Crazy Heart (2009)
Drama, Musik, Romantik
Bridges väg mot Oscarn
Jeff Bridges är lysande i rollen som den slitne countryartisten Bad Blake. Det är en varm film med en ruffig yta och skön musik som blir intim, berör och väcker känslor.
En vän träffade på Ron Wood från Rolling Stones på en vernissage och berättade att han hade en väldigt lustig gångstil. Han liksom gick sakta och satte mjukt men tydligt ner hälen och rullade genom steget till han släppte kontakten med golvet med tårna. I handen höll han ett glas vin som inte fick den minst krusning på ytan hur mycket gitarristen än rörde sig genom rummet. Tydligen är det vanligt bland alkoholister, att finna en sorts balans i gången och framförallt, inte spilla en droppe.
Countryartisten Bad Blake är precis likadan. Han ligger på sängen och balanserar ett whiskyglas på bröstet utan att skvimpa över. I ett tillstånd där det skulle snurra rejält för vem som helst, har han full kontroll, på glaset. Hans liv i övrigt är rejält tilltufsat av spriten. Han är talangfull men har supit bort det mesta - fyra fruar och en son. Nu är han på väg genom USA:s södra delstater på en miniturné. Mini, som i att han är helt själv, ställena små och publiken likaså. Han kör sin egen bil mellan hålorna han spelar i, 50 mil med hemorrojder och en flaska att kissa i istället för att stanna. Han är bakfull på väg mot en återställare.
Den lilla publiken älskar honom dock och han lever verkligen upp på scenen och levererar. Han får också chansen att ta ett steg uppåt i karriären när den unge artisten Tommy Sweet, som Bad Blake en gång hjälpte fram i rampljuset, låter honom vara förband inför 12 000 fans. Tommy har talang, men han kan inte skriva låtar. Bad Blake kan skriva låtar, men har inte kunnat skriva på åratal. Samtidigt träffar Bad Blake journalisten Jean och tycke uppstår på ett konstigt sätt. Börjar saker och ting vända för den gamle?
För att skriva en vemodig countrysång måste du kanske leva som du sjunger? Det finns hur som helst något fascinerande hos Bad Blake, precis som i de sorgliga countrytexterna, och det är lätt att dras in i hans skamfilade värld. Framförallt beror detta på Jeff Bridges som är fullkomligt lysande i huvudrollen. Han mumlar, han stapplar, han är överviktig, han kedjeröker och balanserar sina glas. Men han sjunger även och spelar gitarr, med trovärdighet och övertygelse. Han förmedlar också liv och värme i mötet med Jean och lever upp tillsammans med hennes son Buddy, som är lika gammal som den son Bad Blake en gång lämnade.
Sammantaget är det en ruffig och samtidigt varm film, med kärlek i nedslitna hotellrum, med fina detaljer - som att Bad Blake drar sitt bälte åt sidan för att inte repa gitarren med spännet - och oväntat stora skådespelare i små biroller. Den går inte i det förväntades spår, den bjuder inte på stora fyrverkerier, utan den rör sig i den lilla alkoholstinna bubbla Bad Blake har skapat åt sig. Det blir intimt, välspelat, känslosamt, sorgligt och kryddat med fin musik.
