Gynning spelar modellen Elin som lämnar sitt liv i Milano för en kort stund för att kunna fira sin mammas (Marie Göranzon) 70-årsdag. Hemma finns också storasyster Katarina (Helena af Sandeberg) – intrasslad i ett nät av lögner och otrohet – samt lillasyster Lova (Alexandra Dahlström) som tagit en paus från sina studier i London. Efter många år isär slängs dessa fyra kvinnor ihop i samma mix igen, en mix som inte helt otippat blir väldigt explosiv och oförutsägbar. Samtidigt som alla i familjen påminns om deras starka kärlek till varandra kommer gammalt groll upp till ytan och skapar bitter stämning, något som kommer väldigt olägligt när den stora 70-årsfesten närmar sig.
Ganslandt delar upp den här historien i tre akter, något som kanske inte låter särskilt ovanligt när det gäller just filmer och berättande i allmänhet, men här är det annorlunda. När en akt slutar och en annan börjar skrivs detta tydligt ut på duken tillsammans med några sekunders paus där familjen bara sitter helt stilla, vilket gör att vi i publiken tänker på strukturen extra mycket. Samtidigt som Ganslandt själv följer den här mallen leker han också med den på olika sätt. ”Blondie” är mer av en stiluppvisning och lek än en konventionell film på alla sätt skulle jag säga, något som inte bara har med hela akt-greppet att göra.
Redan i första scenen får man den drömska, ”heightened reality”-känslan som Ganslandt har siktat på. Ja, det är mycket Almodóvar över det, det är lustigt, det är speciellt. Flera av karaktärerna hade jag under hela visningen mycket svårt att sätta fingret på och det gäller även filmen som helhet, frågan är om detta helt och hållet är positivt. Visst, det kanske är meningen att det ska vara en ”lek”, men ofta kände jag ändå att jag ville ha något mer. De väl utmejslade karaktärerna finns där, men jag lyckas ändå aldrig få riktigt grepp om dem. Jag är fortfarande – så här ett dygn efter att jag såg filmen – osäker på vad det var jag såg, vad bilderna som rullade på vita duken hade för syfte. Syftet kanske är just uppvisningen, det kanske bara är jag som fiskar efter något som inte existerar eller behöver existera. Hur som helst, mitt aktuella mentala tillstånd kräver mer.
Jag är med andra ord fortfarande väldigt osäker på vad jag egentligen tycker om den här filmen, men det allra mesta väger över på den positiva sidan. ”Blondie” är en oerhört snygg film och rent tekniskt spelar den mycket högt. Fotot känns härligt solblekt och kameraarbetet i allmänhet bidrar en hel del till det mystiska drömskimmer som filmen har över sig. Fantastiskt skickliga Helena af Sandeberg stjäl varje scen hon är med i och sätter resten på bänken, även om alla är riktigt bra. Carolina Gynnings skådespel är ytterligare en beståndsdel som jag är kluven över, direkt efter visningen ville jag skrika överspel men så här retrospektivt kanske det passar väl in i Ganslandts odefinierbara helhet.
Det var länge sedan jag hade så här pass svårt att betygsätta en film, men det är en känsla som jag alltid välkomnar. När man har svårt att lägga en film i en viss låda vet man att man på något sätt blivit utmanad, och det blev jag sannerligen här. ”Blondie” är en bra film och mer därtill som jag tänker se om så fort jag får chansen, men den hade klättrat högre om den släppt in oss lite djupare, lite närmare dess centrum.