Elvis-imitatörer finns det gott om i världen. Det krävs något annat, något extra för att fånga essensen av en drömmande tonåring som blev en megastjärna.
Om Austin Butler gör en lyckad Elvis-tolkning? Det överlåter jag till era mammor och mormödrar att avgöra. (Änkan Priscilla Presley har iallafall gett filmen och prestationen sin välsignelse.) Särskilt porträttlik är han kanske inte; men det finns viktigare saker att ringa in. Som den där sanslösa energin på scenen, och alla moves såklart. Själv är jag inte tillräckligt insatt i The King för att se om skådespelaren passerar en närmare granskning, men Butler sätter iallafall de där ikoniska höftryckningarna som fick det att pirra i trosan på unga kvinnor från väst- till östkusten.
Jag köper kanske inte hans peruker eller polisonger, men hans tolkning av den sjungande småstadsrebellen känns trovärdig, som mest kanske när han gestaltar Elvis som ung. I en tid då Amerika behövde hjältar och förebilder gled Elvis fram till micken och fick hjärtan att smälta, och Butler lär också få fans att skrika sig hesa efter den här rollen.
Historien om tidernas bäst säljande soloartist berättas av hans manager, överste Tom Parker – ingen riktig överste och knappt ens en riktig manager, men ändå en slipad snubbe som med en rad ovanliga grepp lyckades bygga ett musikaliskt fenomen. ”Det finns de som tycker att jag dödade Elvis Presley. Men jag skapade honom”, säger Parker i sin inledande voice-over. Vår berättare leder oss hela vägen från Presleys unga fram till hans alltför tidiga död vid 42 års ålder, genom karriärens toppar och dalar.
När vi först möter Parker är han karneval-producent på jakt efter en sångare som kan locka ung publik. På så sätt snubblar han över en ung rebell som haft de svarta rytmerna i blodet sedan uppväxten i Memphis. Elvis Presleys röst, låtarna som kombinerade R&B och country till ett brett och modernt sound för vita tonåringar, och framför allt hans elektriska scennärvaro gjorde honom till en snabbt stigande stjärna. I bakgrunden lurar hela tiden Tom Hanks något obehagliga karaktär som balanserar på gränsen mellan vän, mentor och fadersfigur och en blodigel som sugit sig fast på sin påläggskalv. Kapitalisten Parker missar aldrig en chans att kränga knappar, kuddar och sällskapsspel med Elvis nuna på, och gör den populäre musikern till en produkt att paketeras och marknadsföras – kanske den första i sitt slag i musikindustrin.
Regissören Baz Luhrmann tar sig an kungen av rock’n’roll med samma skoningslösa tempo som präglade ”Moulin Rouge!”. Luhrmann är något av vita dukens Liberace med sin överdådiga filmiska stil. Scenshowerna och dramat bakom kulisserna flyter samman till vad som känns som en riktigt lång trailer, för ingen scen verkar vara längre än en halv minut. Mycket ska hinnas med och fort ska det gå. Baz skyndar konstant framåt i handlingen för att täcka så mycket som möjligt av Elvis liv och karriär. Det namedroppas hits och filmtitlar lite i förbifarten, med lite extra fokus på några nyckelframträdanden som befäste grabbens status som en amerikansk ikon.
Det blir som mest intressant när Elvis inre konflikter skildras. Han älskar att stå på scen och köra sin grej, men för att få visas i tv tvingas han byta stil och anta en mer familjevänlig image. När människorättskämpen Martin Luther King och senator Robert Kennedy skjuts till döds vill Elvis säga något betydelsefullt till sin publik, trots managerns invändningar. När han vill ut i världen och turnera skriver överste Parker på ett kontrakt som låser honom till Las Vegas i fem år. Jag känner att jag vill veta mer om de psykiska påfrestningarna som kommer med kändisskapet, och se mer av den splittrade och missnöjda Presley som levde och dog för sina fans.
Med amerikanska rasmotsättningar och de konservativas moralpanik i bakgrunden ställer Butler och Luhrmann till med en jäkla dundershow, en ösig och sprakande resumé av ett dramatiskt liv i rampljuset. Det har jag alltid uppskattat med Luhrmann. Han revolterar mot allt vad återhållsamhet heter och smäller på med guld och glitter, grafik och snabba montage, och till och med modern musik på soundtracket. Det finns mycket att fästa blicken på, från kostymerna (Elvis utvecklade en minst sagt extravagant smak) till scenografin som fångar en ruggigt tjusig tidsepok. Samtidigt som många CGI-bakgrunder sticker i ögonen och får filmen att kännas flådig men fejk. Som en påkostad Vegas-show snarare än en seriös biografi.
Såna är Luhrmanns filmer, ofta mer show än film, men han lyckas sällan fånga några riktiga känslor som når genom bioduken. Det är mycket yta men lite substans, speciellt här i ”Elvis” där inte en enda sekund lyckas beröra mig på riktigt. Det här är inte en biopic. Det är en hyperaktiv rock’n’roll-show som knappt låter sina karaktärer eller publiken andas.
När Elvis har lämnat byggnaden och eftertexterna börjar rulla känns det som om Michael Bay hade filmatiserat en Wikipedia-sida. Informativt men utmattande. Publiken får en grundkurs i The Kings korta liv och hans fenomenala karriär, men hur mycket får vi egentligen veta om Elvis Aaron Presley bortom hans glittrande persona?