LasseMajas detektivbyrå - Kameleontens hämnd 2008

För några år sedan fick den svenska tv-publiken stifta bekantskap med Lasse och Maja, två tioåriga detektiver som löste brott i den lilla impressionistiska småstaden Valleby. I bioversionen är det fokus på Conny-Kameleont (Jacob Ericsson), Vallebys notoriske ärkefiende, som släpps fri efter en lång tid i fängelset. Hans stora begär efter pengar leder honom till en bok om Hertig Valle och hans enorma guldskatt. Enligt legenden gömde sig Vallebys grundare i en underjordisk grotta och det är dit som Conny-Kameleont vill bege sig. Ingången till grottan verkar dock ligga mitt i den populära polismästarens (Tomas Norström) kontor, så Kameleonten tvingas smida en djävulusisk plan.

Lasse-Majas Detektivbyrå är en studiofilm. Det görs inga försök till att artificiellt försöka fejka en verklig miljö eller ens simulera reella invånare. Och tur är väl det. Det estetiska vägvalet att blanda färgglatt 1950-tal, sepiaaktiga himlar, modern teknik (datorer, mobiler) och plastiga kulisser känns förvånansvärt levande och filmiskt nyskapande. En pretentiös kultursnobb hade hävdat att det är postmodernt; ett dramatiskt grepp som många av de senaste tjugo årens julkalendrar faktiskt har eftersträvat. Lasse-Majas är inget undantag från regeln och filmversionen känns därför fräsch i förhållande till andra svenska barnfilmer.

Det går att skönja lite Ulf Malmros och dennes 1990-talsserie ”Rapport till Himlen” mellan varven och även en släng av Vaudevilleteater, cirkusmiljö och exhibitionistiska skurkar. Att Conny-Kameleont talar för sig själv och förklarar sina planer är underbart självironiskt befriande. The-evil-plan-laughter är flitigt förkommande, såväl som serietidningskänslans uppblandning med klassisk deckeri a lá film noir. Det är stundtals en rätt bra film helt enkelt.

Möjligen känns det lite väl upprepande vissa gånger, som om storyn har lite svårt att komma igång. Och därför blir det säkerligen lite segdraget för de allra minsta. En del symbolladdade understrykningar, som till exempel det fallna gyllene äpplet, är givetvis också för svårt för de allra minsta i publiken. Men de vuxna kan förstås njuta lite extra av denna turliga och passande finanskrisallegori.

Och visst, på grund av målgruppen (låg- och mellanstadiet), går det att skönja aningen för väl utpräglade karikatyrer av gott och ont, men både Lasse (Teodor Runsiö) och Maja (Matilda Grahn) är så pass trovärdiga som smått lillgamla detektiver att det egentligen inte spelar så stor roll. Även en Bergmanfantast kan gilla detta underhållande äventyr. De väl ihopsatta slutsekvenserna är också Indiana Jones-spännande och faktiskt lite småkul. Så för att summera är Lasse-Majas detektivbyrå 2008 en schysst söndagsmatiné utan större brister.