The Master 2012

Allt börjar på en båt där vi möter den vilsne, alkoholiserade och excentriske Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som efter en tung barndom och andra världskrigets fasor mest blir ett problem vart han än befinner sig. Han driver runt och tar diverse ströjobb här och där, mer hinner han inte innan han är oönskad igen och får driva vidare. Av en slump hamnar han på en annan båt där han möter Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), en mystisk, karismatisk man och ledaren av "the Cause" - en rörelse med en liten tillika trogen skara följare. Dodd tar in Freddie under sina vingar och bestämmer sig för att hjälpa honom komma på rätt bana igen - bort från sexmissbruk, alkoholism och osäkerhet, något som visar sig vara allt annat än enkelt.

Likheterna mellan Lancaster Dodd och scientologins grundare L. Ron Hubbard har diskuterats länge vid det här laget, och visst finns dem - personlighetsmässigt, utseendemässigt och när det gäller "religionerna" som de företräder. Det spelar dock ingen roll egentligen, de teman som Anderson utforskar kan appliceras på i princip vilken rörelse som helst av det här slaget. Hur godtrogna är folk egentligen? Hur många människor kan en karismatisk och retoriskt skicklig människa få med sig i de mest absurda av rörelser? Hur farlig kan en riktigt svag och nedbruten människa egentligen bli? Detta är alla frågor som PTA ställer här, och samtidigt som det är skrämmande är det också totalt uppslukande.

Precis som när det gäller "Magnolia" och "There Will Be Blood" verkar inte manuset ha ett enda svagt stycke någonstans, det haltar aldrig. Värdet av detta hade dock kunnat reducerats till noll om skådisarna inte har vad som krävs, ett problem som "The Master" är galaxer bort ifrån. Filmen drivs av en järntrio i form av Phoenix, Hoffman och Amy Adams som alla gör några av de bästa (om inte de bästa) rollerna i sina karriärer, skådespeleri blir helt enkelt inte bättre än så här. Vissa scener - exempelvis en intervjusession mellan Dodd och Freddie - är så kraftfulla och förkrossande att man inte riktigt vet var man ska ta vägen, biosalongens väggar kommer närmare och närmare.

Hoffman är gudalik som Dodd - det verkligen lyser om honom - och när till och med jag som sitter i publiken dras med i hans skarpa och löftesrika retorik köper man karaktären fullständigt. Phoenix däremot är som en vild hund som ingen kan koppla eller hålla under kontroll, som när som helst kan han explodera och förvandla lugn till fullständigt kaos. Han har verkligen gått in för den här rollen också, det märker man väl i varenda scen. Han är mycket smalare än vanligt och kroppsspråket och mimiken känns också som något som inte finns hos Phoenix, utan hos Freddie, makalöst imponerande. Adams har vi aldrig sett i en liknande roll tidigare, vilket är helt underbart. Snälla tjejen från "Catch Me If You Can" gör här lite av en oförutsägbar Lady Macbeth-karaktär och håller precis lika hög klass som Hoffman och Phoenix. Extra kul för oss svenskar är att Lena Endre också är med på ett hörn som en norsk hemmafru. Trots att hon bara får drygt fem minuter att jobba med, fungerar hon bra och den brytning av illusionen som jag fruktade smått kom aldrig.

De här skickliga skådespelarnas fenomenala arbete och Andersons filmskapande fulländas sedan med hjälp av filmens fläckfria, vackra yttre. Även om det den här gången inte är Robert Elswit som sköter fotot lyckas fotografen Mihai Milaimare lägga fram något som är precis lika utsökt, magiskt filmat och projicerat i 70 mm. Scenografin och kostymerna är också magnifika och 50-talet bara flyter långsamt ut i salongen under hela visningen. Allt håller vanlig PTA-nivå, allt är utmärkt. Narrativet är inte enkelt, nästan drogande, den sexuella laddningen är stark, de komplexa långa tagningarna är många och de tankeväckande dialogerna får hålla på länge innan det bryts vidare.

Likt Jesper Ganslandts "Blondie" är det här en film jag måste se en eller flera gånger till för att fullständigt greppa. Nu är det dock inte den övergripande kvaliteten som jag är osäker på, utan frågetecknen cirkulerar mer kring vad mer som kan hittas i Paul Thomas Andersons skattkistor om man gräver lite djupare. "The Master" spelar utan tvekan flera ligor över det mesta man ser på bio nu för tiden. Allt är av absolut högsta klass och inget lämnas åt slumpen. Man ler, man förtrollas, man gråter. Lätt 2012 års bästa film hittills, precis som jag hoppades på.