Elvis 2022

Drama Biografi Musik
USA
159 MIN
Engelska
Elvis poster

Synopsis

Filmen utforskar Elvis Presleys liv och musik, samt hans komplicerade förhållande till sin gåtfulla manager - överste Tom Parker. Berättelsen fördjupar sig i den komplexa dynamiken mellan Presley och Parker som sträcker sig över 20 år, från Presleys uppgång och berömmelse till hans oöverträffade stjärnstatus.
Ditt betyg
3.2 av 94 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Elvis
Biopremiär
29 juni 2022
DVD-premiär
26 september 2022
Digitalpremiär
13 augusti 2022
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Åldersgräns
11 år
Längd

Recensent

Alexander Kardelo

26 maj 2022 | 20:15

En hyperaktiv rockshow till biopic

Baz Luhrmann tar sig an Elvis Presleys liv och karriär med samma ösiga tempo som om Michael Bay skulle göra en rockstjärne-biopic, men lämnar knappt utrymme för karaktärerna att andas. "A little more conversation, a little less action" - det hade inte varit så dumt.
Elvis-imitatörer finns det gott om i världen. Det krävs något annat, något extra för att fånga essensen av en drömmande tonåring som blev en megastjärna.
 
Om Austin Butler gör en lyckad Elvis-tolkning? Det överlåter jag till era mammor och mormödrar att avgöra. (Änkan Priscilla Presley har iallafall gett filmen och prestationen sin välsignelse.) Särskilt porträttlik är han kanske inte; men det finns viktigare saker att ringa in. Som den där sanslösa energin på scenen, och alla moves såklart. Själv är jag inte tillräckligt insatt i The King för att se om skådespelaren passerar en närmare granskning, men Butler sätter iallafall de där ikoniska höftryckningarna som fick det att pirra i trosan på unga kvinnor från väst- till östkusten.
 
Jag köper kanske inte hans peruker eller polisonger, men hans tolkning av den sjungande småstadsrebellen känns trovärdig, som mest kanske när han gestaltar Elvis som ung. I en tid då Amerika behövde hjältar och förebilder gled Elvis fram till micken och fick hjärtan att smälta, och Butler lär också få fans att skrika sig hesa efter den här rollen. 
 
Historien om tidernas bäst säljande soloartist berättas av hans manager, överste Tom Parker - ingen riktig överste och knappt ens en riktig manager, men ändå en slipad snubbe som med en rad ovanliga grepp lyckades bygga ett musikaliskt fenomen. ”Det finns de som tycker att jag dödade Elvis Presley. Men jag skapade honom”, säger Parker i sin inledande voice-over. Vår berättare leder oss hela vägen från Presleys unga fram till hans alltför tidiga död vid 42 års ålder, genom karriärens toppar och dalar.
 
När vi först möter Parker är han karneval-producent på jakt efter en sångare som kan locka ung publik. På så sätt snubblar han över en ung rebell som haft de svarta rytmerna i blodet sedan uppväxten i Memphis. Elvis Presleys röst, låtarna som kombinerade R&B och country till ett brett och modernt sound för vita tonåringar, och framför allt hans elektriska scennärvaro gjorde honom till en snabbt stigande stjärna. I bakgrunden lurar hela tiden Tom Hanks något obehagliga karaktär som balanserar på gränsen mellan vän, mentor och fadersfigur och en blodigel som sugit sig fast på sin påläggskalv. Kapitalisten Parker missar aldrig en chans att kränga knappar, kuddar och sällskapsspel med Elvis nuna på, och gör den populäre musikern till en produkt att paketeras och marknadsföras - kanske den första i sitt slag i musikindustrin.
 
Regissören Baz Luhrmann tar sig an kungen av rock’n’roll med samma skoningslösa tempo som präglade "Moulin Rouge!". Luhrmann är något av vita dukens Liberace med sin överdådiga filmiska stil. Scenshowerna och dramat bakom kulisserna flyter samman till vad som känns som en riktigt lång trailer, för ingen scen verkar vara längre än en halv minut. Mycket ska hinnas med och fort ska det gå. Baz skyndar konstant framåt i handlingen för att täcka så mycket som möjligt av Elvis liv och karriär. Det namedroppas hits och filmtitlar lite i förbifarten, med lite extra fokus på några nyckelframträdanden som befäste grabbens status som en amerikansk ikon. 
 
Det blir som mest intressant när Elvis inre konflikter skildras. Han älskar att stå på scen och köra sin grej, men för att få visas i tv tvingas han byta stil och anta en mer familjevänlig image. När människorättskämpen Martin Luther King och senator Robert Kennedy skjuts till döds vill Elvis säga något betydelsefullt till sin publik, trots managerns invändningar. När han vill ut i världen och turnera skriver överste Parker på ett kontrakt som låser honom till Las Vegas i fem år. Jag känner att jag vill veta mer om de psykiska påfrestningarna som kommer med kändisskapet, och se mer av den splittrade och missnöjda Presley som levde och dog för sina fans.
 
