Låt oss snacka om volanger, turnyrer, korsetter, spetsar och krinoliner, och om siden, linne, bomull, brokader och brodyrer. Jag pratar såklart om kostymfilmen.

Synen på det majestätiska vidundret draken är tudelad. Vänder vi oss till öst anses de vara lyckobringande och en symbol för visdom, medan de i väst glupskt slukar jungfrur och eldar upp allt i sin omgivning. I ”Peter och draken Elliot” förenas öst och väst då snäll limegrön jätte möter skräckinjagande dålig Disneyproduktion.

Vi tipsar om bra, korta knattefilmer som är lika underhållande för din tvååring som för dig.

Var 109 sekund blir en amerikan utsatt för sexuella övergrepp, men bara 6 av 1000 förövare åker i fängelse. Av alla utsatta under 18 år är 82% kvinnor. ”Audrie och Daisy” är två av dem. Hur ska jag kunna betygsätta det här?

Under en epok när vi slängde oss med uttryck som ”pangbrudar” och ”bombnedslag” och den kvinnliga skådespelarensemblen främst agerade sexsymbol, känns det otippat att de trots den påtvingade stereotypen lyckades generera en drös minnesvärda insatser. Men hur gick det för mina barndomsidoler när de liksom jag ställdes handfallna inför ett hårmode utan våffeltång?

Skräck, deckare och komedi i fotspåren av ”Hundraåringen” och ”Låt den rätte komma in”.

En sorg för stor för tårar. Så kan handlingen  i denna franska filmklassiker sammanfattas. Juliette Binoche visar hur man genom begränsat minspel och minimalistisk dialog kan levandegöra en av människans primära känslor. Pretentiöst? Det är det också.

Vad har Illuminati, julljus, venetianska masker, författaren Arthur Schnitzler, It-paret Kidman och Cruise samt sataniska baklängesmelodier gemensamt? Erotisk thriller är bara en av alla genres som använts för att beskriva ”Eyes Wide Shut”. Kubricks sista verk må vara hans minst självklara, men likväl inte mindre briljant.

Flosklerna avlöser varandra i denna franska dussinfilm med François Cluzet i huvudrollen som den empatiske, cancersjuke landsläkaren Jean-Pierre. Trots den nostalgiska, ”Doktorn kan komma”-inspirerade handlingen tror jag inte ens kulturtanterna kommer uppskatta detta gubbparadis utan hjärta. Det dricks inte ens vin.

Anne Rices förmänskligande av vampyren gör hennes klassiker till en avgörande vändpunkt i dess monstruösa historia. Detta är ett perfekt stycke trollbindande vers och likt ett nattligt offer låter jag mig villigt förföras.

Jim Henson bjuder in till ett drömlikt kaos med fluffiga monster, sångglada troll och David Bowie i kasslertighta tights. Denna fantasyklassiker är fullspäckad med ockult symbolik och jag lockas villigt allt djupare in i labyrinten.

Från hårig vårta på näsan, dassig grön hy, puckelrygg och svart sliten kåpa i stickig ull till näspiercing, concealertäckta finnar och katolsk skoluniform med matchande overknees – häxan har liksom sin vän vampyren gjort en fascinerande klassresa. På kvast har de flugit från Blåkulla och dess djävulusiska ritualer till den centrumbelägna New Age-butiken med rosdoftande ljus. ”Den onda cirkeln” är för häxfilmer vad P.J. Harvey var för tonårsbrudar på 90-talet.

Inte bara glänser hon i skolbänken, hon gråter och delar ut knytnävsslag till dem som förtjänar det.

Fantasyfilmen som hade allt: stenjättar, racersniglar, fagra barnkejsarinnor i glittrig 80-tals glamour och en snygg Atreyu i huvudrollen som charmade småbrudarna. Men trots magiska miljöer och häpnadsväckande hantverk går det inte att bortse ifrån att dockorna är bäst skådisar. Tyvärr förstår jag varför vi aldrig hörde talas om Noah och Barett igen efter att Limahls hitlåt tonade ut med eftertexterna. För det skriks för full hals från början till slut.

Melodin till ”Ducktales”, ooh-ooh-ooh, sätter sig direkt på hjärnan och väcker till liv minnen från mysiga hemmakvällar då jag förväntansfullt satt fastklistrad framför TV:n. Därför trodde jag att det skulle bli storartat att se om ”Farbror Joakim och knattarna i jakten på den försvunna lampan”. Men även om jag fortfarande läser ”Kalle Anka” i badkaret och trots att filmen är baserad på skickliga Carl Barks berättelser blev jag både besviken och uttråkad.

Ibland kan det vara på sin plats att dra till med en storslagen, romantisk gest. Något grandiost som får magen att pirra och världen att skimra. Så varför inte damma av boom-boxen och låta ”In your eyes” dundra ur högtalarna nedanför din älskades sovrumsfönster? ”Snacka går ju” har gett oss en av filmvärldens mest episka kärleksscener, ändå handlar den lika mycket om att våga acceptera sin fars brister som om tonårskärlek.

Det är nog inte bara jag som blir misstänksam mot människor som glatt menar att gymnasieperioden var den bästa tiden i deras liv. Snarare är det nog fler med mig som känner igen sig i den nattsvarta, poetiska ångest som bara tonåren kunde framkalla. En ångest som kan slå över i mordiska tankar, åtminstone om du heter Veronica och nyligen börjat dejta den där killen på skolan som gillar att skjuta skarpt.