Avatar (2009)

Årets biofyrverkeri

Recension av

Något hyperrymdssteg in i framtiden är det väl inte men visst kommer fler haka på James Camerons förutspådda succé. För "Avatar" är sannerligen inte en tur som glöms i första taget. Receptbelagd för bio, surround-sound och 3D-format är det alla teknikfreaks våta dröm men även just bristen på det som lägger årets fyrverkeri under en femma.

Förväntningarna har hängt som bojor kring James Camerons senaste megaprojekt "Avatar". Titanic-skadade fans har väntat och hoppats på en succé och när regissören med "Aliens" och "Terminator" i ryggsäcken, fattar rodret i den genre som en gång gjorde honom legendarisk, ja, då kan man inte vänta sig annat än storverk. 350 miljoner dollar, tolv år och en helvetisk massa pepp senare är det ett faktum - "Avatar" är årets biofyverkeri även utan 3D-magi.

Och i sin effektfylla har Cameron knappast skapat någon vidare djuplodande film. Det räcker med att skrapa på en yta av vaxad djungel, rymdskepp och explosioner för att förstå att behållningen ligger i just den förföriska visualiteten som pendlar mellan bombastisk action och storslaget gripande. Inte i någon halvklyschig story alltså.

Snarare komprimerar Cameron en dryg tre timmar matinéfilm på några inledande minuter där publiken effektfullt får reda på varför den rullstolsburne marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) hamnat på planeten Pandora. Där en gruvkoloni ligger i konflikt med infödingarna kallade Na'vi, stora blåa jättar som gömmer sig djupt inne i en tät vildmark och försvårar de storfinansiella planerna för gruvföretaget. Som Avatar-förare ska Jake med kontroll över en Na'vi-kropp infiltrera infödingarna i den allt mer eskalerande konflikten med människorna. Enkelt, eller hur?

Det ska sägas att Avatar-hypen inte gett någon pardon. De få som på något sätt opponerat sig mot blåa smurfar som halvnakna springer runt i en drogpsykadeliskt färgglad värld, har kvävts i en tsunami av förväntan. Det ska även sägas att jag tillhört den skeptiska minoriteten så att jag fallit till föga medströms känns lite väl populistiskt men det går inte att skjuta ifrån sig Camerons publikfriande stil.

Långa smått hypnotiserande scener ramar in ett förvånansvärt politiskt budskap med tydliga samhällsreferenser. Inget som bör oroa den gemene nörden för Avatar släpper snart på tyglarna i sin iver att introducera oss i en sprängfylld värld av effektporr. Och vem kan egentligen klandra vår regissör? Det är en fröjd att se men likväl ligger fascinationen begraven i den fantastiska detaljrikedom som koncentrerats i de spelande karaktärerna. I synnerhet Na'vi som med en enkel mänsklighet står för det mest jordnära inslaget i en överdådig scifi-rulle.

Sigourney Weaver är fantastisk vid sidan om Sam Worthington, Zoe Saldana och birollen Michelle Rodriguez. Cameron fortsätter en fin gammal tradition av tuffa, självständiga kvinnliga rollkaraktärer som säkert lär få även den mest inbitne effektnörden att dra på smilbanden.

Största delen av äventyret lyckas hålla sig från genant spektakel men som så många gånger förr lider även vällagrad storfilm av Hollywood-baksmälla. När det filmiska klimaxet avslutas i ett sandlådekrig av sällan skådat slag rullar man ögonen i alltför igenkännande anda. Något man lätt förlåter Cameron. För "Avatar" exponerar med all önskvärd tydlighet styrkan inte främst i hans regissörskap utan som fantasirik skapare. Och en inbjudan till Pandora är inget man tackar nej till.

Daniel S Ogalde

---

Följande är Nils Karléns recension av 3D-versionen av Avatar:

Efter 12 år av väntan, löften om en revolutionerande teknik och en närmast manisk hajp landar så äntligen James Camerons mastodontprojekt "Avatar" på en biograf nära dig. Var det värt väntan?

Det var nästan oundvikligt. Först en bombmatta av pr och hajp som följdes av en lika oundviklig backlash. Sedan trillade de hyllande recensionerna in och förväntningarna steg åter till febriga nivåer. Vilken film kan leva upp till sådana förväntingar? Efter att ha upplevt "Avatar" i all dess tredimensionella ära kan jag konstatera att James Cameron har gjort årets audiovisuella spektakel i alla kategorier och är det någon film som verkligen ska ses på en bio med 3D-utrustning så är det den här. Men mästerverk? Nej, knappast.

