Det är en väldigt pigg och kry 70-åring vi har äran att få besöka i år. Att det gått många år sedan starten, det vet man, men det märks egentligen inte. Visserligen har diverse förbättringar i både program och reglemente skett, till exempel får tv mer plats i år på dukarna och kvinnor får, hör och häpna, beträda röda mattan i platta skor! Vilken framgång!

”Milo – Månvaktaren” är en charmig fransk animerad familjefilm, som kanske inte kommer roa i lika bred skala som filmerna som spottas ut från nöjesfabriken i väst, men som ändå i det stora hela är mycket sevärd. Denna tecknade historia är otroligt vacker och har dessutom ett fint budskap som torde värma hjärteroten hos både den stora och lilla biobesökaren.

”Voice from the Stone” är en småkuslig mysrysare som faller platt på grund av alldeles för enkelspårig intrig och banala karaktärer.

Netflix originalserie ”Tretton skäl varför” är en stark och välberättad historia som både är oerhört viktig och nästan obehagligt underhållande med tanke på ämnet självmord som i huvudsak tas upp. De unga mestadels okända skådespelarna, liksom några vuxna mer kända namn gör väldigt bra ifrån sig i denna gripande serie som i slutändan handlar om så mycket mer än att ta sitt liv.

Det här är ett starkt och otroligt vackert efterkrigsdrama om kärlek, förlust och förlåtelse. François Ozon har gjort en film som är tilltalande för alla sinnen och det finns inte ett ögonblick som är tråkigt eller en bildruta som känns onödigt. Dessutom är fotot och det lågmälda agerandet i detta välberättade drama helt utan anmärkningar.

Vi har smygtittat på den andra säsongen av ”Black Widows”, som sänds med start 20 april.

En väldigt rolig och lite småfräck animerad film som kanske inte levererar några superviktiga budskap så mycket som ändå visar upp väldigt spännande och hyfsat annorlunda händelseutvecklingar. ”Baby-bossen” är snyggt filmad, har många riktigt trevliga 3D-effekter och fungerar superbt som matinéunderhållning för de yngre, men faktiskt också oss äldre.

SVT:s ”Innan vi dör” är ännu en suverän svensk kriminalserie som både är spännande och djupt engagerande. Ensemblen, men också det otroligt välskrivna och mångbottnade manuset, lyfter detta drama till riktigt höga höjder. Även om början har en rätt lång startsträcka och slutet kan tyckas vara en aning forcerat så är detta en produktion av absolut bästa slag.

Stor underhållning och snygga visuella effekter i remaken av Mamoru Oshiis animerade mangaäventyr från 1995 med samma namn. Scarlett Johanson är stentuff i huvudrollen och tempot verkligen konstant på topp. Tyvärr känns storyn i slutändan väl tunn och omdömet landar därför, trots teknisk perfektion, på blygsamma ”absolut sevärd”.

Äntligen en helanimerad Smurfarna-film som faktiskt för en gångs skull är riktigt underhållande, även för mig som mamma. Detta färggranna och fartfyllda familjeäventyr är mycket bättre än de två senaste smurfrullarna. Fortfarande lider dock också ”Den försvunna byn” av en rätt så uttjatad dramaturgi, men räddas av plötslig och sprudlande girlpower där man inte alls väntade sig den.

Det här är mer än bara en film, detta är en symfoni. ”Stockholm, My Love” med Neneh Cherry som egentligen enda medverkande, är ett kärleksbrev till vår huvudstad, en försoning med ett förflutet och en uppgörelse med ett ursprung. Och som allt detta är det också väldigt berörande, samtidigt som det tyvärr inte slutändan alls funkar lika bra som just film.

Jonna Vanhatalo tipsar om sevärda filmer som kan hjälpa, guida och trösta dig efter en separation.

”Det är inte mitt ansvar vad ditt barn tittar på. Det är ditt ansvar som förälder”, säger regissören James Mangold.

Annette Benning med kollegor är fullständigt strålande i detta välskrivna och subtilt humoristiska men ändå lätt melankoliska drama om kvinnor. Manuset är välskrivet och karaktärerna på alla håll väldigt sympatiska. Filmen känns annorlunda men är samtidigt lätt känna igen sig i.

Detta är en av de vackraste och mest härliga kärlekshistorier som jag någonsin sett skildrad. ”Call Me By Your Name” är en otroligt fin film som med de mest självklara och okonstlade medel berättar det många gånger svåraste som finns i livet att uppleva – den första och hopplöst intensiva kärleken. Detta är så hejdlöst bra, så övertygande och helt enkelt ljuvligt att jag efteråt vill ställa mig upp och ropa ”bravo Luca, bravo”.

Aki Kaurismäki fortsätter att berätta starka och angelägna, men samtidigt relativt anspråkslösa berättelser på sitt sedvanligt nedtonade sätt. ”Ljus i natten” är hans senaste film, en väldigt gripande och fin skildring om den pågående flyktingkrisen och drömmar om ett nytt liv.

”The Dinner” är en välspelad och intensiv psykologisk dramathriller som utspelar sig kring ett middagsbord. Det handlar om komplexa ämnen som tyvärr aldrig riktigt engagerar så mycket som jag hade hoppats. Dock är det från början spännande och dessutom väldigt intressant, även om jag inte helhjärtat känner med någon av karaktärerna.