Filmskaparen som går sin egen väg

3 Maj 2007 | 20:01

Filmskaparen som går sin egen väg

MovieZine pratar filmpassion och grupptryck med mannen bakom "Hata Göteborg".

Robert Lillhonga är regissören som går sin egen väg. Med obefintlig budget och utan erfarenhet struntade han i SFI och spelade in debutfilmen "Hata Göteborg" utanför det traditionella systemet. Två år senare, efter omklippningar och ljudfixande med hjälp av Sonet är det dags för biopremiär för vårens mest omtalade film. Vi tog en fika med Robert, i Göteborg - var annars, för att få veta mer. Och han försäkrar, titeln till trots älskar han faktiskt staden.

Vanligtvis skriver man först ett manus och skickar till filmbolagen. Du gjorde annorlunda - gjorde filmen först och skickade sedan in den.

- Jag har haft en teatergrupp i Helsingborg sedan ganska länge. Jag och Nic, som spelar Jonas Mitander i filmen, gjorde en kortfilm som skickades in till SVT, och när de tyckte den var jättebra, då kände jag, "nu gör jag den här långfilmen jag velat göra länge". Sen insåg jag ganska snabbt när jag kollade på SFI-papprena att det var inte så lönt att söka utan erfarenhet av långfilm... Jag sökte lite av Film i Skåne, men fick avslag. Jag kände att jag orkar inte, det är bara att göra det själv. Skaffa kamera, sätta igång, så får man fixa det i efterhand. Grunden är att man har en bra historia och att folk ställer upp gratis. Man får vara ärlig: "ni kan inte få pengar, utan gör detta för att ni vill".

Hur kom du på idén till filmen?

- Det är ingen självbiografi rakt av, men det handlar mycket om uppväxten där och, just när manligheten är som sämst, när man har få kompisar och en grupp formar sig. Ofta blir det en ledare som bestämmer allt och det blir oerhört svårt att bryta sig loss. Det är inte så lätt i den åldern. Sen är det individuellt givetvis, vissa gemenskaper är jättebra. Det är det klassiska, att våga gå sin egen väg. Och det ville jag göra. Jag går på fotboll själv och såg vissa grabbar som inte var huliganer, som inte bryr sig om fotboll utan bara hänger med och försöker hitta nån mening med livet eller bli respekterade på nåt sätt. Så det är ingen huliganfilm utan den handlar om de killarna som inte har nånting framför sig.

Hur mycket av dialogen var improviserat?

- Det är jättemycket av dialogen som är improviserat. Under hela våren, innan sommaren 2005, hade jag skrivit vissa scener i manuset, sen plockade vi fram karaktärerna tillsammans med skådisarna, fixade fram kläder, och en gång i veckan spelade de biljard i sina karaktärer. Två veckor innan inspelning åkte vi till Helsingör, och Jonas och de andra söp och betedde sig som gänget skulle göra. Sen när vi väl skulle spela in visste jag att de skulle ha säkrat sina roller. Ljudmixaren hade väldiga problem i eftersynken, för när man improviserar säger man inte rena ord, utan pratar mer som man pratar i vanliga fall. Men det gör också att känns mer äkta. Det gäller att inte ha så mycket prestige när man gör film. Mycket av denna film har skådisarna kommit fram till.

Och du känner alla som är med i filmen sen tidigare?

- Ja, de flesta. Det är några jag först lärde känna under filmens gång, göteborgaren var ny, och huliganledaren var också proffsskådis, samt någon av vuxenskådespelarna. Men de flesta känner jag sen tidigare. Vi är rätt tajta.

Ni verkar ha haft kul under inspelningen.

- Ja, det hände massa sjuka grejer. Vi var till exempel i Helsingör, vår kära grannstad till Helsingborg. Vi fick tillstånd att spela in där på torget mitt i den lilla byn, som det heter på danska. Mitander, Nic, skulle misshandla en kille. Helt plötsligt när vi spelar in så kommer det två män med pistoler mot Nic och skriker "Hallå, stopp!". Det var två danska civilklädda poliser som inte visste att vi skulle spela in filmen. Det var hemskt, men det blev en kul uppståndelse i dansk media för de skämdes över sina poliser. En hel dag skämtades det om det.

En gång var jag så dum så jag visade ett klipp mitt under filminspelningen, på en dålig vhs-kassett. Det blev en mycket finsk stämning. Alla tänkte bara: "vad fan är detta?" Det var ju bara ett grundklipp. Där satt en gammal skådespelare från Dramaten som ställde upp gratis, några kickers, en gammal huligan, blandning av kulturmänniskor och företagstjejer. Men kombinationen av människor var jättekul. Folk som aldrig hade börjat prata med varann fick göra det på inspelningen.

När kom du på att döpa filmen till "Hata Göteborg"?