Med amerikanska rasmotsättningar och de konservativas moralpanik i bakgrunden ställer Butler och Luhrmann till med en jäkla dundershow, en ösig och sprakande resumé av ett dramatiskt liv i rampljuset. Det har jag alltid uppskattat med Luhrmann. Han revolterar mot allt vad återhållsamhet heter och smäller på med guld och glitter, grafik och snabba montage, och till och med modern musik på soundtracket. Det finns mycket att fästa blicken på, från kostymerna (Elvis utvecklade en minst sagt extravagant smak) till scenografin som fångar en ruggigt tjusig tidsepok. Samtidigt som många CGI-bakgrunder sticker i ögonen och får filmen att kännas flådig men fejk. Som en påkostad Vegas-show snarare än en seriös biografi. 
 
Såna är Luhrmanns filmer, ofta mer show än film, men han lyckas sällan fånga några riktiga känslor som når genom bioduken. Det är mycket yta men lite substans, speciellt här i ”Elvis” där inte en enda sekund lyckas beröra mig på riktigt. Det här är inte en biopic. Det är en hyperaktiv rock'n'roll-show som knappt låter sina karaktärer eller publiken andas.
 
När Elvis har lämnat byggnaden och eftertexterna börjar rulla känns det som om Michael Bay hade filmatiserat en Wikipedia-sida. Informativt men utmattande. Publiken får en grundkurs i The Kings korta liv och hans fenomenala karriär, men hur mycket får vi egentligen veta om Elvis Aaron Presley bortom hans glittrande persona?
| 26 maj 2022 20:15 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
4
Legendernas rocklegend Elvis Presley har fått en ny film berättad ur managern Colonel Tom Parkers perspektiv. Detta med “Moulin Rouge” regissören Baz Luhrmann i registolen och Tom Hanks i en av huvudrollerna. Om huruvida det är ingredienserna för en bra film ska jag snart berätta eftersom jag har varit på bio och sett filmen “Elvis”. Men först lite om handlingen. Elvis Presley (Austin Butler) bokstavligen skakade om ungdomskulturen inte bara genom sin musik, utan framför allt genom sitt sätt att leverera den. I kulisserna stod hans mytomspunne manager, Colonel Tom Parker (Tom Hanks), mannen med en plan att till varje pris förvandla den unge artisten till världens största entertainer. Att sätta filmmusikalregissören Baz Luhrmann som ligger bakom klassikern “Moulin Rouge” i registolen när en film om en av världshistoriens största rockikoner är något som kan sluta precis hur som helst. Baz Luhrmann är känd för att gå sin egen väg. Med “Moulin Rouge” visade han hur man kan skapa ett nytt sätt att på bioduken visa musikaler och återvinna gamla sångklassiker för att göra något helt nytt av dem. Detta berättarsätt väckte för mig intresset för filmmusikaler. Dessförinnan visade regissören även hur man kunde göra en 90-tals version av William Shakespears klassiker “Romeo och Julia”. Så förutsättningarna för att kunna få till något helt nytt fanns där och Oscarsvinnaren Tom Hanks var tidigt kopplad till projektet. Så på pappret såg allt bra ut. Men vad tyckte jag undrar då ni. Det ska jag nu komma till. Många har redan ifrån starten kritiserarat valet av skådis i rollen som Elvis. Den för mig relativt okända skådisen Austin Butler har fått den stora äran att axla den rollen. Många har klagat på att han inte är identiskt lik Elvis Presley. Detta var absolut inget jag störde mig på. Situationen är lite densamma som med Rami Malek och hans inte fullt ut porträttlika version av Freddie Mercury i filmen “Bohemian Rhapody”. Skådisen Austin Butler har jag tidigare bara sett i fantasyserien “The Shannara Chronicles” och i några mindre icke så minnesvärda småroller. Dessa roller har bara kretsat kring yta och ett vackert utseende. Som Elvis får han en större utmaning. Talen mellan de kända låtarna med Presleys karaktäristiska dialekt sätter han klockrent. Och även i de få låtar där man får höra honom sjunga så kan inte jag höra någon större skillnad. Hans motspelare Tom Hanks stjäl dock showen som managern eftersom storyn är berättad ur hans perspektiv. Det är Tom Hanks berättarröst som ramar in berättelsen och det är ur den karaktärens ögon vi får bevittna Elvis Presleys uppgångar och fall. Manager Colonel Tom Parker framställs som en manipulativ skurk som får den godtrogne Elvis dit han vill för egna ekonomiska syften som får ödesdigra konsekvenser. Det är prägeln för den berättelse vi får ta del av. Till en början är det lite oroväckande hur högt tempo det är. Man får inte riktigt höra en hel låt när Elvis står på scenen. Man får därmed intrycket av att regissören Baz Luhrmann tror att det är att det återigen är “Moulin Rouge” han regisserar. Men han hittar faktiskt senare tonen i berättandet och ror det hela i land. De största Elvis Presley fanatikerna har säkert luckor i berättelsen att klaga på. Men för mig som är ganska oinsatt i detaljerna så är filmen en underhållande och färgsprakande berättelse att bevittna. Baz Luhrmann lyckas sätta sin prägel på filmen utan att gå för mycket överstyr och Austin Butler överraskar i Elvis rollen. Det bevingade citatet “Elvis has left the building” må stämma. Men i filmen “Elvis” får vi se honom komma tillbaka under två och en halv timmes speltid. Jag kan inte annat än att ge filmen en stark fyra av fem i betyg på grund av Baz Luhrmanns experimentella regi och Austin Butlers intressanta gestaltande av Elvis Presley.
Läs mer