Dorian Gray 2009

Vår "Dorian Gray" är en filmatisering, dock inte den första, av Oscar Wildes klassiker om en ung man som inte ville bliva stur (för att citera en annan ganska känd författare). Vi lär känna den unge och oskyldige titelkaraktären när han sätter fötterna på Londons gatustenar. Snart visar en lord vid namn Henry honom syndens väg, men trots att tiden går och såväl åldern i allmänhet som det hårda levernet i synnerhet borde synas på hans anlete och kropp, stannar han lika ung och vacker som alltid. Istället är det Dorian Grays porträtt, en målning, som visar vad verkligheten vägrar.

Skam att säga, är det här min första bekantskap med Dorian Gray (bortsett från karaktärens medverkan i vedervärdiga "League of Extraordinary Gentlemen", och ju mindre sagt om den desto bättre). Boken har aldrig blivit läst och alla tidigare filmer har gått mig förbi. Denne "Dorian Gray" kanske inte är bästa exemplaret men det är svårt att känna någon större besvikelse över att börja här.

För det första är det en rätt snygg film. Visst, det märks här och var att produktionen knappast kan vara påkostad, och visst andas det av direkt-till-video, men åtminstone delar av det gillar jag. Bakgrunder är snyggt målade (jag uppskattar känslan de förmedlar)) och de få specialeffekter som finns fungerar faktiskt riktigt fint. Som under Dorians sista fajt.

För det andra är det bra skådespeleri. Stabilt. Vilket visserligen får sägas vara en bit från det bästa någonsin, dock utan riktiga bottennapp. Colin Firth, här iklädd lorden Henrys gestalt, går alltid att lita på och Ben Barnes (från "Stardust" och som Prins Caspian i den där Narnia-filmen) gör ett respektabelt jobb, klarar galant övergången från den unge och naive till den erfarne och inombords ruttnande mannen med samma utseende.

För det tredje håller manuset samma nivå. Inget utöver det vanliga, inget som vandrar på kanten, dock ej heller några repliker som får mig vridas i pinsam kramp. Jag kan förstås inte säga hur väl filmen följer Wildes historia, eller huruvida manusförfattare Tony Finlay lyckas fånga originalets känsla och så vidare, jag kan däremot säga att som filmen rullar på skärmen hänger manuset ihop, berättar en fullt förståelig historia, och ibland duger det gott.

För det fjärde skadar det inte att regissören tidigare gjort "St. Trinians", en härligt absurd komedi om en brittisk flickskola vars elever på fantasifullt vis ska rädda från konkurs, vilket han bör hyllas för. Den filmen har annars ingenting gemensamt med den här, jag är vilket fall glad över varje tillfälle att tipsa.

Det är sant att "Dorian Gray" aldrig lyfter ordentligt och det är lite svårt att säga exakt varför. Någonting saknas och svårt att veta vad. Vad som finns är ett stabilt hantverk som inte behöver skämmas för sig, en stund framför hemmabion som inte ska behöva kännas bortkastad.