på plats på inspelningen?

- Jag blir faktiskt ganska glad över att se den. Jag blir stolt över Tariks envishet och begåvning i de val som han har gjort, och stolt över grabbarna som är med i scenen. De lämnar ingenting utanför utan slänger in allt de har. Gång på gång, i tagning efter tagning. Det är jävligt ovanligt. Det är också Tariks förtjänst, han har fått folk att verkligen gå "all in".

Nu var det några år sedan du spelade in "Skyfall". Har du hunnit landa och inse att du är med i den exklusiva skaran av Bondskurkar?

- Jag hade skitkul med "Skyfall", verkligen. En av de roligaste grejerna jag har gjort. Men mer som ett äventyr med grabbarna än skådespeleri. Det var kul, men det var en sådan Gröna Lund-grej...

Men välbetalt?

- Ja, man kan inte gnälla på betalningen, men inte extremt bra.

Har det öppnat dörrar för dig utomlands?

- Det har det definitivt gjort. Jag har fått massor med kontakter och förfrågningar från stora internationella produktioner. Sen är det inte roligt bara för att det blir internationellt. Det märker man ganska snabbt. Det är lätt att sitta i Sverige och längta bort, men när man får vara med och leka utomlands är det väldigt få grejer som har något att erbjuda där också. De få grejer som finns är väldigt svåra att komma åt. Det är många som är kallade och få som är utvalda. Jag tänker inte så mycket på vilket land produktionen kommer ifrån eller vilken budget de har. Det som är intressant är att jobba med begåvade människor.

Du har länge talat om Bosse Högberg-filmen som ett drömprojekt. Vad är status på den?

- Jag kommer aldrig att ge upp den filmen. Om du frågar mig så är status: vi lever. Men å andra sidan är jag fel person att fråga, för jag har redan offrat för mycket i det projektet för att kunna backa. Min inställning är att antingen gör vi den eller så tar jag livet av mig, haha!

Vad är det som dröjer? Du och Noomi har huvudrollerna, det borde vara ett drömprojekt även för finansiärer?

- Det är väl kanske så med drömprojekt, att det är väldigt starka viljor inblandade. Då kan man inte göra det med halvbra förutsättningar. När vi väl har rätt laguppställning på alla positioner, då kommer det att bli världens bästa film. Alla måste verkligen vara dedikerade. Det har vi märkt, det går inte att jobba med folk som inte är beredda att slänga in lika mycket som vi är beredda att slänga in. Därför har det kraschat ett par gånger. Men det är lika bra. När vi väl gör filmen så ska det vara utan ursäkter. Det ska inte finnas något att skylla på.

Så vad krävs nu för att ni ska kunna komma igång?

- Det är ingen hemlighet att jag vill att Tarik (Saleh) ska regissera den filmen också. Sen börjar man bygga produktionen från grunden, alla måste vara överens om att vi har ett manus som håller. Finansieringen är egentligen det minsta problemet. Vi måste hitta rätt folk och ha ett manus som är klockrent, som alla kan ställa sig bakom.

Nu när vårsolen äntligen har tittat fram, varför ska man gå och se en mörk och våldsam film som "Tommy"?

- "Tommy" är i mina ögon en unik svensk film. Det har inte gjorts någon film som är både sann och spännande och snygg. Jag har inte sett en sådan svensk film, någonsin. Jag tror att man ska gå och se den för att man behöver se riktigt bra svensk film. Jag får iallafall en kick av att se den. Jag blir stolt över Tarik och över alla som har jobbat med den här filmen, kompromisslöst på något sätt. Jag kanske är sjuk men jag blir jävligt glad över den här filmen.

"Tommy" har biopremiär över hela landet på fredag, 14 mars.