I helgen går den romantiska komedin "Juliet, Naked" upp på biografer runt om i Sverige. I filmen får vi följa den nyblivna singelkvinnan Annie (Rose Byrne) vars relation tog slut på grund av pojkvännens besatthet av den legendariska tillika försvunna rockstjärnan Tucker Crowley (Ethan Hawke). Av en slump kommer Annie i kontakt med Tucker och det visar sig förändra mer än de båda kunde anat.
I centrum av filmen är Tucker Crowleys musikaliska arv och bakom det står Nathan Larson, en man ni förmodligen hört fler gånger än ni är medvetna om. Med filmer som "Boy’s Don’t Cry", "Tiger Land" och "Margin Call" i bagaget är Nathan Larson en av filmbranschens största kompositörer. Vi träffade honom under Malmö Filmdagar för att prata om arbetet med "Juliet, Naked", livet som kompositör och hur det faktiskt var att bli Oscarsnominerad.
Vi tar det från början: Hur kom du in i filmbranschen som kompositör?
- Jag var med i olika rockband och alternativa rockband i slutet av nittiotalet. Och eftersom jag levde i New York, och kom därifrån, så gled jag naturligt in bland filmmakare som hade projekt och gillade mitt band. Det var då tv var stort och jag arbetade mycket med det innan jag fick större och större projekt med tidens gång.
Det är en liten bransch som är driven till största del av män och det är något vi försöker förändra men tyvärr är många i filmbranschen rädda för att ta chanser och anställa nya personer. Har du varit med ett tag och du har något de är bekväma med är det större chans att du blir anställd.
I en tidigare intervju berättade du att det var till din kreativa fördel att vara något av en outsider som tonåring, kan du utveckla?
- Jag tror att det är så för de flesta människor, inte sant? Jag menar, det var åttiotalet, jag var med i rockband och intresserad av punkrock, jag var skejtare och hade en töntig frisyr. Jag var inte riktigt outsider för jag hade min grupp av likasinnade, den tidens hardcore punkrockare i New York.
Nathan Larson på Malmö Filmdagar.
- Däremot påverkar det dig när du inser att du inte har en akademisk chans att studera på college och du måste fatta några snabba beslut; jag bara visste att jag skulle göra musik och måste göra musik, men jag kommer från en familj av akademiker och skulle få det att fungera med dem också. Det tog sin tid men jag kom dit. Mina föräldrar var nyss och såg den här filmen ("Juliet, Naked") och det är väldigt fint att kunna visa dem saker trots att de är så långt bort.
Om man tittar till dina tidigare projekt så får man känslan av att du dras till porträtteringar av ämnen och människor utanför normen, är det något du tycker stämmer?
- Jag tror det är en kombination av att känna sig dragen till det materialet men också för att när du väl gjort en viss typ av film så ser branschen dig som mannen, eller kvinnan, som gör just den typen av musik.
- "Juliet, Naked" var ingen tvekan på att jag skulle göra då jag känner alla involverade sen ung ålder, men generellt dras jag till socialt mörkare ämnen och material som har någon slags politisk mening. Jag arbetar mycket med dokumentärer och politiska projekt som ofta flyger under radarn.
Du spenderade nästan tre år med att hitta originaldemos till musiken i ”Juliet, Naked”. Hur håller du ett projekt intressant så länge?
- Det gör man inte. Man blir väldigt trött på det och i slutet kämpar man bara på. Det är värt det för att man får vara i studion tillsammans med människor man tycker om och bara ha kul men det är ovanligt - mestadel av tiden går till administrativt arbete och att brottas med inre, personliga ämnen.
- Det här projektet involverade mycket människor och alla hade en åsikt men ja, så är väl varje jobb? Det svåra med ett arbete är människorna, haha. Det är hemskt att säga men det är för att det är svårt att komma överens med fler än sig själv: när du introducerar andra till din miljö blir det lätt förvirrande.
Rose Byrne och Ethan Hawke i "Juliet, Naked".
Oj, du måste ha en fantastisk arbetsmoral!
- Ja, det har jag, haha. Jag slutade nästan men det händer med många jobb för det är antingen så att du blir anställd i sista minuten för ett projekt som måste vara klart på några veckor, en s.k sprint, där du jäktar dig igenom det för att sedan vara klar för evigt, eller är du delaktig under en lång tid.
Vilket föredrar du? Sprint eller långa projekt?
