Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult 2010

Åsa-Nisse på vita duken har alltid varit en kontroversiell figur. Mellan 1949 och 1968 gjordes ett 20-tal Åsa-Nisse-filmer med John Elfström i rollen som den småländske uppfinnaren och tjuvjägaren. Filmerna med namn som "Åsa-Nisse på jaktstigen", "Åsa-Nisse i raketform" och "Åsa-Nisse i popform" drog publik men ansågs dåliga av recensenterna som kunde tävla om att vara elaka i sina omdömen. Efter "Åsa-Nisse flyger i luften" 1956 skrevs till exempel en recension på endast tre ord i Expressen: Far i frid. När SVT köpte visningsrätterna till de två första Åsa-Nisse-filmerna anmälde Svenska Filminstitutets chef Harry Schein sändningsplanen för Radionämnden eftersom han ansåg att filmerna stred mot bestämmelserna om "god underhållning".

Det vilar alltså en sorts dålig karma över Åsa-Nisse på film och att återuppliva honom efter mer än 30 år innebär ett visst mod, eller dumdristighet. Det är bokstavligen att jobba i motvind eller uppförsbacke. Därför verkar strategin vara att satsa hårt och stort. Henrik Dorsin har kallats in för att skriva manus, Camilla Thulin står för kostymen och hela svenska komikereliten agerar i biroller bredvid tungviktarnamn som Kjell Bergqvist, Ann Petrén och Johan Rabaeus i huvudrollerna. Det är dessutom fint plåtat och i bra miljöer.

Historien är enkel, Åsa-Nisse och Klabbarparn roar sig hellre med sina uppfinningar och tjuvjakt än att fixa vattenpumpen hemma på åsen. Till slut ger han med sig efter frun Eulalias tjat och bygger en sjuhelsickes pump som helt missar målet med vattnet bara för att träffa en oljekälla. Åsa-Nisse sitter bokstavligen på en guldgruva och han är inte sen att dela med sig till resten av Knohult. När svenska regeringen och bolaget Skånsk petroleum får nys om oljefyndigheterna vill de också ha sin bit av kakan, vilket leder till att Knohult utropar sig till republik komplett med Åsa-Nisse som president.

Så, går storsatsningen hem? Låt mig säga så här, Åsa-Nisse slår Göta Kanal 2 och 3 med lätthet. Därmed inte sagt att det är en bra film. Då Dorsin skrivit manus får filmen ibland samma märkliga stämning som hans TV-serie Grotesco vilket blandas med spoof-filmernas kännetecken, a la "Nakna pistolen" och "Scary Movie", med ordvitsar i bild och absurda situationer. Men berättelsen blir därför också mer som en samling sketcher staplade på varandra, snarare än en långfilm.

Det största problemet är dock att det är för lite av Åsa-Nisse. Han är mer som en bifigur i sin egen film och stackars Klabbarparn ser vi ännu mindre av. Den som syns mest är faktiskt Johan Glans i rollen som filmens bad guy Mårten Dagelid. Det är han som försöker lägga vantarna på Åsa-Nisses oljekälla och det är han som får agera mest och har flest scener. Henrik Dorsin som hemvärnare har också stort utrymme, liksom Maria Lundqvist statsminister.

Det som ändå drar upp betyget från en 3-ords recension är att här finns små roliga saker, som ett styrelsemöte på Skånsk petroleum där alla pratar obegriplig skånska, ett sångnummer som är originellt och roligt, eller Johan Rabaeus som handlaren Sjökvistarn. Men det är inget som bygger en hel film och Harry Schein, han kanske hade rätt ändå.