”Poor Things” är det mest spektakulära, underbara och hänförande som jag sett på mycket länge. Emma Stone är fantastisk! Liksom är allt annat i denna fantasifullt absurda och extraordinärt roliga skräckkomedi om kvinnofrigörelse och uppror.

RECENSION. Det här är ett starkt och mänskligt drama om varumärket Ferrari. Men lika mycket är det också en sorglig betraktelse av tragedierna bakom framgången.

RECENSION. ”Comandante” är ett poetiskt krigsdrama om moral och människovärde i en kall och ofta hjärtlös värld. Filmen är på sina håll övertydlig i sitt bildspråk, men lyckas ändå beröra med sitt värmande budskap om vikten av medkänsla.

Trauman och dysfunktionell familjedynamik är under lupp i denna psykologiska rysare. ”Cobweb” har sina brister mot slutet, men lyckas på vägen dit skrämma andan ur mig.

RECENSION. Fyra talanger slösas bort i denna tjusiga, men intetsägande uppföljare om de bokälskande väninnorna på en resa till Italien.

”Dödligt vapen” är en hårdkokt actionrulle från 1987, om mord och knarkaffärer gone wrong. Det omaka polisparet Riggs och Murtaugh är i händelsernas centrum och även om allt i filmen inte har åldrats lika graciöst, så är detta en finfin upplevelse, som engagerar än idag.

RECENSION. ”Skinamarink” är en suggestiv och fruktansvärt otäck retrorysare om övergivna barn. Filmen kretsar kring om en närmast universell rädsla för att bli lämnad, och skrämmer effektivt med öronbedövande tystnad och kusliga bilder.

”Cliffhanger” handlar om en höghöjds-heist gone wrong, och är en riktigt härlig action-thriller av typiskt 90-talssnitt. Sylvester Stallone är i sitt esse och lyfter tillsammans med ett fantastiskt stuntteam detta till ännu högre höjder. En del specialeffekter känns rätt utdaterade, men som helhet fungerar filmen oväntat väl än idag.

RECENSION. ”Run Rabbit Run” är en kuslig australiensisk thriller om gamla trauman som får nytt liv. Sarah Snook är väldigt bra i rollen som mamma till ett barn som plötsligt börjar bete sig väldigt konstigt. Filmen är otäck och stundvis riktigt obehaglig, men har ett något otillfredsställande slut, vilket sänker betyget.

RECENSION. ”Ruby – Havsmonstret” är en fantasifull och fint animerad hjältesaga om just havsmonster, men också om längtan efter att passa in. Under den färggrannt glittriga ytan finns ett högt underhållningsvärde med många roliga skämt och ännu fler budskap. Filmen är inte fulländad, men ändå riktigt härlig och väl värd att se med hela familjen.

”The Crowded Room” är en thrillerserie om berövad oskuld, gamla trauman och hur de formar en individs framtid. Vid en första anblick sitter allt där det ska. Omgivningarna är trovärdiga, karaktärerna fascinerande och musiken klockren. Dock slår mysteriet närmast knut på sig själv genom att vägra sålla i informationen som levereras.

G Actors Agency är en nystartad svensk agentur med fokus på mångfald och inkludering. Det är den första i sitt slag i Sverige, och företaget lanserades under storslagna former på filmfestivalen i Cannes.

Franskt, finskt, brittiskt, japanskt, lite ungerskt och en del vietnamesiskt… Nej, jag pratar inte om en temabuffé på Viking Line, utan om årets alla vinnare på filmfestivalen i Cannes.

Aki Kaurismäkis ”Fallen Leaves” berättar en oemotståndlig och otroligt vacker kärlekshistoria om längtan och samhörighet. Detta är en kärleksfull parodi om enkla människor i samhällets periferi. Dramat handlar om livets förgänglighet, om ensamhet och om längtan efter annat. Men det handlar också om kärleken till film, som en förlösande och sammanlänkade kraft när orden inte räcker till.

Todd Haynes ”May December” är en omskakande, men också oväntat obehaglig film om dysfunktionella familjerelationer och övergrepp. På ytan är detta ett komiskt melodrama, men om du skrapar lite, tittar en otäck psykologisk thriller fram.

Filmfestivalen i Cannes handlar såklart i första hand om film. Men det är faktiskt en tv-serie som har lyckats sno fokus så här på slutet. HBOs ”The Idol” är en actionladdad dramaserie av mannen bakom ”Euphoria”, Sam Levinson och artisten ”The Weeknd”. Tillsammans har de skapar årets mest omtalade produktion, som verkar ha blivit något av en vattendelare bland kritikerna, efter visningen på Rivieran av de två första avsnitten.

”Asteroid City”-aktuella Rupert Friend pratade James Bond-rykten i Cannes: ”Jag har numera ärren och blåmärkena”.