Conan – barbaren 1982

Soundtracket till detta 80-tals fantasy-äventyr är episkt, galet och ett rent mästerverk. Trumpeterna och trummorna dundrar på likt en frustande, stönande krigsherre och filmen inleds hårt med ett citat av Nietzsche ”That which does not kill us, will make us stronger.” Till detta pampiga spektakel smyger sig sedan en skrovlig, djup berättarröst upp bakom en likt en slug ninja. Och han ska minsann och dag berätta för oss om den store Conans äventyr, vilket görs med en pondus så tung att det känns som att en ångvält kört över en. Hans röst gör att man inte vågar titta bort av rädsla för att bli nerklubbad. ”Conan Barbaren” är helt enkelt grymt, skönt 80-tal. 

I viss mån känns filmen som en föregångare till ”Braveheart” och ”Gladiator”. Pumpad kille hämnas på de som gjort honom orätt, förutom att Conan är så manligt manlig att han aldrig skulle visa ett uns känslor och att han har en kropp som en 80-tals bodybuilder. På ett sätt är det befriande att se någonting så enkelt. Handlingen är långt ifrån finslipad och den dramaturgiska kurvan är överallt och ingenstans. Det känns som en unge tagit en klibbig sax och hjälpt till med klippningen och vissa scener är oförglömliga av lite annorlunda skäl än regissören John Milius kanske tänkt sig. Framförallt var det länge sedan jag skrattade så mycket till en film. För den är en udda kombination av så tafflig att man måste fnissa och samtidigt så pampig att man blir alldeles hänförd.

Trots att detta är en av min brors favoriter från 80-talet såg jag den själv först nu. Och ändå fann jag den lika fantastisk. Kombinationen av rödfiltret när Conan slåss mot ondingar, de bisarrt stora antalet statister de måste haft och de handmålade smådjävlarna som räddar en döende Conan är bara början på kaoset. Mer eller mindre varje scen är minnesvärd, antingen för den plötsliga svallen av trummor, för skådespeleriet eller för de uppstoppade låtsasormarna. Det är bara att välja och vraka. ”Conan Barbaren” är ett klassiskt fantasy-äventyr med allt vad det innebär av förföriska kvinnor i mystiska stugor och ruskiga sekter som lockar till sig ungmör. Dock ska det tilläggas att Conans flickvän Valeria är riktigt badass. Hon kickar ondingar minst lika bra som sin kille och svingar svärd likt Beatrix Kiddo i ”Kill Bill”. För en gång skull får en brud vara grym trots att hon inte är huvudkaraktär i storyn. Bara det känns coolt och annorlunda för att vara 80-tal.

Filmen satte såklart fart på Arnolds filmkarriär, vilket kan tyckas något förvånande då hans muskler är mer fascinerande än hans skådespeleri. Men det är också det som är charmen. Fokus har legat på att skapa ett storslaget äventyr, och de har de verkligen lyckats med. Kanske måste man ha lite speciellt humor för att finna den underhållande, och man måste verkligen älska 80-talets fetisch för överdådighet för att uppskatta den. Men gotta ner dig i soffan, kräma på volymen på högtalarna, bunkra upp med torkat kamelkött och ge filmen en chans. Fnissar du inte vid introt så ska du nog stänga av, även om jag inte vågar föreställa mig vad mannen med den dova berättarrösten kommer göra med dig då. Jag säger bara: beware.