Prime Time 2012

Michelle Carlsson, populär programledare, skjuts ihjäl efter en tv-inspelning. Annika Bengtzon, workaholisk kriminalreporter, ser sin chans att fly det annalkande helgfirandet med tjocka släkten och styr bilen mot den sörmländska herrgård där tio misstänkta - inklusive hennes vän Anne och två kollegor från Kvällspressen - hålls i väntan på förhör.

I våras förärades vi med "Nobels testamente" på bio, och om den lämnade mersmak kan du nu skatta din lycklig. "Prime Time" är den andra av sex filmatiseringar som är tänkta att förgylla sommarens regniga kvällar. Och precis som en deckare i hängmattan ska vara, är det lättuggat, lättsmält och lika lättglömt. Men med Sveriges kriminaldrottning Liza Marklunds bästsäljare som förlaga hade iallafall jag förväntat mig mer.

Det är naturligtvis inte Marklunds fel. Den svenska tv-deckarvanan trogen har man varken lagt ner särskilt mycket tid eller kärlek på åtminstone den här filmen. Vågar vi tro att de återstående filmerna vänder trenden?

Bäst är ändå porträttet av huvudpersonen, den fiktiva Kvällspressens orädda reporter Annika som trampar tår, testar gränser, smyger i buskar och knackar på dörrar som ingen annan tänkt tanken att knacka på. Svårt för en oinsatt att avgöra om hon är ytterst vass reporter eller om konkurrenterna helt enkelt är ovanligt inkompetenta. Jag väljer att tro på det förstnämnda, gillar trots allt kvinnliga karaktärer med lite skinn på näsan. Och det är halvt underhållande att försöka matcha programmet "Slottets" deltagare med verklighetens motsvarigheter - vilka baseras dokusåpabimbon eller rockmusikern egentligen på? Ja, det är sånt man hinner roa sig med när intrigen aldrig orkar ta fart.

För det blir ju inte mycket till mordmysterium. Oavsett hur mycket man gillar Malin Crépin i huvudrollen (och det gör jag), tröttnar man snabbt på att följa hennes utfrågning av inblandade. Att via tillbakablickar få uppleva mordnatten, och skaffa sig någon ny ledtråd för varje intervjuad person, är ett vanligtvis effektivt grepp (se underskattade "Vantage Point") som tyvärr sjabblas bort här. Mest på grund av att det inte händer någonting under mordnatten som väcker minsta intresse eller engagemang hos tittaren. Det är tio rätt osympatiska personer som skålar och bråkar om vartannat, och vem som egentligen höll i mordvapnet som satte en kula i skallen på stackars Josephine Bornebuschs karaktär - ja, när avslöjandet kommer rycker jag på axlarna, stänger av filmen och går vidare med mitt liv som inte blivit det minsta rikare på dessa 90 minuter.