Den 16 augusti 1977 förlorade världen en av de största artisterna någonsin, när Elvis Presley, endast 42 år gammal, hastigt gick bort. Samma kväll skulle han inlett ännu en turné i USA, men istället för att fortsätta trollbinda sin publik lämnade han jordelivet för gott. Under de sista åtta åren av sitt liv levde han i stort sett på scenen. Med sitt band uppträdde han omkring 1100 gånger under den här perioden, och nu har den visionäre filmskaparen Baz Luhrmann återuppväckt Elvis Presley från de döda för en sista scenshow.
Under produktionen av Luhrmann’s tidigare biopic “Elvis” (2022) fick han tag i 68 lådor med råmaterial från produktionerna av de båda konsertfilmerna “Elvis: That’s the way it is” (1970) och “Elvis on tour” (1972). Dock fanns det ett stort problem med alla dessa filmrullar: De saknade ljud.
Två års arbete med att restaurera materialet och att synka bilden till existerande ljudinspelningar krävdes för att Luhrmanns kreativa dokumentärfilm skulle kunna bli av. I arbetet med att återskapa det förflutna hittade man också en lång ljudinspelning där Elvis själv berättar om sitt liv.
Med hjälp av allt detta råmaterial har Baz Luhrmann och hans team lyckats skapa något unikt. Det här är varken en dokumentär eller en konsertfilm, utan någonting alldeles eget. Det närmaste en beskrivning kan vara är att kalla det en immersiv musikupplevelse, nästan som att vara en del av ett rörligt konstverk.
Viktlös i en svunnen era
Vanligtvis brukar en dokumentär eller en konsertfilm berätta en linjär historia, där man kan välja att ta allt i ordning eller att hoppa bakåt för att fördjupa något – men alltjämt rör sig berättelsen framåt. Här är känslan snarare att sväva viktlös i en svunnen era, där tiden rör sig både framåt och bakåt, utan att vi egentligen lämnar det vibrerande, inkapslade 70-talets USA.
Framför allt är vi en del av publiken där, med Elvis, längst fram vid varje konsert. Vad som lätt hade kunnat bli ännu en nostalgifest känns nu istället som något nytt, samtidigt som det i allra högsta grad är bundet i periodens estetik och känsla.
Förutom de självklara delarna – scenframträdandena – så bjuds vi också på väl valda intervjuklipp och en hel del behind the scenes-material. Att få vara en del av hur Elvis skojar med sitt band och jammar fram låtar gör att han känns i allra högsta grad levande, fast han varit borta i snart 50 år.
Genom materialet får vi inte bara uppleva artisten Elvis, utan får även ta del av glimtar av mannen bakom imagen, hur han upplevde sitt liv och sin framgång. Dessa små fönster till kärnan av stjärnan bidrar till känslan av att verkligen vara nära honom, att få veta vem han faktiskt var bakom allt glitter på scenkostymerna.
Det är också fantastiskt att få uppleva hur organiska hans konserter var. Istället för att ha ett minutiöst inövat körschema och en avancerad scenshow så gick han på känsla. Bandet och Elvis hade övat in omkring 150 låtar, vilket gav dem en stor frihet att kunna välja vad de ville framföra vid varje spelningstillfälle.
Själv levde han efter devisen att ge allt vid varje show; eftersom publiken alltid var ny så skulle deras upplevelse alltid vara den bästa. För honom spelade det ingen roll om det var en handfull personer eller en fullsatt arena. Publiken kom för att se Elvis live, och det var precis det han ville ge dem.
En förlösande liveupplevelse
Med “EPiC: Elvis Presley in Concert” har Baz Luhrmann på sätt och vis återvänt till rötterna i sin episka spoken word-singel “Everybody’s free (to wear sunscreen)” från 1997, där han fick en stor hit med sin tonsättning och tillhörande musikvideo av en uppmärksammad uppsats fylld av goda råd till ungdomen.
Då, som nu, lyckas han med en sällsynt pricksäkerhet gifta ord och musik till en pulserande helhet. Regissören har många gånger tidigare visat prov på hur otroligt väl han kan arbeta med musik, i både “Moulin Rouge!” (2001), Netflixserien “The Get Down” (2016-2017) och genombrottet “Strictly ballroom” (1992), för att bara nämna några. Och nu har han alltså gjort det igen.
Trots att Elvis uppenbarligen älskade att stå på scen och onekligen verkade vara född till det, så fick han underkänt i musik i skolan, och led även av scenskräck hela livet. Lyckligtvis är detta inget som märks i hans uppträdanden. Tvärtom är det väldigt lätt att förstå varför han var en sån monumental stjärna genom hela sin karriär. Att han hade karisma råder inga tvivel om, likaså hans uppenbara musikaliska talang.
I brist på möjligheten att kunna se Elvis Presley live på scen så kommer “EPiC: Elvis Presley in Concert” väldigt nära en förlösande liveupplevelse, väl värd att uppleva på stor duk med mäktigt bioljud.
Snabbfakta ”EPiC: Elvis Presley in Concert”
Regi: Baz Luhrmann
Medverkande: Elvis Presley
Genre: Dokumentär
Speltid: 1 timme 40 minuter
Svensk biopremiär: 27 februari 2026
MovieZines betyg: 4/5
