Jakob Eklund pratar Johan Falk

Slutet är nära. I dagarna släpps den tjugonde filmen om Johan Falk. I och med den har Jakob Eklund spelat samme karaktär i sexton år, något som är unikt för svensk film. Ovanligt är också att en snutserie håller så pass hög kvalitet, får goda recensioner och lockar allt fler unga tittare. 

Vi mötte skådespelaren på Stadsteatern i Stockholm, för att få reda på var hemligheten ligger.

- I första säsongen, där fanns ingenting. Inga relationer. Vi skulle börja att förklara hur polisgruppen funkar och hur gangstergruppen funkar. I andra säsongen började vi ha en historia att förhålla oss till. Den tredje säsongen bygger helt på att det finns en grund, någonting har hänt innan. I det första avsnittet går man tillbaka till det sista som hände, och det blir motorn för de fem sista avsnitten. Det är mer av en serie den här gången.

Jakob Eklund är en av skådespelarna som har fått sitta med i ”writer’s room” inför de nya filmerna, och påverka handlingen för sin karaktär, berättar han.

- Hela plotten med långtradaren i ”Ur askan i elden” är min idé. ”Hur ska vi få Johan att bli utsatt så att han inte har något skydd?” Han måste utomlands, han måste bli utpressad på något sätt. Det var också väldigt roligt att författargänget var på. Man måste hitta de där utsatta lägena. Vi på GSI är inte bara de som jagar, nu blir vi också de jagade.

- Man ska ju inte spoila… Men den stora skillnaden mellan Falk och Wallander, Beck och de andra, det är att vi vet ju att de överlever. De är som Kalle Anka, när du kommer till nästa film så börjar det från scratch igen. Och man kan byta ut skådespelare, du kan göra det med ett nytt gäng. Jag har hållt på i 17 år nu och 20 filmer. Hos oss är ingen utbytbar. Det har gällt alla i serien. Hanna, som spelar vår dotter, var pytteliten när vi gjorde de första provfilmningarna. Nu är hon vuxen kvinna. Det är häftigt att man inte har bytt ut någon. 

- Jag fick ett kuvert med 30 sidor från Anders Nilsson. Och de där 30 sidorna var fulla med sprängningar, skrik, hopp, eldflammor och sånt. Men det var ändå väldigt bra. Jag hade ju inte spelat något annat än gulliga pappor eller pojkvänner då. De måste ha skickat till fel person…? Jag gjorde ”Pip-Larssons” på den tiden, så jag stod ute med mina sex Pip-ungar, och började läsa upp manuset för ungarna. Sen började vi spela upp det ute på en åker, hur jag skulle hoppa och skutta. De skrattade och kunde inte föreställa sig att jag skulle kuta runt och panga på folk.

- För mig var det första gången jag överhuvudtaget fick spela någon som var lite hård och tuff och tystlåten. Det är konstigt, när jag började var jag nästan ung fortfarande. Och nu när vi slutar så är jag nästan gammal. Den där mittenperioden i livet, man tycker ofta att det inte händer så mycket i det. Men när vi tog den sista tagningen så inser man att herregud, det har varit en stor del av mitt liv. När vi träffar varandra inser vi att vi alla har haft det så himla bra tillsammans - både skådespelargänget, regigänget och tekniksidan.

- När det gäller poliserna så har vi haft väldigt mycket förberedelser. När vi är mitt uppe i inspelningarna, då känner jag att jag nog skulle kunna hoppa in i en piketgrupp någonstans, haha. Sen behöver man inte överdriva. Det är inget egenvärde i att det måste vara realistiskt. Men det är av respekt, det gäller vilken roll man än gör, att respektera de yrken och människor man gestaltar.

- Jag tycker alltid det är intressant när man pratar med andra snutar. Vi gör en serie som handlar om hur man har det hemma och med sin fru, snutar som är som vilken vanlig människa som helst. Men tar man på sig bältet och sätter på uniformen, då händer det något. Och så en vacker dag står de där i Malexander, ute på en åker, och ska för första gången dra fram pistolen med skakig hand. Det är klart det ögonblicket är otroligt intressant. Det skiljer dem från oss andra. När något händer och de ska fatta avgörande beslut på några sekunder, då är de alldeles ensamma. De där tankarna, de är mer spännande än själva actionbiten i sig.

- Framför allt på det mänskliga planet. Det handlar om de sjutton åren med alla de här människorna. Det är det som gör att man kan få tårar i ögonen vid sista klappan. Det är den stora behållningen, och att det har funnits en kontinuitet, det har vi aldrig annars i det här yrket. Det är alla relationer man har byggt under den här perioden, det förändrar en. 

- Vissa av filmerna har kanske inte blivit så bra som man hade hoppats. Särskilt inte i den första säsongen. Men det har alltid varit en väldigt hög ambition. Vi ska inte göra något om vi inte tror att det blir bättre än tidigare. Vi har diskuterat mycket kring det som inte har lyckats, och försökt komma fram vad som måste till. För mig har det handlat mycket om att vi måste bli utsatta. Det måste bli personligt för alla inblandade. 

- Naturligtvis sista filmen. Där kommer allt på sin spets. Fyran och femman ligger väldigt tätt inpå varandra. Fyran och femman var som att göra en långfilm på fyra timmar.

- För mig är teatern mitt hem. Filmandet är utflykter. Teatern binder upp en väldigt mycket också, så nu blir det teater för hela slanten. För mig har det kommit med åren. Jag betraktade inte scenskådespeleri som det roligaste förr, men nu kan jag nästan tycka det. Det är också mycket för att man år jobba med texter som är så ofantligt mycket bättre än många filmmanus. I höst ska jag göra ”En handelsresandes död”. En av de bästa texterna som någonsin har skrivits. På teatern kan vi jobba med en författare som har varit död i 400 år. 

- Det som är fantastiskt med film är att man satsar mycket på ett kort direkt. Man går på intuition på ett annat sätt. Det bästa är när det kompletterar varandra. Jag gillar när jag kan jobba på teater ett år och sedan filma ett år.