Intervju

Skribent

Alexander Dunerfors Kardelo

19 mars 2019 | 18:00

Hur jag gjorde min första långfilm: Gustav Möller

MovieZines Alexander Dunerfors möter den svenske filmdebutanten bakom Danmarks Oscarsbidrag - och vårens förmodligen mest spännande biofilm - "Den skyldige".
90 minuter. En ensam polis vid ett skrivbord. Ett akut larmsamtal som skakar om den lugna kvällen och får honom personligt involverad. Med enkla medel skapar regissören Gustav Möller olidlig spänning, i en film som med hjälp av bara röster och ljud skapas delvis i publikens egna huvuden. Jag träffade den svenske filmdebutanten på Göteborgs Filmfestival förra året, för att ta reda på hur en av årets stora nagelbitare - "Den skyldige" - hade blivit till.

När började ditt filmintresse?

- Jag är från Göteborg, och har gjort småfilmer med mina polare sen jag var liten. Men jag tror att mitt filmintresse på riktigt började väckas när jag var 13-14 år. Ett minne jag har är att min farsa sa, ”imorgon går det en film på tv som vi ska se”. Det var ”Pulp Fiction”. Det var första gången jag såg den, och jag var bara… ”Vad fan var det som hände?” Du vet, när John Travolta och Samuel L. Jackson går ut från dinern i slutet. Och man vet att John Travolta är död, men han går ut och så slutar filmen.

- Den helgen var det sol och vi var ute på landet, men jag satt bara och såg ”Pulp Fiction”, som vi hade spelat in, igen och igen. Det var då jag började tänka på filmspråk. Då blev det för första gången tydligt för mig hur en regissör gör sina val. Det är inte bara att filma något som händer. Jag tror inte att jag hade reflekterat över film på det sättet innan.

- Sen pluggade jag film på gymnasiet, och var även rätt intresserad av teater. Men jag var bättre på att göra film än att spela teater. Min avslutningsfilm på gymnasiet var en kortfilm som visades på Göteborgs filmfestival, ”Blott en dag”. Efter det har jag kört full skruv på att göra film. Jag flyttade till Köpenhamn där jag senare gick regilinjen på Danska filmskolan.

Varför just danska filmskolan?

- Jag tror jag flyttade för att jag kände någon slags släktskap med dansk film. Jag hade en idé, en teori, om att det danska filmlandskapet var lite mer kollektivistiskt än det svenska. Jag vet inte om det är sant, men det var min känsla. Att det fanns en större öppenhet mellan regissörer, att man bjöd in varandra i sina klipprum och så. Det var spännande.

- Filmerna som kom från Danmark när jag var tonåring, som "Pusher", de talade mer till mig än de svenska filmer som kom just då. Det fanns något mer karaktärsdrivet där. Jag tycker väldigt mycket om svensk film också. Roy Andersson och Ruben Östlund, de är grymma filmskapare, men det är något helt annat mot vad jag vill göra. Det är nästan tvärtom. Roy Andersson talar om att närbilder är lögn, att det är rummet som berättar. Och för mig är närbilder det mest intressanta.

- Jag sökte in på Danska filmskolan när jag var 20, och kom till sista steget utan att komma in. Då kände jag att ”fan, vilken cool skola det verkar vara”. Jag var sjukt sugen på att gå där, och jobbade i två år på att komma in. Till slut kom jag in när jag var 23.

Vad skulle du ge för tips till andra som vill söka dit?

- Jag satt med i intagningskommittén precis när jag skulle sluta, för att välja de nya regi-kandidaterna. Det är väldigt många som inleder med att skriva ”ända sen jag var liten har jag vetat att jag vill göra film”. De ansökningarna smälter ihop, det blir så generellt. Hitta det som gör dig unik, och var dig själv. Om du inte kommer in, så gör det mycket mer ont om du inte varit ärlig. Om du varit ärlig och inte kommer in på en skola, så är det kanske inte den skolan du ska gå på.

Sen har vi en snubbe som Tarantino, som aldrig gick på filmskola. Det kan ju uppenbarligen gå bra ändå.

- Absolut. Och jag har polare i Köpenhamn som är grymma regissörer, som inte har gått på filmskola. Det handlar om att hitta sin egen väg. Det kan vara en skola, det kan vara en annan skola eller ingen skola alls. Fråga dig själv varför du vill göra film. Med ”Den skyldige” har jag verkligen försökt göra en film som jag skulle vilja se. Vi jobbar med komplexa teman och en berättelse om vår nutid. Men lusten, drivkraften, kommer ur en film som jag skulle vilja se. Och inte en film som är ”korrekt” eller ”rätt i tiden” eller ”konstnärlig”. Jag vill att den ska vara spännande och skitkul.
 
