#Venedig 2012 – När de första bilderna från Harmony Korines ”Spring Breakers” släpptes visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka och de första tankarna var spridda. Vad är det här egentligen? Vad sysslar James Franco med brevid Vanessa Hudgens och Selena Gomez iklädda enbart bikinis? Jag har nu sett filmen och kan helt ärligt säga att jag ändå inte riktigt vet vad det är för något.

Filmfrågan: Vilka biofilmer kommer inte redaktionen att missa i sommar?

I väntan på ”Side Effects” listar Viktor Jerner det bästa från en regissör som gjort det mesta.

#Venedig 2012 – Paul Thomas Anderson gör det igen. Han ger oss något som förtjänar högsta betyg, något som kommer ses, diskuteras och analyseras om och om igen. Då ”There Will Be Blood” är den film som jag placerar allra högst bland mina favoriter var självklart förväntningarna skyhöga när jag satte mig ner i biostolen, men det lever ”The Master” upp till helt och hållet.

Berättar om Hollywoodrollen: ”Paul Thomas Anderson är väldigt trevlig, och otroligt lyhörd.”

Filmer där ämnena journalistik och politik kombineras har jag alltid haft svårt att värja mig för. Dessa teman är väldigt tätt sammankopplade och har gett oss kraftfulla och intressanta filmer i stil med ”Zodiac” och ”State of Play”. Det är dock ingen film i den här kategorin som är större och mer framstående än Alan J. Pakulas odödliga, snygga och makalöst spännande klassiker ”Alla presidentens män”.

#Venedig 2012 – ”Jag älskar dig, men du kan vara jävligt svår ibland” säger Helena af Sandeberg till Carolina Gynning i en av de många intressanta scenerna i ”Blondie”. Den här repliken blottlägger kärnan som resten av Jesper Ganslandts film kretsar kring, människor som älskar varandra men samtidigt i princip hatar varandra. Det här är Bergmans familjedramer, på LSD.

#SFF12 – Med vackra San Francisco i bakgrunden levererar regissören Stephen Elliott ett stabilt porträtt av en vacklande tjej som sakta men säkert rör sig in i porrens turbulenta värld.

Vi träffade skådespelerskan och regissören inför inspelningen av deras nya thriller.

#Venedig 2012 – Ja, det är vad Spike Lee kallar sina filmer, joints. Även om jag inte direkt är någon expert på just Spike Lee så kan jag se kopplingen. Filmer är – eller i alla fall kan vara – lite som ett rus som transporterar bort sinnet från verkligheten till någon annan spännande plats. Dessa ”joints” är skräddarsydda till olika sorters personer, och är man ett fan av Michael Jackson eller musik i allmänhet finns det nog ingen mer potent drog än det här.

#Venedig 2012 – Brian De Palma är tillbaka! Inte med vilken film som helst heller, utan en erotisk thriller med Noomi Rapace och Rachel McAdams i spetsen, hur underbart låter inte detta? När eftertexterna väl landar är det dessvärre inte så underbart längre, istället är besvikelsen och känslan av misslyckande total.

#Venedig 2012 – När nyheten släpptes om att Robert Redford höll på att snickra ihop en politisk thriller med sylvass cast, journalistik i fokus och intressant story rusade peppen oundvikligen högt direkt. Detta är alltid väldigt farligt, men när det gäller filmer som blandar politik och journalistik kan jag verkligen inte hjälpa det, jag är såld redan innan förtexterna.

#Venedig 2012 – En billig kopia av ”Crash” skriver en del i sina recensioner, långt ifrån det skulle jag vilja säga. Förväntningarna var väldigt låga när förtexterna till ”Disconnect” började rulla men ju längre in jag kom i filmen desto mer förförd blev jag. Känslan jag har nu i skrivande stund är väldigt svårslagen, känslan av en film som kommer från ingenstans, knockar en stenhårt och sedan inte släpper taget.

#Venedig 2012 – Nu när vi lever i en verklighet med så pass stort informationsflöde är det nästintill omöjligt att vara helt nollställd kring en film när man ser den. Detta gäller särskilt mig som är en riktig trailer-knarkare, både på gott och på ont. Just när portarna till salongen slogs upp inför ”At Any Price” var det dock så, jag hade i princip ingen koll alls på vad det var för film jag skulle få se.

#Venedig 2012 – Ja, så är det. Dessa ord yttrar Marinas (Olga Kurylenko) dotter när hon går runt i en vanlig amerikansk matvaruaffär någonstans en bit in i ”To the Wonder”. Denna replik fick mig att direkt börja reflektera över Terrence Malick och hans filmskapande. Det prickar in så himla väl eftersom det faktiskt stämmer, allt är vackert.

#Venedig 2012 – Philip Seymour Hoffman, en av de heta kandidaterna till en Oscar berättar om sin rolltolkning i Paul Thomas Andersons ”The Master”.

#Venedig 2012 – Vi har sett det här förut, vi har sett det här tusen gånger. Det var det första jag tänkte när jag lämnade salongen efter visningen av Ariel Vromens yrkesmördarthriller ”The Iceman”, som efter en del hårda svängar nu äntligen har landat i sin färdiga form här på Venedigs filmfestival.