Försvunnen 2011

Svenska thrillers har ofta en tendens att havera i brist på trovärdiga situationer eller dialog, eller helt enkelt falla i snutfilmsträsket. Långfilmsdebuterande duon bakom "Försvunnen" har satsat på tajt, hetsig spänning och flirtar hejvilt med klassiska psykopatrullar från 70-talet utan att för den delen amerikanisera filmen.

Sofia Ledarp gör sin första huvudroll sedan genombrottet med "Den man älskar" och är perfekt som en både smart och hård hjältinna som för tankarna till både de överlevande tjejerna från skräckfilmsklassiker till mer moderna rövsparkare som Kelly Reilly i underskattade "Eden Lake". Ledarp spelar Malin som flyr sorgen efter sin döda bror och tar pick och pack för att ge sig av. På vägen dyker en mystisk, svart bil upp och Malins paranoia blir inte bättre av att föraren är en slemmig, psykotisk Kjell Bergqvist. Knappt innan 112-operatören hunnit avsluta meningen "inga bilar i närheten" så vaknar Malin upp i en läskig källare. Och det är bara början på ett svettigt dygn där kampen för överlevnad blir allt mer desperat...

Det är extremt befriande att se en film som "Försvunnen". Inte bara för att det faktiskt är en bra svensk thriller, utan även för att det är en thriller som vågar förlita sig på spänning och dramatiska situationer utan onödigt invecklad intrig eller frossande i våld. Man har även en kvinnlig karaktär som aldrig blir ett hjälplöst våp och faktiskt vågar skita ner sig i jämförelse med fagra kuttersmycken i liknande filmer. Ledarp har helt rätt pondus för genren och även talangen att göra sin Malin till en trovärdig, sårbar kvinna av kött och blod.

Att svensk film lätt antingen blir vardagsrealitsiskt gråtrist eller Hollywood-inspirerat plastig har man lyckats undvika här. Henrik JP Åkesson och Mattias Olsson, som regisserat och producerat/skrivit filmen, har en enorm respekt och förkärlek till klassiska thrillers, speciellt i första kvarten med blinkningar till filmer som "Duellen" och "Liftaren". Här har man tagit till sin genren och omfamnat den, istället för att försöka fuska och undvika en filmtyp som vanligtvis är rätt bespottad av kritikern och i alla fall svensk publik. Det finns ett tempo som är guld värt och man slösar ingen tid på att komplicera handlingen eller utveckla filmens psykopat. Saker och ting är - för en gångs skull - vad de verkar som och man rycks lätt med i Malins öde och desperata kamp.

Det är tajt, intensiv och svettig spänning med full fart framåt och där varken hjältinna eller skurk är sådär frustrerande korkad eller naiv som de lätt blir för att underlätta storyns framfart. Det blir en rafflande katt-och-råtta-lek mellan de två som speglar många klassiska filmer i genren, och även de gamla psykopatfilmerna från 90-talet. Det är dessutom lättare att ta till sig situationen med någon fast med en psykopat i svenska skogen snarare än om en hejarklacksledare skulle befinna sig på ett amerikanskt sommarläger. Att Bergqvist funkar fint som seriemördare känns självklart. Däremot känns Björn Kjellman smått malplacerad i sammanhanget. Upplösningen blir dessutom smått hastig och simpel. Men det är detaljer i marginalen. Det var längesedan jag satt som på nålar inför en svensk film - och sådant ska absolut uppmuntras.