Intervju

Skribent

Alexander Dunerfors Kardelo

10 maj 2019 | 17:00

Möt regissören som bryter ny mark i film-Norge

Espen Sandberg kom hem från Hollywood för att ta sig an historiska äventyrsbigrafin "Amundsen". Vi har träffat honom.
Äventyraren och polarforskaren Roald Amundsen blev förste man att sätta sin fot på Sydpolen år 1911. Ett litet (nåja) steg för norrmannen som gjorde honom till hela nationens hjälte. Han har dock blivit en omtvistad karaktär, och den bioaktuella storfilmen "Amundsen" försöker belysa fler sidor av honom. Här finns plats för både de episka expeditionerna, och en personlighet som beskrivits som "självupptagen" och "äregirig" i vissa biografier.

Bakom det filmiska porträttet står Espen Sandberg, filmskaparen som tagit med oss på resor till havs förr. "Kon-Tiki" och femte "Pirates of the Caribbean"-filmen finns på hans meritlista, men denna gång jobbar han för första gången utan parhästen Joachim Roenning.
 
Vem är Amundsen för er norrmän?

- Han är en ikon, tror jag, på många sätt. Han är en av de som definierade Norge och vilka vi är, vid en avgörande tid. År 1905 lämnade vi unionen med Sverige och letade efter vår nationella identitet. Det var då han vann över brittiska imperiet i kapplöpningen mot Sydpolen, år 1911. Så bara sex år senare definierade han oss, och visade att vi klarar vad som helst - så länge vi kan åka längdskidor, haha. Det handlar om att man kan nå fantastiska mål om man bara satsar och är fokuserad.

- Jag blev intresserad av att lära känna mannen bakom den här ikoniska bilden. I skolan får vi bara lära oss om kapplöpningen, vi får inte veta om andra fantastiska saker han har gjort. Han levde ett otroligt liv, och jag blev väldigt nyfiken på honom och alla upp- och nedgångar.

Filmen är inte bara ett hjälteporträtt, du visar också Amundsens mindre smickrande sidor.

- Vi gjorde mycket research och pratade med familjen. Han hade ingen familj, men det hade hans bror Leon. Vi fick också läsa Amundsens och besättningens dagböcker och brev. Där fanns mycket ny information som blev viktig i att måla upp hans porträtt. Jag ville att det skulle bli ett så rikt och mångsidigt porträtt som möjligt.
 
 
Hur väljer du vad du ska ta med i en tvåtimmarsfilm?

- Det går såklart inte att berätta om ett helt liv på två timmar. Jag ville vara säker på att jag gjorde honom rättvisa, men också dem som stod honom nära. Jag ville visa alla olika sidor av honom. Det goda och det dåliga. Jag behövde också berätta om alla fantastiska expeditioner. Det var en lång process att skriva manus, det tog oss mer än tre år att svara på just den frågan.

Hur togs filmen emot i Norge?

- Som Roald själv. Det finns många starka åsikter kring honom. Var han en hjälte eller ett rövhål? Jag tycker att recensionerna speglade det. Många har sina egna tankar om honom, och vi har fått både fina recensioner och en del… konstiga. En del undrar varför en så hemsk person skulle få en egen film. Det blev en del märkliga recensioner, men jag är inte förvånad, för flera biografier målar också upp honom på ett negativt sätt. Han har sina följare och sina kritiker.

Du hittar en fin balans i filmen. Där finns både de som försvarar honom och anklagar honom.

- Exakt. Kul att höra. Mitt mantra för filmen är att jag ville att alla skulle ha en åsikt om honom. Jag ville att alla skulle tycka olika saker, men alla skulle också ha rätt. Det gör filmen också mer intressant. Det kanske är lättare för er från andra länder att se det? För vi norrmän är så djupt inne i det.
 
 
Karaktären Bess, spelad av Katherine Waterston, har en intressant roll i filmen. Hon är den som får historien om Roald berättad för sig av hans bror. Var hon en stor del i hans liv, eller passade det manuset?

- Hon var en stor del mot slutet av hans liv. De var förlovade så den delen är sann. De träffades i Kanada och de blev älskare, även fast hon var gift. Hon var en riktigt cool kvinna. Vi hittade en intervju med henne från 1960- eller 70-talet, och vad häftig hon var! Hon var en stark personlighet, hon älskade att spela, dricka med männen, resa världen runt. Hon var okonventionell och frisinnad, och hon kunde matcha honom. Det tog en rejäl kvinna för att matcha honom. Jag var glad att ha med henne som karaktär för hon känns modern, och får filmen att kännas modern.

- Att hon och brodern diskuterar Roald Amundsen, där brodern är emot Roald och hon försvarar honom… Det skapade en bra dynamik i manuset. Vi kunde besöka de olika expeditionerna och diskutera vad som verkligen hände och varför. Det blev en del av historiens motor.
 
Vi är ju inte bortskämda med så pass ambitiösa storfilmer i Skandinavien. Vad kan du säga om filmens budget? Fanns det något du gjorde som aldrig hade gjorts i en norsk film förut?

- Budgeten är runt 70 miljoner norska kronor (77 miljoner svenska kronor), vilket är väldigt högt för en norsk eller en skandinavisk film. Så hög måste den vara, med tanke på alla de galna saker han gjorde. Flygplan, zeppelinare, fartyg och allt. Vi kan ju inte krascha antika plan eller hyra en zeppelinare så vi behövde skapa allting i post-produktion. Vi byggde faktiskt ett fysiskt plan, så det adderar på budgeten. Men det adderar också till filmens känsla, det blev väldigt visuella scener.

