Eller ja, redan 1989 var den här, rättare sagt. Trots att man hade sett Batman och diverse hjältar i andra filmiska inkarnationer tidigare så var det Tim Burton som levererade den första riktiga blockbustern med en serietidningskaraktär i centrum när hans ”Batman” landade på vita duken.

Att en film som kom ut år 1937 fortfarande är lika svidande vacker och förtrollande 75 år senare är nästan svårt att komma runt i huvudet, men så är det. ”Snövit och de sju dvärgarna” existerar i lite av ett eget universum, ett universum där tid och rum inte spelar lika stor roll. Leonardo da Vincis ”Mona Lisa” och Bob Dylans ”The Times They Are a-Changin” existerar i samma universum.

Redan med Saul Bass snygga och stilbildande titelsekvens sätter Alfred Hitchcock tonen för en av sina absolut bästa filmer. ”I sista minuten” är en legendarisk film som är mycket svårslagen i thrillergenren och även om jag kunde så skulle jag inte ge mig på att förändra en enda bildruta.

Filmer som känns som ”filmad teater” är inte helt lätt att få till. Även om teater är nära besläktat med film så bygger det mer på att man inte har en skärm mellan filmskapare, skådespelare och publik, det bygger på närheten och kontakten med berättelsen som man ser utvecklas framför sig i realtid.

Många av berättarmästaren Stephen Kings romaner och noveller har blivit filmer i alla möjliga olika skepnader. Vissa är likt ”The Shining” den regelrätta skräck som King är mest känd för, medan andra – som ”Stand By Me” – går i helt andra riktningar. Vissa av adaptionerna räknas som totalt värdelösa, medan andra anses tillhöra det bästa som någon gång rullat på vita duken.

Vi har synat den amerikanske filmmakaren Martin Scorsese, bioaktuell med Oscarsbelönade familjefilmen ”Hugo Cabret”.

Vad får man om man tar Tony Scotts ”Unstoppable” och sedan tar bort dialogen, färgen och den skakiga klippningen? Krydda med lite slapstick och inbördeskrig så har vi Buster Keatons ”Så går det till i krig” som trots att den kom ut drygt 85 år tidigare spöar lillebror Scotts tågrulle på alla punkter.

Milos Forman är en mycket intressant regissör. Trots att han har gjort en del filmer som kan matcha de flesta av Francis Ford Coppolas, Stanley Kubricks och Roman Polanskis filmer får han aldrig lika mycket cred som dessa giganter. Förmodligen beror det på att det varit ganska blekt på hans repertoar sedan 1984, men enligt mig borde inte det spela någon roll. Forman har två gånger – med ”Gökboet” och ”Amadeus” – gjort filmer som tillhör världshistoriens absolut bästa, och det bör han hyllas för.

Vi har synat den amerikanske filmmakaren Steven Spielberg, bioaktuell med krigsdramat ”War Horse” som har sex Oscarsnomineringar.

”Braveheart” är Mel Gibsons kanske mest kända film – både som regissör och skådespelare – men att den skulle vara så bra att den förtjänar en Oscar för bästa film, det kan jag inte se.

När Brian De Palma, Tom Cruise och Paula Wagner bestämde sig för att göra en filmversion av en TV-serie från 60-talet kunde de förmodligen inte föreställa sig hur stor den skulle bli. Tillsammans skapade de den sylvassa första delen i en serie som känns igen över hela världen och som blivit en del av populärkulturen.

I Simon Curtis film “My Week with Marilyn” ser vi Kenneth Branagh i rollen som Laurence Olivier och Michelle Williams som Marilyn Monroe. I bakgrunden följer vi hur Marilyn och Laurence tillsammans arbetade med ”Prinsen och balettflickan”, en film som lider av att den känns slarvig och ojämn.

När fler och fler runt om i världen besegras av narkotika i flytande form och i tablettform försöker jag som filmälskare hålla mig till ett mer legalt och mindre hälsofarligt alternativ, narkotika i filmform. Terry Gilliams ”Fear and Loathing in Las Vegas” är just detta, en helgalen sjuhelsikes knarktripp med ett rus som man sent ska glömma.

Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” har av någon anledning blivit en fast del av den svenska kulturen. Hur kommer det sig egentligen att denna högst mediokra film har sådan kultglans?

Det är alltid ”The Departed”, ”Maffiabröder” och ”Gangs of New York” som det snackas om när man börjar prata om Martin Scorsese och hans bästa alster. Tyvärr har den film som jag anser vara hans bästa – ”The King of Comedy” – fallit i glömska och tas sällan upp. Eftersom filmen ofta glöms bort gör också Robert De Niros rollprestation det tråkigt nog, en prestation som är en av hans allra vassaste.

”Forrest Gump” är en film som nästintill alla har sett. Antingen har man sett den på bio, hemma på DVD, på TV eller i skolan. Det är en film som det alltid pratas om och som fortfarande i allra högsta grad lever och har högt värde. Det som är bra med detta är att den faktiskt förtjänar varenda sekund i rampljuset, den är inget annat än ett suveränt verk och regissören Robert Zemeckis har aldrig, varken innan eller efter, gjort en bättre film.

När julen börjar närma sig brukar jag och många andra alltid försöka se lite filmer med jultema för att kicka igång och förstärka den känsla som man jagar i dessa tider. Frank Capras ”Livet är underbart” brukar vara den film som i det sammanhanget nämns som den största, viktigaste och mest klassiska. Detta gäller framför allt om man frågar någon som är bosatt i USA, där filmen anses odödlig och av många ses en gång varje år.