Med sin dubbeltydiga titel så utger sig ”Race” för att vara en självbiografisk sportfilm om idrottslegenden Jesse Owens (Stephan James), något som rätt sannolikt avskräcker en del. Ungefär som att se en repris av en fotbollsmatch när du vet hur turnén slutar men ”Race” är en mycket bredare film än den spontana fördomen. Det är en film om mod, kamp och att överbrygga de tuffaste av hinder. Om att följa dina drömmar. Ja, åtminstone om du köper den flaggviftande retoriken som det snubblas in på. För amerikanerna älskar sannerligen sina hjältar och när nu världen står inför stora förändringar är det tid att minnas även de bortglömda.
Och det bjuds på mycket film. Hela två timmar och femton minuter får vi försjunka i det tidiga nittiotalets USA och Tyskland som visar de förvånansvärt små skillnader länderna emellan om man nu tillhörde någon sorts minoritet. En läskig tillbakablick som klingar obehagligt både genom tid och rum in till vår egen nutid. För sällan har väl tajmingen varit bättre än nu när USA slits upp av raskravaller och hatretorik, en fråga som ställs på sin spets även i filmen där mångas devis var att ”politik och sport ska hållas åtskilda” även i Nazityskland.
Det känns onekligen klyschigt att påstå att en film som tycks så rätt i tiden som en som ”Race”, ska kunna inspirera människor, men i dagens underhållningsberoende samhälle verkar nöje vara det enda sättet att få oss att reflektera utanför vår egen navel. Men snarare än något vidare persondjup blir Jesse Owens en katalysator för den samhällsförändring som skakade om världen då och som gör det än idag. Den om rasism, förtryck men även så klart den amerikanska drömmen som då och fortfarande idag knappast är tillgänglig för alla.
Det är en rik personlig historia som paradoxalt nog känns både överspelad och underspelad. Där känslosamma scener av glädje och samhörighet målar upp vad som känns som en något utopisk bild men där kontrasten till filmens försvar tidvis kan skönjas när exempelvis Jesses coach Larry Snyder (Jason Sudeikis) inte en enda gång försvarar sin adept mot rasistiska påhopp eller ens tycks berörd av nazisternas behandling av judar och zigenare. Och när huvudkaraktärerna inte tycks förmögna att borra sig in i djupet av varken sin film eller sina tittare så lämnas man ganska oberörd och något gäspande mot slutet av en överlång film.
”Race” försöker med all önskvärd kraft att förmedla ett dubbelsidigt men likväl simpelt budskap. Att de lyckas är det nog ingen som ifrågasätter, snarare är frågan hur de lyckas. Svaret är sådär.