En riktigt snygg serie som är en fröjd för ögonen, men inte roar lika mycket på andra plan. Detta dystra familjeäventyr är förvisso till en början underhållande och jag gillar Neil Patrick Harris som Count Olaf. Dock saknas det ett djup och ett konsekvent tempo i berättelsen, samtidigt som dialogen aldrig blir så rolig som den tror sig vara.

”A Quiet Place” är en riktigt ryslig rysare. Så pass att jag knappt vågar annat än viska flera dagar efteråt. Filmen är regisserad av John Krasinski som dessutom spelar en av huvudrollerna mot sin fru, Emily Blunt. Det är välspelat, sinnessjukt spännande, gripande och riktigt jäkla otäckt hela tiden.

En till viss del underhållande och rätt intressant dokumentärfilm som vill ge oss en inblick i den mytomspunne amazonen Grace Jones liv och leverne. Tyvärr kommer jag inte henne så nära som jag önskar och känner en viss besvikelse efteråt. Fängslande, glittrigt och annorlunda, men det hade gärna fått vara mer nyanserat och strukturerat.

”Jeune femme” är en imponerande regidebut av fransyskan Léonor Serraille. Hon berättar här tillsammans med sin mestadels kvinnliga entourage en personlig, engagerande och lättrelaterad historia om en ung kvinna och hennes frigörelse. Det är otroligt välspelat och berörande, och däremellan väldigt underhållande.

Fenomenal fransk komedi av regissörerna Olivier Nakache och Éric Toledano, som är männen bakom succén ”En oväntad vänskap” från 2011. Den här filmen är kanske inte riktigt lika hysteriskt härlig som den förra, men nog blir man på ett väldigt gott humör och sugen på lite Le baguette (brödet alltså!) till kaffet.

”Tårtgeneralen” av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är en riktigt härlig och kärleksfull film som känns länge efteråt. Den är kanske rent tekniskt inte särskilt anmärkningsvärd, men har å andra sidan så mycket mer hjärta och värme att den berör mer än mången annan, potentiellt ”bättre” film.

”Altered Carbon” är en dystopisk science fiction-saga med ton av ”Blade Runner”, ”Ghost In The Shell” och ”Matrix”. Det här är en serie som imponerar starkt visuellt och dessutom lyckas både uppröra och roa under den häftiga ytan.

”Fifty Shades Freed” tar vid där den förra filmen slutade och väver in en haltande kriminalhistoria i den minst lika skeva storyn om ett omaka kärlekspar.

Sebastian Lelio (regissören bakom härliga ”Gloria” från 2013) har gjort ännu ett drömskt och gripande porträtt av en fantastisk kvinna. Den här filmen är mer dämpad, känslosam och berör på ett annat sätt med sitt enkla narrativ och vackra, och oerhört viktiga budskap om människovärde och jämlikhet.

”Britannia” är ett hopkok av historiska händelser, mytologi och fantasier som mynnar ut i ett storslaget, men extremt kaotiskt äventyr. En hel del gott lovas inledningsvis och serien är på sina håll riktigt snygg, men landar tyvärr dock i slutändan, där den aldrig riktigt från början lyfte ifrån.

Fanni Metelius regidebuterar med sin egenskrivna film ”Hjärtat” som handlar om kärlek och krångliga relationer. Det blir på sina håll riktigt bra, men på andra står historien helt still och vacklar mest. Ändå känns filmen i hjärtat efteråt och jag lämnar visningen glad, och med gott hopp om att vi bara sett början på en riktigt lovande auteurkarriär.

”Tragedy Girls” är en väldigt underhållande splatterfilm med två blodtörstiga unga tjejer i huvudrollerna. Det är uppkäftigt och smart satiriskt om sociala medier och vårt samhälles behov av uppmärksamhet. Det hade gärna kunnat vara ännu lite roligare i mitt tycke, men är samtidig tillräckligt nytänkande för att roa rumpan av mig.

Bokstavligen blod, svett och tårar innan musikalen ”The Greatest Showman” blev verklighet. MovieZines Jonna Vanhatalo har träffat stjärnan Hugh Jackman inför julhelgens stora premiär.

”The Greatest Showman” är en otroligt härlig och munter musikal som trollbinder sin publik med väl genomförda och punkigt svängiga musiknummer. Det är inte lika övertygande på precis alla andra håll, men i slutändan är detta ändå en väldigt bra insats av regidebutanten Michael Gracey. Speciellt minnesvärda är dock hans talangfulla ensemble, med en synnerligen sprudlande Hugh Jackman i spetsen.

”Dark” är en suggestiv och fullständigt beroendeframkallande tysk thrillerserie om hemligheter, mörka mysterier och människoförsvinnanden under flera generationer. Serien påminner onekligen på sina håll om ”Stranger Things”, men är samtidigt något helt annat, väldigt mycket mer komplext, fast ändå minst lika bra.

En inte alls pjåkig thriller med Jackie Chan i något så ovanligt som en väldigt tillknäppt och seriös huvudroll. ”The Foreigner” är underhållande och faktiskt till och med riktigt berörande stundvis, men potentialen att bli något mer slarvas bort.

Förvånansvärt lyckad uppföljare, vilket kanske inte säger så mycket med tanke på hur lite jag uppskattade eller ens idag minns den första filmen. ”Den stora nötkuppen 2” är en gullig men framförallt väldigt snygg animerad film med högt tempo, som faktiskt, till och med utan charmiga karaktärer, förmår underhålla från början till slut.