Hämnden 2010

Mikael Persbrandt spelar Anton, en läkare som likt Mads Mikkelsens Jacob i "Efter bröllopet" är en godhjärtad skäggig volontär i tredje världen, på flykt från ett trasigt kärleksförhållande hemma i Danmark. Den starke och trygge och solbrände altruisten vars demoner bärs tyngre än linnebyxorna, En Biersk arketyp helt enkelt.

Hans 12-årige son Elias går med tunga steg från skolan varje dag, släpandes sin cykel eftersom hans klasskamrater släppt ut luften ur däcken. Christian är ny i klassen, nyinflyttad från England efter att hans mamma avlidit i cancer utan att ha fått ventilera sin ilska och frustration från sin familjesituation tar han ut sina aggressioner på mobbarna som trakasserar Elias med en cykelpump.

De båda hittar varandra i en farlig vänskap triggad av ilska mot orättvisor respektive Elias blinda tilltro till en första riktig vän. Skolgårdens konflikter hamnar snart på föräldrarnas bord och när väl Anton är på hemmaplan ställs hans predikande om att vända andra kinden till på sin spets när en lokal bråkstake ger honom en lavett inför barnen och Anton bara går därifrån. Antons vana att hålla sig utanför konflikter från Afrika är helt främmande från det tuppande pojkarna lärt sig på skolgården. Christians far Claus (Ulrich Thomsen) försöker även han förgäves förklara att våld föder våld, att det är så krig startar, men bollen är redan satt i rullning.

Skådespeleriet och dialogen känns naturligt och närmast fläckfritt. Starkast av alla lyser barnskådespelarna, där William Jøhnk Nielsen som spelar Christian både till utseendet och energin är kusligt lik Christian Bale som barnskådis i "Solens Rike", eller för den delen "Mio min Mio".

Bier skildrar i fin tradition konflikterna bakom hemmets väggar och de stora ämnena inom familjelivet och historien känns gripande rakt igenom. Är ni Bierbitna, så tror jag säkert att "Hämnden" tilltalar er. Men personligen har jag rätt så svårt för Biers känsloballader. Hon har en ovana att alltid ta den enklaste vägen till att slå an våra känslosträngar och tenderar på så sätt att likt Lasse Hallström råka glida ut i såpoperans vägren istället för att hitta nya vägar mot de ganska så givna slutsatserna. Överanvändandet av omotiverade närbilder från tidigare filmer har hon dock trappat ner på och fotot är överlag stiligt.

Filmen fungerar fint som en bra grund för skolsamtal om våldsspiraler och rädsla då den metodiskt drar paralleller mellan våldet i Afrika och det på våra skolgårdar. Men att det är omöjligt att gjuta riktigt liv i en berättelse med Biers arrangerade pekpinnesdramaturgi är "Hämnden" ett skolexempel på.