En medioker rysare om en modern vandringssägen som varken överraskar eller skrämmer särskilt väl. Det blir lite smårysligt här och var och jag hoppar till där jag sitter, men regissören Sylvain White lyckas inte knyta ihop de svajande delarna till en trovärdig helhet.

Det här är en engagerande dokumentärfilm om en av Sveriges mest framgångsrika och omtalade kvinnliga politiker genom tiderna – Gudrun Schyman. Filmen är ett intressant personporträtt men samtidigt ett oerhört viktigt historiskt tidsdokument om kampen att slå sig fri ur patriarkatets klor.

Oscarsnominerade ”Förolämpningen” är en gripande film som handlar om försoning och känslor av skuld och rättvisa. Detta enkla men engagerande drama utspelas i Beirut och fokuserar på konflikterna där, men berättar samtidigt en historia om människor överallt.

Vi träffade skådespelerskan bakom den vinpimplande, skamlöst karltokiga och sjungande Tanya.

Ol Parker, mannen bakom mysrullarna ”Hotell Marigold” 1 och 2, fick ett mail från sin kompis, manusförfattaren Richard Curtis (Love Actually, Bridget Jones dagbok) med en fråga: Gillar du ABBA? Parker svarade: Ja självklart! Vem gör inte det?
Sedan dröjde det inte länge förrän nästa mail kom med frågan: Vill du skriva en uppföljare till Mamma Mia?

Natalie Dormer, känd bland annat från ”Game of Thrones” är riktigt bra i denna snygga politiska thriller om hämnd och gamla oförrätter. Tyvärr är i princip allt annat i slutändan väldigt mycket sämre och filmen går snabbt från att vara lovande till att bli en fullständigt obegriplig katastrof.

”Hereditary” är ett filmiskt mästerverk som verkligen skrämmer vettet ur mig. Denna otäcka historia om en dysfunktionell familj och dess hemligheter är en obehaglig mardröm på dryga två timmar som inte släpper sitt grepp ens när filmen tagit slut. Fotot, musiken och en ensemble med magnifika Toni Collette i täten, ja allt överträffar verkligen mina förväntningar!

”Ant-Man and the Wasp” är kanske på vissa sätt inte riktigt lika vass som sin föregångare, men på andra är den desto bättre. Detta är en välspelad och riktigt underhållande uppföljare och en kanonbra actionkomedi om Marvels minsta superhjältar.

Vår reporter Jonna Vanhatalo spenderade några varma sommardagar i Rumänien i demon-nunnans sällskap.

Ännu en sällsynt berörande film av den chilenske regissören Sebastián Lelio som vann Oscar för bästa utländska film med ”En fantastisk kvinna”. Hans senaste – ”Olydnad” – handlar inte om en, utan faktiskt två fantastiska kvinnor och är en gripande historia om förbjuden kärlek och frihetslängtan i en strikt ortodox judisk familj.

En hyfsat trivsam och glatt färggrann tecknad film för de mindre barnen. Den levererar egentligen inte något nytt till varken yta eller innehåll, men kommer ändå roa de små. Dock tror jag tyvärr att de flesta vuxna i sällskapet lär gäspa sig igenom busbiet Mayas fortsatta äventyr medan de förhoppningsfullt sneglar på sin klocka.

Josephine Bornebusch hittade inspiration hos både Kubrick och bröderna Coen. Vi träffade den långfilmsdebuterande regissören.

Josephine Bornebusch regidebuterar med ”LasseMajas detektivbyrå – Det första mysteriet” och gör det fantastiskt bra! Filmen om hur Lasse och Maja träffades och löste sitt första mysterium är utan tvekan den bästa filmen om deckarduon hittills. Jag hör kanske inte till den främsta målgruppen, men tycker att det blir både roligt, riktigt underhållande och faktiskt till och med lite berörande mellan varven.

”I Feel Pretty” är en smårolig, lite sötsliskig och lätt romantisk komedi med Amy Schumer och Michelle Williams i två av rollerna. Filmen är underhållande, med också rätt problematisk. För fastän att budskapet om inre skönhet i slutändan känns väldigt upplyftande, är vägen dit minst sagt ojämn.

Mannen bakom franska tortyr-rysaren ”Martyrs”, Pascal Laugier, har i och med ”Ghostland” gjort ännu en engelskspråkig skräckfilm som både är obehaglig och hyfsat nervkittlande. Detta inkräktardrama är snyggt och välspelat, med stark kvinnodominans vilket jag uppskattar. Dock saknas en hel del finess i utförandet.

En riktigt snygg serie som är en fröjd för ögonen, men inte roar lika mycket på andra plan. Detta dystra familjeäventyr är förvisso till en början underhållande och jag gillar Neil Patrick Harris som Count Olaf. Dock saknas det ett djup och ett konsekvent tempo i berättelsen, samtidigt som dialogen aldrig blir så rolig som den tror sig vara.

”A Quiet Place” är en riktigt ryslig rysare. Så pass att jag knappt vågar annat än viska flera dagar efteråt. Filmen är regisserad av John Krasinski som dessutom spelar en av huvudrollerna mot sin fru, Emily Blunt. Det är välspelat, sinnessjukt spännande, gripande och riktigt jäkla otäckt hela tiden.