Eva (Lena Olin) är en nybliven pensionär utan ett syfte. Hon har en son som försöker klara sig själv, en exman som bor tvärs över gatan med sin nya fru och ingenting att göra med all fritid, så när ett extraknäck dyker upp är Eva mycket benägen att ta det. Harald Skoog, (Rolf Lassgård) en stor skådespelare både på scen och i bild, har nyligen drabbats av en stroke och behöver rehabilitering i sitt eget hem.
Detta sätter i gång en alltför välbekant struktur. Evas försök att rehabilitera Harald börjar som en katastrof men under filmens gång så växer en varm vänskap ur situationen. Två människor från olika världar upptäcker att de har mer gemensamt än de trodde och samtidigt inser vi som publik att ”Andra akten” inte kommer att ta några risker på vägen.
Under flera tillfällen känns det som att filmen rent ut tvingar sig själv att gå i vissa riktningar för att kunna följa typiska storymallar. Vid en punkt sitter Eva ensam i en alkisbar och möts av en grupp udda men någorlunda charmiga quizspelare – den charmigaste spelad av en riktigt underhållande Anneli Martini. De är lite väl excentriska för Eva, men de kan senare användas för att mata filmens moralkaka.
Manuset hittar inga naturliga vägar för att ta sig dit, men eftersom det ofta händer i filmer som denna så verkar det ha bestämts att det är en väg som måste tas. Vi är dock lyckligt lottade att de starka prestationerna av Lena Olin och Rolf Lassgård lyfter det klyschiga och förutsägbara materialet intakt över mållinjen.
Med fel skådespelare hade Eva riskerat att bli en platt huvudkaraktär, men Olin förvandlar henne till en väldigt sympatisk person som är enkel att heja på. Lassgård, som levererar sina repliker med intimitet och värme, gör det omöjligt att avvisa oss även i Haralds tuffaste stunder. Tillsammans har de en smittsam kemi som står för filmens allra bästa stunder.
Det kanske inte är så förvånande att erfarna proffs fortsätter att vara bra på sina jobb, men det är inte lika vanligt att den här åldersgruppen står i centrum i romcom-genren. Regissören Mårten Klingberg vet hur man sätter ihop en fungerande feelgood-film, men det är tydligt att han också förstod hur viktigt det var att casta just dessa skådespelare.
När ”Andra akten” väl börjar ta sig mot sin tredje akt så börjar längden ta i lite i koncentrationsförmågan. Det är inte en särskilt lång film men efter ett tag känns det som att huvudkonflikten har tömt alla sina bästa idéer – men måste fortsätta vidare för att det fortfarande finns lösa trådar som behöver knytas ihop.
Men om det är något som filmskaparna verkligen förstår så är det att Evas välbefinnande är det viktigaste med ”Andra akten”. Hon har ägnat hela sitt liv åt att sätta andra före sig själv, både i sitt personliga liv och i sitt karriärval som fysioterapeut. Trots att den dramatiska frågan ofta är om Harald kan skådespela igen så är det Eva som får sista ordet, vilket bygger till ett avslut som är både måttligt uppfriskande och helt rätt.