Mannen bakom 2022 års svängiga biopic ”Elvis” har inte släppt The King riktigt än. Nu är både Elvis Presley och Baz Luhrmann tillbaka på bioduken med en ny film – inte riktigt en konsertfilm och inte riktigt en dokumentär, men väl ”en upplevelse för alla sinnen” enligt MovieZines recension.
Inför premiären av ”EPiC – Elvis Presley in Concert” fick jag en chans att prata med regissören Baz Luhrmann om hur han hittat nära 60 timmars material som nu visas för första gången. Läs mer om fyndet i en saltgruva i Kansas City, om Colonel Tom Parkers järngrepp och om mannen bakom myten som få fick se.
Läs också: 45 Elvis-låtar hörs i nya konsertfilmen – unikt arkivmaterial väcks till liv
Du har återvänt till Elvis, nu med en dokumentär. Vad var det som drog dig tillbaka?
– Jag snubblade egentligen över det hela av en slump. Vi hittade arkivmaterial bokstavligt talat i en saltgruva i Kansas City, där MGM förvarar sina negativ. Det vi trodde var en rulle visade sig vara 65 rullar: 35mm, 16mm, 8mm… En hel skattkammare.
– Och ju mer vi grävde, desto tydligare blev den paradox som fascinerat mig sedan filmen: å ena sidan den gudalika, oemotståndliga ikonen. Å andra sidan den lilla pojken från East Tupelo, vars far satt i fängelse och som bodde i ett av de vita husen i byn. Han skapade Elvis Presley med en oerhörd precision. Men i slutändan rev spänningen mellan de två sakerna honom i stycken.
Ni hittade bland annat ett 40 minuter långt ljudinspelning där Elvis berättar om sitt eget liv. Hur påverkade det dokumentären?
– Det förändrade allt. När vi väl hade det materialet – och äntligen återskapat ljudet – var svaret uppenbart. Elvis fick berätta sin egen historia. Det finns en mänsklighet och en ödmjukhet i det samtalet som bara tog andan ur mig. Så det här är varken en traditionell dokumentär eller en konsertfilm. Det är snarare en dikt, en drömresa, där Elvis själv tar dig igenom sitt liv. Jag kände att jag inte kunde vända ryggen till det ansvaret.
Om Elvis hade haft en skicklig filmregissör vid sin sida under sin storhetstid, hade vår bild av honom sett annorlunda ut?
– Det är en intressant tanke, och svaret ligger delvis redan i materialet. Överste Tom Parker är krediterad som teknisk rådgivare på ”That’s the Way It Is”, och om du tittar noga handlar mycket av den filmen om hur bra merchandisen är, hur hotellet förbereder sig… Det är överstens PR-film, inte en konstnärlig dokumentation av Elvis.
– Översten ville aldrig att Elvis skulle vara mänsklig. Inte för rolig, inte för tillgänglig. Han ville att Elvis skulle förbli på distans, kontrollerad, ouppnåelig. Ingen intervjuer, inga pratshower. De två regissörerna bakom 16-mm-dokumentären försökte komma bakom ikonen och hitta människan. Och en del av det de fick – till exempel ljudet av Elvis i baksätet av en bil, pratandes öppet om Översten – det fick vi tag på nu. Det var chockerande att plötsligt höra vad de faktiskt sa.
När jag ser ”Elvis” så framstår Las Vegas-residencyn som ett fängelse. Det som till slut dödade honom. Men i din nya dokumentär verkar Elvis trivas på scenen – han säger att varje kväll är som en helt ny show. Vilket är egentligen den sanna bilder?
– Din observation stämmer, men det handlar om timing. Det vi ser i dokumentären är de allra första Las Vegas-spelningarna, när Elvis trodde att han skulle ta showen på en världsturné. Han volle till Europa, England, Japan… Han var full av hopp. Men sedan gör han 15 spelningar. Och sedan igen. Och igen. I sju år blir Vegas-lokalen en gyllene bur. Han hade byggt vingar för att flyga runt i världen, men fick aldrig använda dem. Han förstod inte riktigt varför.
– Det är där nedgången börjar, i kropp och sinne. Han tappar lusten att turnera. Och utanför scenen utvecklar han ett beroende. Det enda beroendet han har på scen är publiken. Utanför är det en annan historia.
Du är van vid att ha full kontroll på set. Hur var det att arbeta med dokumentärformatet?
– Ärligt talat var det ett av det roligaste jag gjort på länge. Jag behövde inte tänka på att hitta de rätta bilderna. Och jag visste redan från start att min huvudskådespelare var rätt talangfull.
– Det som inte förändras är berättardelen. I slutändan måste jag fortfarande säga: det här tar vi bort, det här behåller vi. Storytelling är storytelling. Men känslan är annorlunda. Normalt sett är man halvt förstörd av förberedelser och inspelning när man väl når klippbordet. Så var det inte den här gången.
Vad förvånade dig mest med mannen bakom myten?
– Hans humor. Han är genuint rolig och självdistanserad – nästan klumsigt bus-nördig. Jag tror att han använde det för att avväpna folk, för inuti var han fortfarande den djupt osäkra, fattiga pojken från Tupelo. Men utåt hade han förvandlat sig till en slags fysisk halvgud.
– Det andra som förvånade mig är hur musikaliskt seriös han är. Han skapade musiken genom att sjunga den fram, och han använde hela kroppen för att dirigera bandet. De vågade aldrig ta ögonen från honom för de visste aldrig vad han skulle hitta på härnäst. På scen har jag aldrig sett någon så bekväm i sin hud. Utanför scenen? Sannolikt ingen mer obekväm.
I dokumentären undviker Elvis Presley alla explicita politiska uttalanden. Men hans musik är laddad med innebörd. Vad vet vi egentligen om hans politiska åsikter?
– Det finns ett klipp som ofta delas online där han säger: ”Jag är bara en underhållare.” Men de brukar aldrig visa nästa fråga, där han faktiskt säger att andra artister absolut bör ha politiska åsikter. Han var inte likgiltig.
– Tidigt i karriären gav han många kontroversiella intervjuer. Sedan lärde han sig att hålla tillbaka. Men samtidigt som han sa en sak, sjöng han ”Walk a Mile in My Shoes” – en sång om människorna i getton och på reservat, om empati. Ingen ville att han skulle sjunga den. De sa: den är för politisk.
– Och tänk på det här: när Bobby Kennedy sköts var det Elvis som tvingade alla att skriva ”If I Can Dream”. Han stannade uppe hela natten och sjöng den. Jerry Schilling berättade för mig att han grät hela natten. Och när Martin Luther King sköts sa Elvis: ”Dr King talade alltid sanning.”
– Vi vet inte allt om hans åsikter. Men vi vet att han var en djupt empatisk och känslosam människa. Och om du vill förstå hans politiska kompass: lyssna på hans musik. Den talar för sig själv.
”EPiC: Elvis Presley in Concert” visas nu på bio över hela Sverige.
Läs också: Baz Luhrmann har gjort en ny episk film om Elvis – visas i IMAX i februari
Läs också: Baz Luhrmann har hittat sin Jeanne d’Arc – känd från ”The Queen’s Gambit”