- Jag tror båda har sina baksidor men jag föredrar en sprint för då har personer mindre tid att säga saker som ”Låt mig tänka på det” eller ”Jag vet inte”. De känner att de har all tid i världen och det blir en evighet av att prova olika saker fram och tillbaka. Vid en sprint har de panik och ingen tid alls, de har förmodligen sparkat den första kompositören. Det är en så liten värld av kompositörer att jag oftast ersätter en vän som i sin tur ersätter mig.
Är det svårt att ha någon form av kreativ frihet när du arbetar i ett stor projekt som ”Juliet, Naked”?
- Du har inte kreativ frihet, du blir anställd för att människor vet att du är duktig på något så du gör ditt bästa för att både tillfredsställa dig själv och ge dem vad de vill ha. Det är kul likväl; jag älskar processen av att skapa musiken, det är diskussionerna efteråt som är den svåra delen.
Rose Byrne i "Juliet, Naked".
Hur var det att komponera musik som ska symbolisera en legends arbete?
- Det är galet. Jag har även gjort det till en annan film, "Velvet Goldmine". Det är en slags fiktiv berättelse om David Bowie och Iggy Pops romantiska relation och där skulle jag skriva musik som lät som David Bowie för han drog sin musik från projektet i sista minuten. Du försöker förstå vad som är genrens essens och efterlikna det utan att bli stämd.
Det skiljer sig mycket från att skriva musik för musikens skull, det är mer likt att skriva i reklamsyfte. När du ska efterlikna en låt handlar det om att förstå tempot och försöka imitera det. När du har låtens hastighet och det generella ljudet av instrumenten låter det övertygande.
När du väl har funnit rätt musik, hur skalar du ner det till endast några sekunder?
- Det är grejen; du måste verkligen hitta det tillfället, eller de tre sekunderna i sången, som faktiskt är bäst och använda det vid rätt tillfälle. Det handlar mycket om att flytta omkring delar och få det att fungera som en helhet.
Du har arbetat mycket med dramafilmer, till exempel "Boy’s Don’t Cry" och "Lilja 4-Ever". Vad är det som intresserar dig med den typen av filmer?
- "Boy’s Don’t Cry" var en väldigt viktigt film när den gjordes. Den är ett av de tidigare exemplen på en transsexuell människa i en romantisk kontext, något som på den tiden mötte väldigt mycket motstånd. Det är en sann historia och det var en viktig historia att berätta, speciellt för att den berättade om hur det såg ut i delar av USA. Det är ett väldigt komplext ämne för människor är sexuella varelser och har komplicerade psyken.
- Detsamma gäller "Lilja 4-Ever", en sann historia med mycket poetisk frihet tagen, som relaterar till Sverige och kan visa människor här att detta händer i ditt land, i din stad. För en sekund blev det uppmärksammat och hjälpte att dra fokus till problemet i Ryssland, Lettland, och så vidare… Det är sällan du kan förena dina politiska och sociala synsätt med arbetet.
Lukas Moodyssons "Lilja 4-Ever".
Hur var det att komponera musik till dokumentären ”Casting JonBenét”? Det måste vara brutalt när det är så anknutet verkligheten?
- Ja, och det var en konstig upplevelse, för det är en dokumentär om att göra en teaterpjäs om mordet, i själva staden där flickan var mördad och med lokala skådespelare. Det var en väldigt annorlunda liten stad i USA och på ett meta-sätt undersökte du människorna därifrån medan de agerade ut mordet. Väldigt udda men jag älskar den typen av saker.
Är det stor skillnad på att arbeta i ett projekt i USA jämfört med ett i Sverige?
- Amerikaner startade ju i stort sett filmindustrin så de ligger i framkant gällande att strukturera och ha en plan. De har gjort allting: de slänger bara en mall över allt så är det klart. HBO arbetar till exempel så att de flyttar hela team från en serie till nästa, på så sätt sparar de tid och pengar då alla redan känner varandra.
- I Sverige försöker människor fortfarande hitta sin väg, framför allt med det nya streaming-formatet. Serien jag arbetar på här är tio avsnitt som ska göras samtidigt och då måste det schemaläggas på ett specifikt sätt. Görs det inte, blir det galet. Det är en läroprocess. Det är kul för du får uppleva ett nytt format på en ny plats och det är mindre byråkratiskt. Det är en mindre industri och marknad men jag älskar det.
