Alla kan melodislingan man nynnar när man vill skrämma någon ur vattnet. Några enkla toner som kommit att representera ett av världens mest kända och fruktade rovdjur. Och den 35 år gamla filmen som gjorde hajar till den okända mördarfisk den idag kallas håller fortfarande, inte bara som rysare utan som det mästerverk den är.

Den klassiska dumskallekomedin har de senaste åren fått ett rejält uppsving tack vare Judd Apatows nördfilmer och fjolårets megasuccé ”Baksmällan”. Nu är skaparna och en av stjärnorna från den sistnämnda tillbaka med en roadtrip/buddy-film med nog knasiga skämts, galna stunts och fräcka oneliners för att underhålla valfri trettonåring en regnig höstdag. Men visst har man sett mycket av det förut?

I en tid då Steven Spielberg börjat livnära sig på livlösa, pretentiösa kalkoner är det givande att blicka tillbaka på filmerna från hans storhetstid, 1970- och 80-talet och färska upp minnet. Och denna, hans första äventyr med Indiana Jones är tveklöst en av hans bästa med så mycket action, effekter och humor dagens storfilmer bara kan drömma om.

Sjunde filmen i en oändlig serie gör inte några som helst försök till att återskapa den kvalitet originalet besatte, men hakar inte oväntat på 3D-trenden i ett desperat försök att höja biljettintäkterna. Tyvärr är den istället för den adrenalininjektion i serien den vill vara snarare en bekräftelse hur död och sopsorteringsbar ”Saw”-filmerna numera är.

I en tid där de flesta barnfilmer är antingen modernt självironiska med vuxenhumor eller fyllda av intelligensbefriad slapstick och specialeffekter så är det positivt överraskande med en barnfilm som sätter barnen och deras fantasi i första hand. ”Sammys äventyr” är en traditionell, gammaldags fabel med både humor, spänning, moral och budskap för de minsta.

Den oundvikliga uppföljaren till fjolårets skräcksuccé har äntligen kommit och lyckligtvis har man hållit sig inom samma revir och samtidigt lyckats utveckla storyn som liksom i originalet varken är filmens poäng eller huvudattraktion. Många lär, också liksom på originalet, kräkas på amatörskådespelare, ””Blair Witch Project”-liknande handkamera och frustrerande långsamt tempo men läskig är den trots allt.

Zack Snyder (”Watchmen”) är kanske inte mest motiverade regissörsvalet till en animerad barnfilm och tyvärr visar det sig stämma. Det här målgruppslösa 3D-äventyret om uggleriken och deras ädla krig är tekniskt komplett och snyggare förpackat än storyn förtjänar, men i slutändan för våldsam för små barn och lite för barnslig för den äldre publiken.

När Sofia Coppola släpper sin fjärde film är förväntningarna skyhöga och faktum är att filmen redan hyllats och vunnit pris i Venedig. Men synar man filmen är den lite väl lik andra indiefilmer på samma tema och lever möjligtvis på sin smått överskattade regissör. Men dålig är den absolut inte, och sevärd för de som uppskattar Coppolas stil.

”En sorts kärlek” är något så ovanligt som en holländsk storfilm baserad på en bästsäljare från samma land. Filmen tar upp ämnen som äktenskapslöften, otrohet och cancer med stor dramatik och visst blir man berörd. Dessvärre tvingas man sympatisera med en ganska odräglig huvudkaraktär.

Vissa teman och historier, särskilt verklighetsbaserade sådana, mjölkas ut till det olidliga i film efter film tills man får en yrselframkallande känsla av deja vu. Vissa berättelser, öden och tragedier tåls dock att målas upp om och om igen, för att det aldrig helt går att förstå eller sätta sig in i det som skedde. När Andra världskriget skildras ur fransmännens och deras barns perspektiv är det en både sorglig och vacker kamp man får uppleva.

I skuggan av sommarens tecknade storfilmer ”Shrek 4” och ”Toy Story 3” kommer en anonym, liten pärla som kanske inte med någon större sannolikhet kommer yngla av sig fem uppföljare men är tillräckligt myskul och rar för att göra den sevärd.

Nuförtiden är science fictionskräck en smått döende genre förpassad till DVD-träsket men på 1980-talet skördade den stora framgångar, mycket tack vare ”Alien” och dess många kopior och uppföljare. En av de bättre filmerna som höjde sig långt över den oftast ganska låga B-filmsgränsen var John Carpenters ”The Thing”, en film som både skälldes ut av kritikerna och kultförklarades av fans.

Som de flesta insett så går vampyrfilmen en långsam, tragisk död till mötes i form av hypade TV-serier och blodfattiga tonårsfilmer. Den udda rockmusikalen ”Suck” är kanske ingen ny ”Dracula” – eller ”Rocky Horror Picture Show” för den delen heller – men är man ute efter en befriande opretentiös kombination av indiemusik och vampyrsplatter så är den klart godkänd.

”Prinsessan Lillifee” är milt uttryckt ett outhärdligt, irriterande och intelligensbefriat försök till barnfilm. Baserad på en populär barnbok lär den få stackars småbarnsföräldrar att strömma till biograferna och visst kan den uppskattas av fortfarande blöjbärande småttingar men andra bör hålla sig borta.

Judd Apatow har de senaste åren med hjälp av skådespelare som bl.a. Paul Rudd och Steve Carrell hyllat nörden/idioten med flera framgångsrika resultat. Nu möts Rudd och Carrell i en typisk ”buddy comedy” av ”The Cable Guy” men är tyvärr rejält typecastade och tvingas dessutom jobba med ett klent manus.

Senaste stjärnskottet i familjen Skarsgård, 20-årige Bill Skarsgård är i höst aktuell med två svenska filmer, ”I rymden finns inga känslor” där han spelar Simon som har aspergers och försöker hitta en ny flickvän åt sin bror, och Hannes Holms nya komedi ”Himlen är oskyldigt blå” om hur det var att leva upp som tonåring på 1970-talet.

Filmer baserade på verkliga händelser är alltid intressanta med lider ofta av samma problem – det faktum att verkligheten sällan är tillräckligt spännande för att hålla för en långfilm. Och när dessutom Hollywood får uppdraget att skildra hur en kinesisk pojke blir dansstjärna i Texas blir det lätt såsigt och USA-patriotiskt (även om det är en australiensk produktion).