- Titeln kom till först under klippningsarbetet. Vi hade massa förslag men bara jättedåliga titlar, typ "Johans sommar", "Mitander cyklar inte", "Kicker", "Rap is nice"... Vi hade ingen riktigt bra. Sen satt jag och klipparen och så bara: "Hata Göteborg"! Det kändes helt rätt. Vi fick ett extremt positivt bemötande av många, även göteborgare. Sen var det vissa som blev jätteprovocerade och arga, som inte ville förstå att det är ingen slogan utan en filmtitel. Min moster som bor på Hönö gillade den, då kände jag ändå att jag hade valt rätt. Har man ett gott syfte som man tror på själv, så måste man ropa till sig uppmärksamhet.

"Helsingborgsmaffian", står det nu i mina papper... Jag tänker på gänget som gjorde "Fjorton suger" och även Nic Schröders musikvideo, sen har han själv gjort musikvideor, vi har Andreas Karoliussen som både är med i "Fjorton suger" och i din film... Hur känner ni alla varann?

- Martin Jern är också med i Teater Inkompetent, som skådis, så vi inspirerar varann jättemycket. Sen är Helsingborg inte en jättestor stad men för att vara så liten är den verkligen bra. Det är nära till Danmark, nära till Köpenhamn, nära till mycket. Det är en bra, kreativ miljö, och en väldigt bra sammanhållning. Samtidigt är det aktningsvärt att alla gör sin egen grej, att man inte inkräktar, så det inte blir någon maffia. Martin och jag har gett varandra tips, men man ska ändå stå på egna ben. Vår vänskap är ändå stark och vi stöttar varann.

Är det viktigt att ha den här lokala förankringen i projekten, eller kan du tänka dig spela in något till exempel i Stockholm nästa gång?

- Spontant vill jag aldrig göra något i Stockholm, eftersom det är viktigt att göra något som jag känner till, i miljöer som jag växt upp i. Där jag känner till saker, utan att det blir självbiografiskt, men ändå: känslor, stämning... Men den här filmen hade jag inte kunnat göra i Stockholm, jag hade inte fått folk att ställa upp så länge.

Några idéer för nästa film?

- Det finns en teatergrupp i Helsingborg som heter Stumpen, som består av hemlösa och missbrukare. Sen -99 sätter de upp en ny pjäs varje år. Förra året följde vi med dem i sju månader och fick ihop 60 timmar film, bakomarbetet när de sätter upp en pjäs. Det är verkligen en fascinerande historia. Vi har två månaders klippning kvar så är vi klara med dokumentärfilmen, en timme lång. Och sen har jag ju bättre cv nu är vad jag hade innan, det är lättare att söka pengar. Men jag känner ingen brådska. Man måste känna en lust när man ska göra film, så man inte först bestämmer sig för att göra en film och sen "vad ska den handla om?". Idén kommer alltid före. Just nu ska jag bara ro detta i hamn.

Vad gillar du själv för filmer?

- Jag gillar jättemycket. Det är ett sånt tråkigt svar, men jag är ett jättefan av David Lynch. Sen jag såg "Twin Peaks" när jag var 13 blev jag helt frälst. Jag gillar dansk film också... Engelsk arbetsfilm... Filmer med starka karaktärer, utvecklade personligheter. Storyn är givetvis viktig men man ska bli förälskad i karaktärerna, det är grunden till bra film.

Har du några förebilder eller favoriter inom svensk film?

- Jag tycker egentligen svensk film är jättetråkig, men det är klart, det finns några bra som Moodyssons första. Jag har inte sett "Container", och "Ett hål i mitt hjärta" orkade jag inte se efter 20 minuter... "Den enfaldige mördaren" var länge en av mina favoritfilmer. En enkel anledning är att de har skånska skådespelare i en skånsk film. Sen är jag jätteinspirerad av Beckfilmerna... nej, jag tror inte det (skratt).

Något tips för unga filmare som vill gå samma väg som du?

- Att inte lyssna på negativa människor, som säger att du inte kan. Gör på ditt sätt. Träna, träna, gör mycket. Och sen att verkligen ha en idé, att bestämma sig för vad du vill berätta. Och har du inte något att berätta, se till att du har en manusförfattare som har något att berätta.

Vad tycker du själv om Göteborg?

- Jag älskar Göteborg! Jag har släkt här och har varit här rätt mycket. Mycket av musiken i filmen är från Göteborg.

Vilka hoppas du ska se filmen?

- Jag har gjort den framför allt till unga grabbar, utan att skriva dem på näsan. Jag hoppas de ska kunna skratta åt sig själva men ändå se allvaret. Det kanske blir en tankeställare. Men det roliga är att många kvinnor och tjejer gillar den också. Folk känner igen sig, killar som tjejer.