Nathan Fielder och Lance Oppenheimers “You Can See Everything” visades bara en gång på New York Film Festival – en visning som var omöjlig att få biljetter till. Tack och lov gick den upp på biograferna här i New York i dagarna, och jag lyckades nypa sista biljetten till en söndagsmatiné. Längst bak i salongen, men vad gör det när man äntligen, äntligen får se årets mest hajpade dokumentärfilm!
Jag såg den utan att ha läst på. Det enda jag visste var att det jag hade en tre timmar lång rulle framför mig om den ökända och i skrivandes stund fängslade Elizabeth Holmes, kvinnan bakom Theranos-skandalen om ni minns?
Provtagning i miniformat där en enda bloddroppe skulle räcka för diagnos. En uppfinning som skulle revolutionera hela sjukvården – om den fungerat. Problemet var att Holmes sålde in apparaten till stora kedjor som Walgreens och fick miljonbelopp investerade på falska grunder.
Grunder hon menade att hennes tidigare affärs- och kärlekspartner Ramesh ”Sunny” Balwani var ansvarig för. En man som hon dessutom anklagade för psykiska, fysiska och sexuella övergrepp.
“You Can See Everything” skummar igenom bakgrundshistorien via nyhetsklipp och rubriker, och det är bra att ha lite hum om varför vi tittar på henne och vad det är vi försöker klura ut. Men mer än så behöver vi inte veta. Läs inte mera.
Låt filmens oväntade turer och vändningar överraska!
Okej, lite kontext kanske. Dokumentären börjar 34 dagar innan Holmes fängelsestraff. Hon bor tillsammans med Billy Evans, pappan till hennes två små barn, och även initiativtagare till dokumentärfilmsprojektet. Paret pratar i telefon och klickar på datorn. De simmar i havet och leker med barnen. Däremellan har de långa samtal med Nathan Fielder, ofta i extrem närbild.
Jag hade inte väntat mig så mycket humor. Lågmäld, underfundig situationskomik som ofta stammar ur Nathans skeptiska betraktande av paret och vad de berättar. Eller som ibland när de inte fattar att micken fortfarande är på när de smyger iväg för att konferera om vad de ska säga eller ej…
Den kanadensiska komikern har medverkat i TV-serier som “The Curse” och “The Rehearsal” samt den egenskapade “Nathan for You”. Kanske faller det sig då naturligt att han hamnar framför kameran som intervjuare medan filmens andra regissör mestadels håller sig bakom?
Men även att han ifrågasätter varför han är där. “Why me?” Hade det inte varit bättre med en intervjuare som faktiskt kan någonting om vetenskap? Svaret uteblir, men man kan nog lugnt gissa att dokumentären i Feiner och Oppenheimers unika tappning inte riktigt blev vad paret tänkt sig.
Båda två bedyrar Holmes oskuld filmen igenom. Vi får aldrig några “”rätt” eller “fel” serverade. I stället blir det en tankeväckande studie i att tala sanning versus vad vi klamrar oss fast vid som sanning. Hur vi ljuger för oss själva mer eller mindre medvetet för att upprätthålla vår sanning. Hur vi manipulerar och låter oss manipuleras, ofta oklart vem som gör vad.
Vem manipulerar och vem låter sig manipuleras, det är frågan
Holmes. Detta ständiga leende, de uppspärrande ögonen som inte släpper blicken, aldrig viker bort. En enträgen “jag har ingenting att dölja”-blick. Eftergiven. Kanske är det skönt att luta sig mot sin man och låta honom brösta sig och hålla på medan hennes händer är rena. Ibland känns det som hon inte är helt närvarande mentalt.
Eller är det hon som drar i trådarna? En Stanford University-student som talar mandarin och erhöll skolans ”President’s Scholar”-stipendium för sin forskning i kemiteknik kan ju inte vara helt bakom flötet, för att inte tala om hennes enorma driv för att skapa Theranos.
Evans. Känns lite som en opportunist. Han vill gärna styra och ställa. En snygg och självsäker “tech bro” med olika ospecificerade affärsrörelser som genererar inkomst. Som den här filmen exempelvis – det framkommer att han förhandlat fram ersättning. Holmes förnekar kännedom om detta. Paret är noga med att betona att de har separata ekonomier – Holmes är ju skuldsatt över öronen! Men vad är sant här egentligen av allt som sägs?
Fielder. Halvvägs innan fängelsestraffet flyttar filmteamet in, och blir del av sannings- och manipulations-dansen. Fielder försöker hitta en förklaring till Holmes sätt att tänka med hjälp av Abbot och Costellos sketch ”Who’s on First?”.
Hon fattar inte poängen, vilket skulle kunna vara förklaringen till varför hon bedragit allmänheten med att sälja in en produkt som kan fungera i framtiden men inte fungerar nu. Lite långsökt, men Evans nickar entusiastiskt. Exakt så är det, hon tänker inte som vi andra. (Jag tycker mest att hon känns trög som av tunga mediciner men vad vet jag…)
Den stora vändningen – sluta läsa nu om ni inte sett filmen än!
Två år efter att Holmes börjar avtjäna sitt fängelsestraff återupptas filmningen. Eftersom Holmes inte har tillgång till internet, har Evans gjort en omfattande digital skanning av henne. Holmes AI-genererade avatar gör att hon kan sitta med i affärsmöten etc, och hon är även aktiv i sociala medier via Evans. Det är så hon vill ha det, påstår han.
Men så kommer en förbluffande vändning. Fielder kontaktar Amanda Seyfried som spelade Holmes i “The Dropout”. Han ber henne om hjälp att återskapa vissa sekvenser som skett utanför kameran, som första mötet med A24 och filmteamet.
Seyfried gör en fulländad imitation av Holmes. De prövar sig fram med olika variationer av vad som kan ha skett bakom kulisserna. De äter middag med Evans och barnen, vilket leder till heta diskussioner. Filmen övergår till hybrid-format, och blir nästan lite true crime med Seyfried och Fielder som detektiver, allt medan filmens galet underfundiga ton består.
“That was weird”, säger en ung kille på väg ut efter filmvisningen. För klokare blev vi inte. En märklig inblick i annorlunda liv, där jag mest känner att protagonisterna på något sätt förtjänar varandra. För sanningen är inte svart eller vit. Här finns en mängd nyanser som Fielder och Oppenheimer så elegant, medkännande, och humoristiskt undersöker – inklusive egna delen.
Skulle de tre timmarna, liksom min långa recension, kunna tajtats till något? Absolut. Men filmen blir aldrig någonsin seg eller tråkig. Jag hoppas på en uppföljning om några år! Vilken julklapp!
Läs också: Klart: En av höstens mest omtalade filmer visas i Sverige
Snabbfakta ”You Can See Everything”
- Regi: Nathan Fielder och Lance Oppenheimer
- Skådespelare: Elizabeth Holmes, Billy Evans, Amanda Seyfried
- Genre: Dokumentärfilm
- Speltid: 2 tim 54 min
- MovieZines betyg: 5 av 5
