Män som hatar kvinnor (2009)
Drama, Thriller
Imponerande var ordet
Filmatiseringen av Stieg Larssons litterära supersuccé överraskar genom att vara riktigt bra. Det här är klasser bättre än de många dussinproduktioner av svenska deckare som vi är vana att se.
Det är alltid svårt med nordiska storproduktioner, allt för ofta har vi sett lovande projekt med väl tilltagna budgetar haverera på grund av för stora ambitioner och förhållandevis lite talang. Men den här gången är det annorlunda. "Män som hatar kvinnor" är undantaget som bekräftar regeln. Det här är bra på riktigt.
Vi får stifta bekantskap med den rättrådige journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) och hans försök att nysta upp det 40 år gamla försvinnandet av den då 16-åriga Harriet Vanger, en mörk hemlighet i affärsfamiljen Vangers märkliga historia. Snart dras den egensinniga hackern Lisbet Salander (Noomi Rapace) in i undersökningen och tillsammans upptäcker de något som är mycket större än vad de först trodde.
Med tanke på att Stieg Larssons Millennium-trilogi sålt i dryga tre miljoner exemplar i Sverige (och sanslösa 9 miljoner i hela världen) är det rimligt att anta att de flesta redan har koll på berättelsen. Och har man läst boken behöver man knappast vara orolig för filmen följer Larssons original slaviskt, om än med en hel del bortkapat av naturliga skäl. Hit hör till exempel Mikael Blomkvists ständiga kopulerande med kvinnliga karaktärer som i filmformatet är bortrationaliserat till förmån för en mer klassisk, om än annorlunda, kärlekshistoria.
Danske regissörren Niels Arden Oplev har tidigare bland annat regisserat den framgångsrika tv-deckaren ”Mordkommissionen” och det märks att han kan sitt hantverk. Det är nämligen spännande från i stort sett första stund, och detta trots att jag läst boken och redan vet hur det hela ska sluta. Som i boken spelar en rad gamla svartvita fotografier en viktig roll i handlingen och Oplev har lagt mycket krut på att visualisera fotografier och arkivletande på ett medryckande sätt. Det funkar alldeles utmärkt och överhuvudtaget är det en välproducerad om än konventionellt fotad film. Stundtals är det riktigt obehagligt, det här är definitivt ingen mysdeckare. Värst är en plågsam och utdragen våldtäktsscen men det frossas även i närbilder på lemlästade kvinnokroppar på ett magstarkt sätt.
Filmens kanske största börda vilar på Noomi Rapaces axlar, hon som gett sig på att gjuta liv i emohackern Lisbet Salander. Det är ingen lätt uppgift och när hon för första gången gör entré i berättelsen fnissas det lite i biosalongen och för några ögonblick är det snubblande nära en ofrivillig parodi. Men det blir det aldrig och Rapace är lysande. Hon är utan tvekan filmens hjärta och själ. Michael Nyqvist är även han bra som Mikael Blomkvist, om än på ett betydligt mindre spektakulärt vis. Det är på många sätt en ganska färglös karaktär men Nyqvist injicerar en behövlig dos subtil humor och otålighet vilket fungerar alldeles utmärkt.
Sällan har så många namnkunniga svenska skådespelare samlats i en och samma film, rolllistan är minst sagt imponerande. Faktum är att det är så många kända ansikten att det känns lite underligt när en del bara är med i någon scen för att sedan aldrig mer återses. Och här ligger mitt största problem med filmen. Det är på tok för många karaktärer som ska introduceras vilket resulterar i att de flesta slarvas bort och blir endimensionella karikatyrer. Tydligen ska "Män som hatar kvinnor" även sändas som en tudelad tv-film och man får anta att många luckor kommer att fyllas igen där.
Visst finns det en del annat att gnälla på, men det mesta går att härröra till den litterära förlagan och kan knappast sägas vara Oplevs fel. På det stora taget är "Män som hatar kvinnor" en uppfriskande kompetent och spännande thriller. Det var faktiskt länge sedan en svensk storfilm infriade förväntningarna på samma sätt. Imponerande var ordet.
