Det här är mer än bara en film, detta är en symfoni. ”Stockholm, My Love” med Neneh Cherry som egentligen enda medverkande, är ett kärleksbrev till vår huvudstad, en försoning med ett förflutet och en uppgörelse med ett ursprung. Och som allt detta är det också väldigt berörande, samtidigt som det tyvärr inte slutändan alls funkar lika bra som just film.

Jonna Vanhatalo tipsar om sevärda filmer som kan hjälpa, guida och trösta dig efter en separation.

”Det är inte mitt ansvar vad ditt barn tittar på. Det är ditt ansvar som förälder”, säger regissören James Mangold.

Annette Benning med kollegor är fullständigt strålande i detta välskrivna och subtilt humoristiska men ändå lätt melankoliska drama om kvinnor. Manuset är välskrivet och karaktärerna på alla håll väldigt sympatiska. Filmen känns annorlunda men är samtidigt lätt känna igen sig i.

Detta är en av de vackraste och mest härliga kärlekshistorier som jag någonsin sett skildrad. ”Call Me By Your Name” är en otroligt fin film som med de mest självklara och okonstlade medel berättar det många gånger svåraste som finns i livet att uppleva – den första och hopplöst intensiva kärleken. Detta är så hejdlöst bra, så övertygande och helt enkelt ljuvligt att jag efteråt vill ställa mig upp och ropa ”bravo Luca, bravo”.

Aki Kaurismäki fortsätter att berätta starka och angelägna, men samtidigt relativt anspråkslösa berättelser på sitt sedvanligt nedtonade sätt. ”Ljus i natten” är hans senaste film, en väldigt gripande och fin skildring om den pågående flyktingkrisen och drömmar om ett nytt liv.

”The Dinner” är en välspelad och intensiv psykologisk dramathriller som utspelar sig kring ett middagsbord. Det handlar om komplexa ämnen som tyvärr aldrig riktigt engagerar så mycket som jag hade hoppats. Dock är det från början spännande och dessutom väldigt intressant, även om jag inte helhjärtat känner med någon av karaktärerna.

”The Party” är en många sätt ganska klassisk fars i modern tappning. Det är sanslöst roligt, hela tiden med viss svärta och dessutom otroligt välspelat. Detta är verkligen en kollektivt briljant bedrift och de fantastiska skådespelarna ger med största bravur liv till Sally Potters rappa manus, under sylvass regi av henne själv.

Här återanvänds idén från suveräna ”The Ring” även om den twistas några gånger för mycket, utan att någonsin bli lika spännande. Trots det kan ändå ”Rings” ibland upplevas av oss lättskrämda som lite otäck, men är samtidigt mest bara larvig och tyvärr inte särskilt trovärdig några längre stunder.

Finskt vemod och humor blandas i denna biografifilm om boxaren Olli Mäki. Det handlar såklart om boxning och svettiga förberedelser, men ännu mer är detta ett drama om kärlek och vad som är det viktiga i livet. Filmen är riktigt underhållande, snyggt filmad i svartvitt och rakt igenom otroligt välspelad.

”Exfrun” är en ibland lite rolig och smått tankeväckande svensk film om relationer. Det saknas dock något väldigt väsentligt i upplägget och jag blir aldrig så engagerad som jag skulle önska. Långfilmsdebuterande regissören Katja Wik gör ett gott försök med att visa upp en vardag bekant för väldigt många idag, men får i slutändan tyvärr inte riktigt till det.

”The Bye Bye Man” är en på sina håll hyfsat otäck och snyggt filmad rysare som i små doser gör det den ska, skräms. Tyvärr är skådisarna med några få undantag inte lika övertygande alls. Vissa specialeffekter är till och med skrattretande dåliga, vilket oundvikligen sänker helhetsintrycket.

”Rum 213” är en stundvis rätt läskig film om kärlek, vänskap och spöken. Den balanserar spänning och sommarmystik på ett hyfsat charmigt och barnvänligt sätt, men tyvärr brister manuset och de många gånger inte trovärdiga replikerna är otacksamma för den unga ensemblen att tugga på.

Gulliga är de och ännu gulligare var de som små, de två guttarna från Norge som tagit Skandinavien med storm och mycket väl kan vara på väg att göra det samma med resten av världen. Dokumentärfilmen om deras dröm är en hyfsat simpel historia och känns lite som ett ”smida medan det är varmt”- grepp, men det är snyggt filmat och väl redigerat varför helheten blir charmerande i all sin enkelhet. Inte minst för de tiotusentals småtjejerna som redan fallit pladask.

Någonting i filmen känns emellanåt väldigt rätt, men desto mer blir tyvärr i slutändan bara helt fel. Också denna gång. M Night Shyamalans senaste film, den psykologiska rysaren ”Split” är inte mer än hyfsat sevärd och aldrig riktigt spännande. Dock mobiliseras ett litet hopp i mig om att han faktiskt kan vara på väg tillbaka inom en inte alltför avlägsen framtid.

”Bamse och häxans dotter” är en mysig tecknad film som är både charmig och tänkvärd. Bamse och hans rättänkande vänner behövs verkligen fortfarande för att sprida lite trevnad och viktiga budskap till våra små. Den sköna längden på ca en timme gör att inte ens vi stora blir uttråkade.

Illumination Entertainment bjuder oss här på en härlig och fint animerad musikal. ”Sing” får det utan tvekan att rycka lite i dansnerven samtidigt som man ler med de gulliga karaktärerna som tar plats på scenen och duken. Fast det är lite segt emellanåt och manuset känns närmast trivialt på sina håll.