Sorry ”Twilight”-Jacob, du lär ha tusentals småflickor som beundrare men bland varulvsfansen ligger du i lä. John Landis (med sin första film efter genombrottet med ”Blues Brothers”) vet hur man levererar en hårig best med en klockren kombination av blod och humor.

Pensionssugna yrkesmördare är inget nytt på vita duken men när ”Control”-regissören Anton Corbijn gör film på Martin Booths gamla roman ”A Very Private Gentleman” blir det både intressant, snyggt och gripande.

Fem år efter franske mästaren Jean-Pierre Jeunets senaste fullträff (”En långvarig förlovning”) är han äntligen tillbaka med en ny, udda och knäpp film. Och visst är det lika svårt att värja sig mot hans charmiga, väldigt egna stil som alltid.

Judd Apatows fabrik fortsätter spotta ur sig grabbiga crazykomedier och den senaste är en spinoff på charmiga ”Dumpad” där brittiske komikern Russell Brand spelade den utflippade slemmiga rocksångaren Aldous Snow. Nu har han fått sin egen film där han får sällskap av Jonah Hill som hunsad skivbolagsarbetare.

När Johan Kling gjorde ”Darling”, en av 2010-talets bästa svenska filmer, höjdes förväntningarna på nästa film till skyarna och inte helt oväntat men tråkigt nog lever den inte upp till debutfilmens kvalité även om den är klart överlägsen all annan svensk film som kommit senaste halvåret (vilket inte säger mycket).

Bra ungdomsdramer är kanske inget svensk film begåvats med alltför ofta så ”7X – Lika barn leka bäst” är ett på många sätt välkommet bidrag till genren. Tyvärr har man inte helt vågat satsa på den (uppenbarligen) ursprungliga independentstilen utan fläskat på med pampig musik och musikvideoklipp, möjligtvis på uppmaning av oväntade distributören Universal Pictures.

Otecknade barnfilmer brukar olyckligtvis vara pinsamt korkade så ungar, föräldrar och alla med barnasinnet kvar kan faktiskt glädjas åt att uppföljaren ”Som hund och katt – Kitty Galores hämnd” är en charmig James Bond-parodi med glimten i ögat.

Medan riktigt breda, kommersiella rullar kan kännas tragiskt billiga och lättköpta (tänk ”Killers”) så kan motsatsen vara rätt svårtillgänglig – vi talar supersmal, europeisk dokumentärfilm. Tre timmar om en operabalett i Paris låter kanske inte som en helkväll och antagligen lär endast hårt insatta få ut något av den.

Mellan tidiga, svårsmälta lågbudgetskräckisar som ”Rabid” och ”Shivers” och mer kommersiella kritikerfavoriter som ”A History of Violence” och ”Eastern Promises” gjorde Cronenberg en av 1980-talets mest minnesvärda rysare och nyinspelningar.

Verklighetsbaserade dramer är inget exceptionellt i dagens fantasilösa filmtablå men att de handlar om något så vardagligt och lättrelaterat som sorg, föräldraskap och familjerelationer är inte helt vanligt. Australienska ”The Boys Are Back” är kanske ingen större, maffig bioupplevelse men den får ett starkt plus för sin skildring av far-och-son-relationer.

1980-talets förväxlingskomedi med enäggstvillingar i tokiga situationer är i tillbaka i form av svenska sommarfilmen ”Bröderna Karlsson” och i händerna på kompetente Kjell Sundvall blir det faktiskt både roligt och ganska rörande även om de oundvikliga klyschorna faller tungt ibland.

Parodigenren har alltid varit en ojämn genre och är speciellt på bottennivå nu med ”Scary Movie”-genren och dess ruttna, oräkneliga efterföljare. Ironiskt är att skaparna av både genren och dess banbrytande genombrottsfilm varit med och försökt återuppliva stämningen från de filmer de stolt regerade 1980-talet med i just ”Scary Movie”-uppföljarna men misslyckats.

Franska vemodiga kärleksdramer är ingen bristvara och ”Mademoiselle Chambon” är liksom många vacker, välspelad och gripande men tyvärr även väldigt förutsägbar.

Mitt bland alla eländiga romcoms som Hollywood spyr ur sig vid den här tiden på året så är det här lite udda italienska kärleksäventyret en frisk fläkt, mycket tack vare underskattade superaktrisen Tilda Swinton.

I likhet med Colin Nutleys kalkon ”Angel” har den konstiga trailern till ”För kärleken” skapat en ångestliknande pinsam känsla hos biopubliken. Och liksom ”Angel” är själva filmen inte mycket bättre.

Allas vårt gröna träsktroll med vänner är tillbaka för ett, som det heter, ”avslutande kapitel” och visst lyckas man runda av serien med viss värdighet och lyckade skämt även om den popkulturella sagan känns en aning urmjölkad vid den här tiden.

Hetlevrade italienska familjer visar sig fortfarande vara en underhållande färskvara i filmens värld i händerna på turkiske queerregissören Ferzan Ozpetek (”Det turkiska badet”) som levererar en småknäpp, charmig och gripande film i gränslandet mellan valfri Almodovar-film och Robert Altmans ”Gosford Park”.