Flugan 1986

I "Flugan" får Cronenberg utlopp för sin fascination av människokroppen, deformationer och sjukdomar samtidigt som han mättar den breda publiken med en kombination av psykologisk skräckfilm och kärlekshistoria med blinkningar till gammeldags monsterfilm av typen "Ringaren i Notre Dame".

Jeff Goldblum - i en av sina absolut bästa roller - är Seth Brundle, en smågalen men charmig vetenskapsman som experimenterar med förflyttning av materia och lyckas skapa en genetisk teleporteringsmaskin. I samband med att han startar en romans med journalisten Ronnie (Geena Davis) så lyckas han också med sitt stora mål att förflytta en levande varelse i sin maskin. När han dock i ett fyllerus använder sig själv som försökskanin så blandar sig en fluga oavsiktligt med i experimentet och Seth börjar snart gå igenom både psykiska men framför allt fysiska förändringar, till en början imponerande men snart förskräckliga...

"Flugan" är löst baserad på filmen med samma namn från 1958 med Vincent Price. Medan den var en mer klassisk monsterfilm av standardsort har Cronenberg lyckats skapa en spännande och tragisk historia om en sympatisk karaktär. Goldblums nördiga sarkasmer fungerar perfekt här och hans resa in i en frustrerande okontrollerbar, obotlig galenskap och förvandling både berör och skrämmer.

Att blanda nedtonad, psykologisk skräck med de för 1980-talet typiska äckeleffekterna är ovanligt och svårhanterat, t o m för Cronenberg (som här precis fått ett mindre kommersiellt genombrott med sin första mer dramabetonade film, "Dead Zone"). Han kommer undan med det, om än inte helt felfritt. Vissa blodiga specialeffekter är lite väl omotiverade (notera armbrytningsscenen) och det ibland lite splatterfilmsvarning a la Peter Jackson.

Men de Oscarbelönade makeupeffekterna av Chris Walas (som senare regisserade uppföljaren) är, trots sina år på nacken, fortfarande imponerande. Det finns en tjusning med äldre filmers effekter, gjorda under en tid då CGI och datoranimering inte var en möjlighet. Här skapar kombinationen av förstklassig makeup och Goldblums klockrena spel ett sällsynt plågat, skrämmande monster.

Geena Davis - en av 1980-talets bästa, bortglömda kvinnliga filmstjärnor - matchar (dåvarande pojkvännen) Goldblums spel fint som den obligatoriska hjältinnan. Hon lyckas undvika klichén att bli ett menlöst, svagt kuttersmycke och förmedlar både känslan av skräck och den förvirrade känslan av att älska någon som förvandlats till något avskyvärt och frånstötande på ett trovärdigt sätt.

"Flugan" är än idag en av de bästa filmerna i sin genre som lyckas kombinera skräckdrama, kärlek och blodiga effekter. Storyn och tempot har möjligtvis åldrats lite och visst blir det bitvis störande när karaktärer inser saker som blev uppenbara tre scener tidigare. Men stämningen, känslan och atmosfären finns där. Och med topprestationer från team och skådespelare blir det nästintill en fullträff.