Killing Bono 2011

Okej, greppet fungerar bättre när det handlar om mer välbekanta historier, som den där scenen mot slutet av "Inglorious Basterds" (inga jämförelser i övrigt) som ganska tydligt säger emot hur verkligheten utspelades, men jag antar den viktiga liknelsen här är att våga svänga lite på händelserna.

"Killing Bono" är baserad på en bok, och ett liv, av och om Neil McCormick, som gick i samma skola som rockstjärnan Bono från U2 långt innan han blev rockstjärnan Bono från U2. Och precis som Bono med musikaliskt sällskap drömde Neil och hans bror Ivan om att slå igenom, att få skivkontrakt och bli stora. Problemet är att medans de genom åren får se på när U2 växer sig till ett av världens största rockband, kantas brödernas väg av otur, dåliga val (Neils dåliga val) och allehanda misslyckanden, och framför allt Neil hanterar det väldigt dåligt. Då hjälper det inte att man fortfarande har kontakt och är vän med Bono från U2. Då kommer det ändå en dag då man, om man är Neil, vill döda Bono.

Okej, det där sista är väl hämtat mer från filmen och mindre från boken, verklighetens Neil McCormick ska aldrig ha närt en önskan att ta livet av sin gamla vän. Och även om jag kan tycka det är synd att en sådan här personlig, unik, livshistoria, blandas upp med detaljer och händelser endast tillagda för att krydda till filmen, göra den mer kommersiell/publikvänlig, fungerar det som sagt var bra. Det blir en ganska skön blandning av genrer, av främst av drama och komedi men även en liten dos spänning där mot slutet.

Här finns också den fantastiskt fina men numera ytterst framlidna Pete Postlethwaite (Baz Luhrmanns "Romeo & Julia", "Inception", och många fler) i sin sista roll, som brödernas extravaganta hyresvärd i London. Bara en sån sak. Bröderna själva har ingen anledning att skämmas, varken Ben Barnes (Neil) eller Robert Sheehan (Ivan) har väl gott om intressanta roller i sina resuméer (även om de finns) men visar hursom prov på talang, visar upp mänskliga karaktärer som trots fel och brister går att relatera till och tycka om, och mycket av det ligger naturligtvis i skådespelarna.

Med allt detta sagt skulle jag ännu hellre sett en rakare filmatisering av boken, i rätt händer kan det bli ett gripande drama om mannen som alltid förlorar. Fast om den här versionen av "Killing Bono" ska dömas helt på egna meriter, och det ska den förstås, fick vi åtminstone en bra film, en underhållande rulle, och det är dumt att klaga på den saken.