 
Det har du verkligen lyckats med. Hur kom idén till ”Den skyldige”?

- Idén kom när jag hörde ett Youtube-klipp, ett riktigt larmsamtal till 112. Det hade vissa likheter med det första samtalet han får i filmen. Det var slående för mig hur jäkla spännande det var, bara att lyssna i 20 minuter. Jag satt som fångad. Det kändes som att jag hade sett det som hände. Jag hade en bild av bilen och kvinnan och allt.

- Det var sjukt, när jag fattade att om du skulle höra samma klipp, så skulle du se en annan kvinna och en annan bil. En perfekt premiss för att jobba med en film! Att ha en biografsal där alla ser olika filmer.

- Där fanns också en historia om fördomar och vilka förutfattade meningar vi har. Det kom ur det konceptet. Men också vilka förutfattade meningar vi har när vi ser en genrefilm, vi ser arketyper för oss. Det var kul att leka med dem. Att introducera en film som är konventionell, med en hjälte och en skurk, och så under filmen bara skruva ner för genren och upp för verkligheten så det blir en gråzon till slut.

- Både jag, min producent och min co-writer, fick idén precis innan vi slutade filmskolan. Vi letade efter idéer som gick att realisera, något jag visste jag skulle kunna göra direkt efter filmskolan. Något man kan göra för lite pengar. Jag ville inte fortsätta med kortfilmer, utan jag ville ge mig på det långa formatet, på en liten budget.

Hur gick ni tillväga sen med er idé?

- Vi tog vår idé till något som heter New Danish Screen, som är en del av Danska filminstitutet. De stöder film till första- eller andragångsregissörer, där huvudändamålet egentligen inte är att göra de bästa filmerna utan att framodla talang. De kollar mer på hela teamet, och särskilt regissören, än på själva projektet. Vi kom med en idé och fick utvecklingsstöd. Jag och min medförfattare började göra research på larmcentraler. Vi gick på nattskift och lyssnade på samtalen. Utifrån det började storyn komma, men också vår huvudperson.
 
 
- Jag vill inte spoila för mycket, men man kan säga att det är en polis som man tagit från gatan och blivit satt på kontorstjänst. Det fanns en vibe av det på de larmcentralerna, att vissa inte ville vara där. Det är inte så att de var under rättegång, som i filmen, men det tänder någonting. Det ledde till att vi började intervjua poliser som hade varit i en liknande situation som vår huvudperson. Först kom idén, från idén kom location, på location hittade vi karaktärer. Utifrån det började vi göra intervjuer och sen kom tematiken.

- Det roliga är att tematiken vi researchade stämmer så bra överens med grundidén, om en person som bara kan höra. Det handlar så mycket om hans världsuppfattning. Och det är ett häftigt sätt till att få publiken att få samma världsuppfattning som honom. Manusarbetet gick ut på att sätta in publiken i det mentala rummet som han är i, och att de ska göra samma slutsatser som han gör. Så att vi som tittar ska egentligen bli en fördomsfull polis.

Hur lång tid tog inspelningen?

- Den tog tretton dagar. Vi filmade kronologiskt, med tre kameror. Vi delade in manuset, som var på 100 sidor, i åtta delar. Filmen är egentligen som en lång scen. De kortaste tagningarna var fem minuter och de längsta var 35 minuter. Det var en ganska intensiv inspelning. Men vi filmade väldigt mycket. När vi väl hade satt ljussättningen så pillade vi inte så mycket mer med det. Vi kom hem med 72 timmars material, det är enormt mycket.

- Innanför den ramen, med åtta delar, försökte vi skapa en visuell utveckling. Det är vissa smågrejer, när han går runt och closeups och sånt, som gjordes separat. Men vi försökte skapa en maskin, som är väldigt kontrollerad, som vi kunde kasta in några skådespelare i. Kontrollerat kaos.

Stötte du någonsin på några problem?

- Inspelningen gick väldigt lätt. Vi hade lagt jättemycket tid på att få det att lira, så det var bara att rida med. Det var som att se film.

- Det största jobbet har varit skrivarbetet. Att få det att vara spännande med en snubbe som sitter och pratar i telefon i 90 minuter. Vi visste att vi inte ville gå till inspelning innan vi hade ett manus som var helt jäkla vattentätt. Det skulle inte finnas en enda replik som Jakob Cedergen inte förstod. För jag visste att vi inte kunde rädda det i klipp. Det finns en struktur som gör att ett samtal leder till nästa, och så vidare. Så vi kunde i princip inte klippa ut några scener. Det låg väldigt mycket arbete i manus.