Skiljer det sig att arbeta för streamingtjänster så som Netflix jämfört med den klassiska filmbranschen?
- Det är roligare på ett sätt för film är ett döende format - i alla fall just nu. Streamingtjänster är på topp, betalar bättre, kan ta mer risker och har mer tid på sig att utveckla narrativ vilket gör att du kan arbeta med väldigt intressanta projekt. De är villiga att göra mer avantgarde-projekt vilket jag gillar och jag är glad att jag började arbeta med till exempel Showtime och HBO tidigt i min karriär.
Rose Byrne och Chris O'Dowd i "Juliet, Naked".
När filmmusik ska komponeras, vad är viktigt att uppmärksamma och omfamna?
- Att det inte handlar om dig alls, att ditt jobb faktiskt är att få berättelsen att flyta framåt och vara helt osynlig när du gör det. Den bästa filmmusiken fungerar genom att de ger publiken en känsla, som de kanske inte ens vet att de får, av musiken och den känslan leder dem in i scenen. De känner något speciellt över vad de ser och själva handlingen på grund av musikens påverkan.
- Du är inte annorlunda från ljuset i bilden - det handlar inte om en person, det är alltid ett teamarbete och det är det roliga. Det är det viktigaste att komma ihåg och jag tror att många tappar det perspektivet.
Nämn en film eller tv-serie som enligt dig har exceptionellt bra musik?
- Jag tycker att "Fargo", tv-serien, har briljant musik. "Under the Skin" är i stort sett ett långt musikstycke, skapat av Mica Levi, och den är fenomenal. Jag har alltid gillat vad Wes Anderson gör med musik, han gör alltid något speciellt med musik.
- Det är en svår fråga för det är distraherande för mig att titta på en film; jag lyssnar alltid på vilka val de gjort musikmässigt. Det blir svårt att njuta så jag föredrar filmer som har neutral musik eller nästan ingen musik alls.
Som i "No Country for Old Men"?
- Ja, den är fantastisk. De hade filmmusik till den först, Carter Burwell som är en fantastisk kompositör och har arbetat med nästan alla Coen-brödernas filmer sen början, hade komponerat men när de satte de sig ned för att se filmen bestämde de sig för att ta bort allt förutom under en enda scen. Det är fantastiskt och det är otroligt att kompositören var smart nog att inse att det var rätt val. Det gör att filmen får mer effekt och visar att med en enastående film så kan musik ibland göra mer skada än nytta. Det är som att använda för mycket socker.
Nathan Larson hyllar filmmusiken i "No Country For Old Men".
Okej, på riktigt: Hur var det att nomineras för en Oscarsstatyett för "Boys Don’t Cry"?
- Det är väldigt galet och konstigt. Hela grejen kändes nästan som att delta i en politisk kampanj: du träffar massvis med olika människor som är viktiga för att de är en del av Oscars-akademin och äter middag med dem för att vinna deras stöd. Det är rätt bisarrt, lite som att betala människor under bordet, jag tror de har ändrat policyn sen dess.
- Det var också ett av de tidigaste projekten jag gjort, jag var väldigt ung och med tiden inser du att för varje någorlunda populär film du gör så kommer du att nomineras för något. Det var egentligen inte så förvånande, när en film blir nominerad till ”Bästa Film” eller liknande, passar de på att nominera allt annat i den. Jag vill inte låta helt cynisk dock, det var underbart att vara en del av det och det är vackert när de ropar ut ”Hilary Swank!” och du hör din egna musik spelas i akademin. Det är väldigt kul.
Det måste vara rätt overkligt?
- Ja, det är det verkligen och du kan inte ta det seriöst för vad ska du göra då? Du vaknar upp dagen efter och tänker ”Öh, vad är nästa jobb?”. Du måste fortsätta arbeta, som med allt annat.
Vad kommer vi höra härnäst från dig?
- Om du är i Sverige kommer du att se en tv-serie, även mer från Netflix och HBO. Mitt huvudfokus är dock att jag organiserar drone-konserter vilket är 12 eller 24-timmar konserter. De är som en slags meditation men med olika typer av artister, mestadels kvinnliga, som spelar musik. Det är en väldigt härlig sak och är mitt fokus lika mycket som mitt andra arbete.
"Juliet, Naked" går nu på bio.
Nikki Melody Ohlsson
