Men in Black 1997

Under 90-talets oändliga ström av katastroffilmer - inklusive "Indepenence Day" där Smith först sågs kämpa mot aliens - lyckades två filmer hitta en slags humor i temat utomjordiska invasioner. Tim Burtons "Mars Attacks!" var en dråplig parodi medan denna komedi tog sig något mer på allvar. Vi möter titelorganisationen som inte jagarutan främst håller koll på de invandrade och maskerade aliens som huserar på jorden. De snappar upp en ung polis (Smith) begåvning och rekryterar honom varpå hans första uppdrag lite oväntat blir att rädda jorden från en lömsk kackerlacka!

Regissören (och f.d. Coen/Rob Reiner-fotografen) Barry Sonnenfelds starka sida är knappast karaktärsfördjupning eller samhällsrelevanta budskap - faktum är att han inte gjort något minnesvärt efter den här - men han har ett fantastiskt öga för tempo och detaljer, som han bevisat tidigare i både "Get Shorty" och i (även den) serietidningsbaserade debuten "Familjen Addams". Här skapar han med ett hölass fantasi och humor ett gäng både fräcka och tilltalande alienpoliser som hanterar både uppfinningsrika manicker och härligt bisarra, utomjordiska varelser.

Specialeffekterna är, trots 15 år på nacken, både snygga och imponerande utan att ta över showen från våra stjärnor. För det är hopparningen av Smith och Jones som är en av filmens stora behållningar. Det är alltid befriande att se tunga dramatiska aktörer testa sina komiska ådror men till skillnad från många så klarar Jones det galant med ett utmärkt, subtilt spel och glimt i ögat. Att Smith kan vara både rolig - och påfrestande - visste vi redan innan den här filmen och visst anar man hans publikfriande "Fresh Prince"-personlighet många gånger men att han har både talang och charm framgår minst lika tydligt.

"Men in Black" är häftig underhållning av toppkvalité där man inte prioriterat bort hjärna för action och effekter. Här finns ett smart fräscht manus med både kvick dialog, kul insiderskämt (märk referenser till allt från Elvis till skräckfilmen "Flugan") och en del twistar i storyn. Visst är det stundtals förutsägbart men inte mindre kul för det. Vi får även fina insatser från biroller, där Vincent D'Onofrio och hans otroliga kroppsspråk är mest minnesvärt, och som vanligt passande musik från Danny Elfman.

Bland filmens svagheter finns en obducent spelad av Linda Fiorentino (var försvann hon?). Rollen är ganska dåligt skriven och passar illa för den femme fatale-sexiga Fiorentino. Hennes uppenbarelse blir mest en ursäkt för kvinnlig fägring och den outvecklade flirten mellan henne och Smith är minst sagt poänglös (filmen gjordes på den tid då rasöverskridande filmkyssar fortfarande väckte rabalder). Å andra sidan är det skönt att slippa en påklistrad kärlekshistoria och få en ordentlig science fiction-komedi serverad som den smakar bäst.