Ni vet storyn. 150 år i framtiden har människan nått till den resursrika planeten Pandora. Det dröjer inte länge innan marinsoldater ledda av den skönt ondskefulle överste Quaritch (Stephen Lang), forskare med den godhjärtade Dr. Augustine i spetsen (Sigourney Weaver) och den slemmige bossen Selfridge (Giovanni Ribisi) sätter igång med att exploatera den orörda världen. Problemet är bara att de humanoida urinvånarna Na'vi har sin allra mest heliga plats på den plats där Pandoras mest värdefulla mineral finns. Och de vill inte flytta på sig.

Här kommer den delvis paralyserade före detta marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) in i bilden. Som av en slump blir han utvald att delta i avatarprogrammet och får chansen att styra en artificellt skapad Na'vi-kropp för att agera diplomat och spion bland urinvånarna. Han lyckas bättre än någon kunde ana, blir upptagen bland deras led och faller till och med för hövdingens dotter. Men det dröjer inte länge förrän hans lojalitet ställs på prov.

Efter en lite trevande start där Sully introduceras till en stel voiceover dröjer det inte länge innan planeten Pandora presenteras och allt bitar börjar falla på plats. När den otroligt vackra självlysande regnskogen får lov att breda ut sig framför våra ögon är det lätt att se vad Cameron menat med sin löften om att revolutionera filmmediet. Här kommer också den pånyttfödda 3d-tekniken äntligen till sin rätt. När kameran panorerar över det minutiöst renderade landskapet och växter och märkliga djur rör sig ur duken är det omöjligt att inte låta sig svepas med. Närvarokänslan är i det närmaste total. Att sedan de blåfärgade Na'Vi-folket mot förmodan faktiskt fungerar i sammanhanget är en oväntad bonus. I de trailers som florerat har de gett ett ganska platt intryck, men det är naturligtvis i det här sammanhanget de hör hemma. Animationen är faktiskt nästan så bra som utlovats och den gode Gollum får härmed anse sig brädad av de tre meter långa rymdalverna som är sprungna ur Camerons hjärna.

Därför är det synd att just Na'vi-folket bara är ett hopkok av allehande klichéer om den ädle vilden. En stor del av filmen skildrar de blåhudades naturromantiska tillvaro och det är här Camerons storslagna vision börjar få sprickor i fasaden. Soundtracket öser på med flöjter och pseduoafrikanska körer så fort de visar sig i bild och det blir ganska snabbt uppenbart att krutet är lagt på det visuella och inget annat. Missförstå mig inte, "Avatar" är aldrig i närheten av att vara tråkig. Men i filmens andra akt blir det stundtals för många vackra vyer och fokus på de godhjärtade urinvånarna på bekostnad av det vi egentligen vill se: James Cameron spränga saker i luften.

Nu är det trots allt actionfilmens gudfader vi pratar om, och det blir uppenbart i den storslagna sista timmen av filmen. Här staplas scener fyllda av fantastiskt iscensatta våldsfyrverkierer som etsar sig fast på hornhinnan på samma sätt som de i "Aliens" eller "Terminator 2". Människornas retrofuturistiska hoverskepp, jätterobotar och gigantiska svävare ser ut som den logiska fortsättningen på de fördömda marinsoldaterna i just "Aliens" och när de vänder vapnen mot naturen är det enda som saknas "Valkyriernas Marsch" i högtalarna. Det är årets i särklass snyggast skildrade batalj och här levererar Cameron som bara han kan göra.

Kommer "Avatar" att revolutionera filmbranschen? Det är tveksamt. Det här är ingen världsomvälvande bioupplevelse, bara en skönt storslagen sådan och ett imponerande argument för 3d-filmens vara. Att ingen kan dra en actionsvulstig slipsten som James Cameron visste vi redan. Om nu bara någon kunde ha haft vett att polera berättelsen några varv till hade det kunna bli det mästerverk som det länge siats om. Nu blev det inte riktigt så, men att det här är årets mest storslagna och visuellt briljanta actionfilm råder det ingen tvekan om.

Nils Karlén