Bokstavligen blod, svett och tårar innan musikalen ”The Greatest Showman” blev verklighet. MovieZines Jonna Vanhatalo har träffat stjärnan Hugh Jackman inför julhelgens stora premiär.

”The Greatest Showman” är en otroligt härlig och munter musikal som trollbinder sin publik med väl genomförda och punkigt svängiga musiknummer. Det är inte lika övertygande på precis alla andra håll, men i slutändan är detta ändå en väldigt bra insats av regidebutanten Michael Gracey. Speciellt minnesvärda är dock hans talangfulla ensemble, med en synnerligen sprudlande Hugh Jackman i spetsen.

”Dark” är en suggestiv och fullständigt beroendeframkallande tysk thrillerserie om hemligheter, mörka mysterier och människoförsvinnanden under flera generationer. Serien påminner onekligen på sina håll om ”Stranger Things”, men är samtidigt något helt annat, väldigt mycket mer komplext, fast ändå minst lika bra.

En inte alls pjåkig thriller med Jackie Chan i något så ovanligt som en väldigt tillknäppt och seriös huvudroll. ”The Foreigner” är underhållande och faktiskt till och med riktigt berörande stundvis, men potentialen att bli något mer slarvas bort.

Förvånansvärt lyckad uppföljare, vilket kanske inte säger så mycket med tanke på hur lite jag uppskattade eller ens idag minns den första filmen. ”Den stora nötkuppen 2” är en gullig men framförallt väldigt snygg animerad film med högt tempo, som faktiskt, till och med utan charmiga karaktärer, förmår underhålla från början till slut.

En underhållande och träffsäker skräckfilm som friskt skämtar med genren, könsroller och andra samtida ting. ”Happy Death Day” är ”Måndag hela veckan” med en synnerligen återkommande dödstwist, och för den som gillar fyndiga upprepningar är detta ett absolut måste.

Helena Bergströms romantiska dramakomedi ”Vilken jävla cirkus” går fullständigt vilse i ett virrvarr av dåliga skämt och usel dialog och lyckas inte beröra för fem öre. Skådespelarna är på flera håll bra, men det räcker bara så långt när karaktärerna de spelar är platta och klyschiga, och manuset så uselt att jag emellanåt riktigt skäms.

Tredje säsongen av ”Gåsmamman” har äntligen kört igång. Pojkarna har lekt klart nu, släpp in flickorna i sandlådan, Sonja!

En vemodig, men väldigt härlig historia om förändring, familj, hopp och överlevnad.

Detta är en familjekrönika nosande nära att vara det bästa Noah Baumbach under sin karriär har skapat. ”The Meyerowitz Stories” är ett varmt, väldigt genuint och otroligt härligt drama med flera riktigt minnesvärda skådespelarprestationer.

Det här är en stillsam och mycket stark dokumentärfilm om sorg och saknad. Fast ännu mer är det en historia om kärlek och längtan. ”Efter Inez” handlar om lilla Inez som dog i mammas mage tre dagar innan hon föddes. Filmen tar upp det svåra i livet, det värsta möjliga, baksidan ingen vill se eller veta av. Samtidigt är det ofta just i skuggan som knoppar till nya blommor får näring och börjar gro.

Robert Redford och Jane Fonda återförenas i denna stillsamma, stundvis ganska tråkiga, men ändå rätt fina romantiska drama om kärlek på äldre dar. Det är de två huvudpersonerna som utan tvekan bär upp filmen, även om det finns några andra minnesvärda stunder också, som sammantaget gör att denna Netflix-produktion blir klart sevärd.

Regina Hall, Queen Latifah, Jada Pinkett Smith och Tiffany Haddish spelar huvudrollerna i denna galna, skönt skamlösa, men otroligt värmande komedi om systerskap och att hitta sitt eget värde i sig själv. Filmen är färggrann, snygg och väldigt roligt och de rappa replikerna avfyras med absoluta precision.

Jim Carrey var i Venedig för ett par veckor sedan för att promota dokumentärfilmen med festivalens längsta titel: ”Jim & Andy: The Great Beyond – The story of Jim Carrey & Andy Kaufman Featuring a Very Special, Contractually Obligated Mention of Tony Clifton” av regissören Chris Smith. I filmen får vi se aldrig förr visat material från inspelningarna av Milos Formans ”Man on the Moon”, samt höra Carrey reflektera över sitt liv och sin karriär.

Danska regissören Annika Berg har gjort ett sprakande, härligt och samtidigt känslosamt porträtt av ett gäng unga tjejer, vilket resulterat i en debutfilm som verkligen berör på de enklaste av sätt. Det är intimt och äkta, men hela vägen på tjejernas egna villkor, varför det också på något sätt känns nästan ännu mer.

Den ena av de två regissörerna bakom ”Rec” från 2007, Paco Plaza, har gjort en riktigt ryslig skräckfilm om ett bekant och ofta förekommande rysarämne. Det är också rätt typiskt på många plan, men de unga skådespelarna känns genuina och historien är trots allt väldigt spännande, och stundvis till och med riktigt jäkla läskig.

Kirsten Dunst spelar huvudrollen i den på förhand hypade konstfilmen ”Woodshock” av modesystrarna Kate och Laura Mulleavy. De två är världskända med sitt klädmärke Rodarte vilket kanske är förklaringen till att hela upplevelsen mer känns som ett fantasieggande stycke klädreklam gone way too long, än en egentlig film med någon typ av substans.