- Vi gjorde en del specialeffekts-scener som aldrig hade gjorts förut. Öppningsscenen med flygkraschen är den längsta effektscenen som någonsin gjorts. Det var en stor utmaning men också en cool inledning!
 
 
- En annan utmaning var makeupen. Här i Sverige har ni ju ”Gräns” men vi hade aldrig gjort den typen av makeup förut. Att en skådespelare kunde spela Roald Amundsen från 20-årsåldern under hela hans liv, tills han blev 56 - men såg ut som 86 - var otroligt. Eva von Bahr och Love Larson gjorde makeupen och lät mig använda samma skådespelare hela vägen, vilket är viktigt även för publiken. Men det blev tufft för Pål, som behövde vakna 04 på morgonen och sitta fem timmar i sminket innan vi ens kunde börja filma.

Du har förstås gjort storfilmen ”Kon-Tiki” innan. Men att jobba med Disney på ”Pirates of the Caribbean”, gav det dig något som du kunde använda i ”Amundsen”?

- O ja. Man lär sig något på varje film. Vad amerikaner gör så bra är att de aldrig är nöjda. De är aldrig klara. De frågar alltid: ”Hur kan vi göra det bättre?” - varje dag och i varje scen. Även i klipprummet. Under varje steg blir man pushad, och det tycker jag är inspirerande. Man måste vara väl förberedd, speciellt när man jobbar med smink eller effekter. Att göra ändringar är kostsamt. Men jag ville behålla den flexibilitet som amerikanerna är så bra på.

- De är också bra på att ta in flera människor och höra deras åsikter. Speciellt under manusarbetet. Det handlar inte om att de ska skriva om manuset, men bara läsa det och säga vad de tycker. De lägger mycket tid innan inspelningen för att låta många komma in och tycka till. Det gjorde jag också. Och att testvisa filmen för en publik är viktigt, för att se till att de förstår allting.
 
 
I filmen ser vi hur Amundsen redan som barn är fascinerad av världen. Han har sina idoler och vill ge sig ut på äventyr. Kan du känna igen dig i det? Ville du regissera film redan som liten?

- Ja (skratt). Definitivt! Jag antar att de flesta upplever något som bara förbluffar dem som barn. Kanske händer det på bio. Så var det för mig. Jag upplevde det flera gånger, inte minst vid ”Stjärnornas krig” och ”Indiana Jones” och ”E.T.” såklart. Men även den svenska filmen ”Mitt liv som hund” hade stor påverkan på mig. Jag har haft fantastiska stunder i biografen, där jag förflyttades till en annan plats och kunde leva in mig i någon annans liv i ett par timmar. Det var magiskt för mig. Jag ville ta reda på hur man gör, hur får man ihop de bitarna och få människor att känna något. Jag började spela in kortfilmer redan när jag var 10-11 år. Det var fantastiskt och kul. Jag slutade aldrig.

Och precis som Amundsen så verkar du dras till episka äventyr.

- Ja! Jag älskar biografer och bioupplevelser. Jag vill skapa storslagna scener som man måste se på bio. Det blir en mer unik upplevelse när man sitter i mörkret och ger sig ut på en resa tillsammans med andra. Jag gör filmer som jag själv hade velat se.
 
 
Det här är din första film utan Joachim Rœnning. Varför valde ni att gå skilda vägar?

- Vi började filma ihop tidigt, fastän vi var väldigt olika som människor. Den dynamiken har hjälpt oss mycket under åren. Men ju mer erfarna vi blev, desto mer kände vi att vi kunde gå olika vägar och testa andra historier. För vi dras till någorlunda olika slags filmer. När vi var tio år drömde vi om att göra en stor Hollywood-blockbuster. Sen gjorde vi det! ”Pirates” kändes på så sätt som ett bra avslut för oss, och en början på något nytt, vad det än kan bli. Men vi är fortfarande mycket goda vänner.

Och vad blir det härnäst för dig?

- Jag har några idéer, men jag vågar inte prata om dem. Inget är hugget i sten ännu. Jag vill vänta tills jag är säker.

Är du mer lockad till Norge eller Hollywood?

- Båda lockar mig. Det är två väldigt olika arbetsmiljöer. I Skandinavien får man mycket mer att säga till om. Jag kan ta många fler beslut spontant. I USA har man en studio som har en stark åsikt. Men de har också otroliga resurser, vad gäller pengar och vad de kan om filmer. De vet vad som fungerar och vad folk vill se. På ett sätt är det mer av ett samarbete. Båda sätten är intressanta för mig.
 
 
Du gick på Stockholms filmskola i dina unga år, berätta om det.

- Det var fantastiskt. Både Joachim och jag gick här, och det fina var att utbildningen lät en göra allt i filmskaparprocessen. Man fick filma, klippa, sköta ljudet, agera… Man fick lära sig allting som alla gör på en inspelning. Det är mycket värdefullt, för det är en så komplex process. Man måste veta vad alla gör, vad de kan ge dig, och hur du ger dem utrymmet som de behöver. För mig var det en otroligt bra plattform att börja från.

Vilka råd skulle du ge till unga människor som vill börja regissera?

- Jag skulle råda dem att omedelbart börja göra film! Vilket de kan, för idag har alla en kamera. Det viktigaste är erfarenhet. Det snabbaste sättet att förstå hur man gör film är att se dina favoritfilmer om och om och om igen. Sakta får du se hur allting är uppbyggt, och vad som får en scen att fungera. Det andra sättet att förstå det, är att redigera själv. Då lär du dig vad du har, och vad du borde ha haft. Det är väldigt smärtsamt, men du inser omedelbart vad din scen behöver.
 
 
"Amundsen" går upp på bio idag.