Inga tjejer tillåtna?

KRÖNIKA
14 Maj 2016 | 09:00

Inga tjejer tillåtna?

Superhjältegenren är inte längre inte något som döljs bakom pojkrummets fyra väggar, ändå fortsätter det vara pojkklubbarnas klubb. Dags att ta ner ”Enbart killar” från dörren och våga öppna upp för nya lekkamrater. Vår skribent Daniel S Ogalde, en gammal serienörd, skriver ett öppet brev till sina superhjältinnor.

Kära underbara, fantastiska och mäktiga kvinnor. Ja, jag talar till er DC- och Marvelhjältinnor. Ni som var eftertanken, dialogen och lärdomen i min ungdoms serietidningar. Ni som i era tajta trikåer, med era yppiga bröst och välformade stjärtar antagligen blev lika delar runkmaterial för finniga fjortisar som ouppnåeliga ideal för unga tjejer, de få som nu vågat sig in bland serietidningshyllorna. Som nörd och hängiven läsare vill jag be er om ursäkt. Shadowcat, Sharon Carter, Batwoman, Raven, Callisto och alla ni andra, jag är ledsen att er gärning glömts bort. Att ni begränsade till välpaketerade köttbitar blivit era manliga kollegors sidekick. Ni var... är så mycket mer för mig. 

Och ni är tusentals. Ni kvinnor som sedan den första serierutan kämpat för era ideal, er frihet, er rätt att existera. Likväl har ni gått från skvimpigt ögongodis till osynliga hjältinnor. En historia som onekligen upprepar sig var man än tittar. 

Fram till 2020 planerar Marvel och D.C att släppa totalt tjugotre superhjältefilmer. Oavsett vad man kan tycka om denna skamlösa urmjölkning av ett koncept så är det ett faktum. Lika mycket är det ett faktum att åtta av dessa kvalar in som gruppfilmer med både män och kvinnor i ”huvudrollen”, även om detta brukar sluta i renodlad ”sausage fest” ("Captain America: Civil War"). Tretton av dessa filmer har en eller flera män i huvudrollen och två kvinnor (Captain Marvel och Wonder Woman). Två. Det är en ynklig siffra.

Det är en siffra som borde få även den mest inbitne fantasten att öppna ögonen och ifrågasätta, är våra hjältinnor inte värda bättre? En obehaglig tendens som kan spåras från den manliga fanskaran ända in i seriehusen. Enligt en artikel i TheMarysue.com från förra året råder inte bara en skrämmande brist på kvinnliga kreatörer inom Marvel utan arbetskulturen ser till att dessa till stor del får se sig begränsade i sina utvecklingsmöjligheter. Det finns helt enkelt väldigt få kvinnor med inflytande över nya serier och karaktärer, lika mycket som det finns alltför få kvinnliga superhjätefilmer. Historien upprepar sig.

Idag, med en påbörjad medelålder, fascineras jag fortfarande av min favoritskurk Selene, Silk Spectres komplexa djup och Dazzlers kitschiga discokrafter. De betydde så mycket för en ensam fjortonåring som behövde försvinna bort i fantasin men det är inte längre bara vi nördar som låter oss transporteras till andra världar. I en tid då superhjältefilmer spottas ut i rask takt, då de toppar biljettlistorna med en allt bredare publik och då kalenderåret råkar vara 2016 måste vi inse att det inte längre är hormonstinna killar som kan lägga beslag på denna underhållning. Som Peter Parker enträget upprepar ”Med makt kommer ansvar.” och vi har ett ansvar, ett ansvar att släppa in resten av världen i det som en gång var enbart vårt.

Så tillbaka till er mina hjältinnor. Ni som gett så mycket men återgäldats med så lite. När min eftertanke så sträcker sig tillbaka och snuddar vid alla minnen, de liv ni räddade, den rättvisa ni hjälpte till att skipa eller stjälpa och den glädje jag fick, kan jag inte annat än tacka. Tack för att ni släppte in mig i er värld när jag som mest behövde den. Nu är det nog dags att vi släpper in er i vår.