- Men det är också en fördel. Man tvingar sig själv till att skriva väldigt bra. Klipparbetet handlade mest om att pilla bort information. Det handlade mer om att göra det mer "underberättat", inte övertydligt.
 
 
Du sa nyss att dansk film tilltalade dig mer. Du är ändå en svensk regissör, och har med dig en svensk skådis. Hade du kunnat göra "Den skyldige" i Sverige?

- Jag vill inte vara någon som säger "fuck svensk film". Men återigen, jag var 20 när jag flyttade. Jag var aldrig en del av den svenska filmbranschen. Varför den inte är på svenska, är för att jag bor i Danmark. Men jag kan säga att nästa film jag jobbar på är en film på svenska. Så det kommer.

Kan du säga något om genren på din nästa film?

- Det blir också ett försök att leka med thrillergenren, med några dramaturgiska grepp som är i det där gränslandet där kanske "Den skyldige" är, gränslandet mellan någon slags arthouse eller konstnärlig radikalitet, och bred spänningsberättelse. Det är en sann historia och den utspelar sig i Sverige.

Ni hade premiär för "Den skyldige" i Sundance, hur var den upplevelsen för dig?

- Vi var där under hela festivalen. Det var helt enormt. Den här filmens premiss är ju liksom att den blir skapad av publiken. Att de ska vara aktiva för att den ska funka. De måste hänge sig till filmen, annars skulle den falla platt. Så jag var sjukt nervös, men det gick helt fantastiskt. Vi hade sex visningar, det blev utsålt varje gång. Man kunde känna att folk verkligen gillade filmen. Vi vann publikpriset också. Det kom som ett starkt bevis på det.

- Sundance är en sån liten mytologisk festival som man hört om. Folk säger att det är magiskt. De har en väldigt avslappnad attityd, men man kan samtidigt märka att de tar film på allvar. Alla programmerare har sett alla filmer, och de har verkligen reflekterat över dem. Man kan ha djupa samtal med dem om varenda film. Men samtidigt är det inte en enda som går i kavaj. Inga kindpussar, inga röda mattor. Det är väldigt casual. Och det är väldigt häftigt att vara omgiven av episk natur, och gå in i en liten biograf och se alla filmer, det blir en häftig kontrast.
 
 
(I december blev det klart med en amerikansk remake på "Den skyldige", där Jake Gyllenhaal ska spela huvudrollen. När vår intervju gjordes var detta inte klart.)

En teoretisk fråga. Om Hollywood ringer och vill göra en remake på filmen. Vad säger du då?

- De gör det redan. Men för oss handlar det främst om att låta den här filmen få all uppmärksamhet som det är möjligt. Jag vill inte det ska överskuggas av att någon ska köpa remake-rättigheterna. För det andra vill jag ha ett bra argument att göra det. Jag tycker inte det är ett bra argument bara att göra den på ett annat språk. Så jag vill ha en jävligt bra pitch om någon ska få göra den.

Skulle du själv kunna tänka dig att regissera den?

- Då skulle jag behöva en ny utmaning igen. Jag skulle inte kunna tänka mig att göra samma grej en gång till. Jag som regissör måste ha en omöjlig utmaning. Grejen med det här var att "en snubbe pratar i telefon i 90 minuter". Alla sa: "det kommer bli en kortfilm, för det är inte kul att kolla på i 90 minuter". Då sa jag - fett! Det här är jävligt svårt att få att funka. Det måste jag lösa! Och det gör mig till den absolut bästa regissören jag kan vara, att ha en omöjlig utmaning framför mig. Du måste ha ett jävla tvivel på det du gör, så du blir tvungen att motarbeta den tviveln och kasta dig in i det.

Har du något sista tips till unga människor som är där du har varit, och vill börja göra film?

- För det första: det är bara att göra det. Det är ingenting som står i vägen för att göra film, egentligen. Den teknologiska utvecklingen har verkligen gått framåt. Och så skulle jag säga, se film, försök knäcka koden, hur det är de gör. Jag satt och lyssnade på sjukt många kommentarspår på alla mina favoritfilmer. Och gör massa film. Gör dåliga filmer, och lär dig av det.

- Det viktigaste jag skulle säga är att gör en film du själv vill se. Inte vad du tror är viktigt, eller rätt i tiden. Det finns de som är bättre än dig på att göra det. Jag lovar dig att om du vill göra en Roy Andersson-film, så kommer han alltid vara bättre än dig på det. Skit i alla trender, god smak och politisk korrekthet. Då blir det lättare att få ett driv till att göra det. Och du kan känna om det funkar. "Hade jag velat se det här?"
 
 
"Den skyldige" får svensk biopremiär 29 mars.