Njut av alla juliga filmklassiker som vanligt – men för Guds skull glöm inte all action också. MovieZines Lucas Mass tipsar om sju favoriter.

RECENSION. Damien Chazelles dyra extravaganza är ett brutalt hatbrev till hela Hollywoodindustrin, men samtidigt en hyllning till konsten som lever med oss för evigt. Det är också möjligt att ”Babylon” vill vara den sista filmen vi någonsin får se.

RECENSION. I sin första koreanskspråkiga film drar ”Shoplifters”-regissören Hirokazu Kore-eda med oss på en givande roadtrip tillsammans med en udda grupp av övergivna människor. Tänk ”Little Miss Sunshine” fast istället för en skönhetstävling så försöker gruppen att sälja en bebis på svarta marknaden… jo, verkligen.

Jonathan Majors spelar rollen som amerikanska flottans första svarta flygare vid sidan om Glen Powell som hans vita wingman Tom Hudner. Det är eftertänksamma tolkningar av två av kalla krigets mest hyllade stridspiloter.

En remake på en klassisk film kommer alltid ha en tuff uppförsbacke att bestiga. ”Living”, en remake av Akira Kurosawas ”Ikiru”, är en snygg brittisk version med Bill Nighy som levererar den bästa prestationen i sin karriär, men som i helhet saknar något mer minnesvärt.

”Beautiful Beings” är ett våldsamt men berörande coming-of-age-drama med snyggt foto och starka rollprestationer. Vissa kreativa val känns felbedömda, men andra berör en intimitet som sällan syns.

RECENSION. ”Saint Omer” är ett verklighetsbaserat rättegångsdrama som inte behöver använda många filmknep i boken för att gripa publiken. Med långa monologer, ännu längre tagningar, och väldigt lite musik så blir vi aktiva deltagare och uppmanas bara att lyssna.

Det går inte en enda dag där David Lynch inte tänker på ”Trollkarlen från Oz”, och för fans går det inte en enda dag där de inte tänker på vad det betyder. Som en dokumentär lyckas ”Lynch/Oz” inte riktigt ta sig över regnbågen, men resan dit är underbar för Lynchälskare.

”Andra människors barn” lyckas inte överkomma ett konventionellt narrativ och bildspråk, men kommer långt med hjälp av en stark prestation av Virginie Efira.

RECENSION. En av årets mest omtalade dokumentärer erbjuder en svepande bild av Nan Goldin, från hennes försök att normalisera marginaliserade ämnen till hennes pågående kamp mot opiodepidemin.

RECENSION. “Terrifier 2” firar skräckpublikens glädje över våld i film samtidigt som den utmanar oss att inte titta bort. På tok för lång och med vissa scener så mediokert utförda att även en skolpjäs skulle rodna, men för en viss typ av skräckfans lyckas den demonstrera en bioupplevelse utan dess like.

RECENSION. ”Black Adam” är ett bombastiskt och rörigt tillägg i superhjältegenren. Det finns mycket att titta på och väldigt lite att tänka på. Till slut undrar man bara om potentialen alltid var så här låg, eller om filmskaparna missade vad potentialen faktiskt var.

RECENSION. ”Tassar av stål” är en animerad och barnvänlig adaption av Mel Brooks klassiska rassatir ”Det våras för sheriffen” – bara det i sig låter mer satiriskt än någonting själva filmen har att erbjuda.

RECENSION. Tobias Lindholms ”The Good Nurse” är en gripande sann historia som lyckas undvika många typiska fallgropar med hjälp av fängslande prestationer och svidande kritik mot det amerikanska sjukvårdssystemet.

Hur navigerar en konstnär mellan en djupare konstnärlig integritet och en omgivning som föredrar något mer ytligt och enkelt? Lasse Hallström tar sig an en biopic om Hilma af Klint med ynka kreativa gnistor men med bra skådespelarinsatser. Du har antagligen sett liknande filmer förut och du kommer antagligen se liknande filmer igen.

RECENSION. En stundtals perfekt introduktion för nykomlingar till skräckgenren. ”The Midnight Club”, baserat på verk av författaren Christopher Pike, har filosofiska tankar om döden, vad som finns härnäst, och varför berättelser styr våra liv.

Sidney Poitier var en av de viktigaste och bästa skådespelarna filmhistorien någonsin har haft. Han var också en människa, komplett med brister och misstag. Dokumentären ”Sidney” är dock inte särskilt intresserad av att porträttera Poitiers mer komplexa sidor, utan föredrar att visa honom som något mer än mänsklig.