Det som tycks vara ett trendbrott där skräck inte bara tagit sig från bioduken till tv-skärmen utan även gör det på ett bra sätt, har lockat fram något av det bästa inom genren på länge. ”Outcast” är något för alla övernaturliga fantaster som vill ha riktig kvalité.

Jonah Hill och Miles Teller är den otippade helan och halvan som spelar i en av årets sjukaste filmer. ”War Dogs” skryter visserligen med en ”baserad på verkliga händelser”-stämpel men har onekligen fått en humoristisk twist för att locka publik.

Matthew McConaughey verkar bestämt vilja sona för sina tidigare filmsynder när han återigen tar sig an ett inte bara tungt utan också mer än relevant drama om slaveriets USA.

En enstörig torsk och en vilsen gängledare hittar varandra på det mest osannolika sättet och i en värld där båda stöts ut finner de sitt egna sätt att visa kärlek med katastrofala konsekvenser. ”Stulna blickar” är lika egen som svår, en film som antagligen kommer tilltala en minoritet.

När ”Suicide Squad” landar på svenska biografer har den många förväntningar att nå upp till. Förväntningar som tycks ha lett till en överkrystad film som antingen älskas eller hatas av biopubliken.

Jesse Owens är en av tidernas främsta idrottsstjärnor, inte bara med tanke på sina prestationer utan också med tanke på de motsättningar han tvingades stå emot. Det här är antagligen en film som många borde se. I synnerhet Donald Trump.

Vad är det egentligen med amerikaner och deras besatthet med bröllop? Här kommer ännu en film där en systers bröllop får stå kuliss för en av de mest skrattlösa komedierna på länge.

Matt Damon axlar återigen rollen som Hollywoods våldsammaste agent Jason Bourne och trots att detta håller högre klass än sin föregångare så är det inte mer än återvinning av ett gammalt koncept kombinerat med en gubbsjuka som vägrar gå i pension.

”Ghost in the Shell” är en film som banar som sätter ribban och även banar väg för sina efterföljare. En förförande vacker komposition av alla de element som utgör inte en bra film utan en fantastisk film.

Vad som började som ett intressant komplement till ”The Walking Dead” och en möjlig nytändning av zombie-genren har till mångas besvikelse, inte minst min, blivit dödsstöten mot en hel genre. Är det dags att dumpa zombien?

Superhjältegenren är inte längre inte något som döljs bakom pojkrummets fyra väggar, ändå fortsätter det vara pojkklubbarnas klubb. Dags att ta ner ”Enbart killar” från dörren och våga öppna upp för nya lekkamrater. Vår skribent Daniel S Ogalde, en gammal serienörd, skriver ett öppet brev till sina superhjältinnor.

Hade Harry Potter blivit tv-serie, hade det antagligen sett ut såhär.

”Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny” är på många sätt sin föregångare upp i dagen förutom i en viktig aspekt. Det är en blek kopia.

Det finns knappast någon film som betytt så mycket för den animerade genren som ”Akira”. Åttiotalsrullen som inte bara revolutionerade japansk animerad film men också skapade en sällan skådad popularitetsvåg och därmed även fick sig en hängiven kultskara. Finns det fog för hajpen? Absolut!

Brad Birds ”Järnjätten” är en klassiskt berättad historia som tilltalar både barn och vuxna. En där traditionella budskap om vänskap och kärlek varvas med mer avancerade ämnen som våld och intolerans.

Allvaret har vuxit men utan en story som stadig grund att stå på faller ”Robocop 2” långt ner i DVD-hyllan trots sin förvånansvärda kultstatus.

Robocop på Commodore 64, ett minne som antagligen hade bäst-före-datum runt 80-talet. Ni som vet vad jag talar om vet att jag talar om kult, ni andra ja, ni kan ju googla. Robocop var lite av det coolaste som fanns för oss småbarn under sin storhetstid. En robotsnut som jagade brottslingar. Något av en barnvänlig Terminator.