”Carrie” är skräckmästarens debutroman, och även hans första filmatisering (för 50 år sedan!). Filmen av Bryan De Palma togs väl emot och är idag lite av en skräckklassiker. Sedan dess har ytterligare tre filmatiseringar gjorts, så frågan är väl hur intressant det är med ännu en bild på gymnasietjejen täckt med blod i gympasalen?
Jag har sett de två första avsnitten av Mike Flanagans nytolkning och jag är helt fast.
Läs också: Modern mobbning är läskigare än alla jumpscares
I ”Carrie” får vi följa Carietta White, en tonårsflicka som levt hela sitt liv inlåst i föräldrahemmet. Hon har hemskolats och uppfostrats väldigt strikt och religiöst, utan varken vänner, mobiltelefon, eller tillgång till internet.
När Carries pappa går bort, tvingas mamman börja jobba och Carrie måste gå i en vanlig skola. Omställningen är stor, både för Carrie och hennes mamma, som påminner Carrie om att vara försiktig med sina nya bekantskaper, de är ju trots allt inte ”vakna” och känner inte till hur den djupa staten fördärvar livet för vanliga amerikaner.
Tonårslivet är tufft nog för välanpassade ungdomar, men när du växt upp utan någon som helst koppling till omvärlden är det lätt att bli utpekad och retad. Till skillnad från när boken skrevs, finns det nu dessutom sociala medier, vilket ger helt nya sätt att förnedra någon. En möjlighet som serieskaparen skickligt nyttjar.
Flanagan sätter tonen tidigt med ett nytt grepp på historian. I stället för att berätta allt i kronologisk ordning (igen), är serien filmad som en dokumentär om de underliga och hemska händelserna på skolan. Med intervjuer av överlevarna och tillbakablickar på Carries liv. Eftersom många redan känner till slutet i berättelsen, är det ett fräscht och nyskapande grepp.
Alla försök att bygga ut handlingen fungerar
När man gör en TV-serie av välkänd film, löper man alltid risken att fylla ut handlingen för mycket. Carrie är ju dessutom en ganska kort bok, speciellt i Kings mått (ca 300 sidor).
Alla vilda svingar som Flanagan testar verkar dock fungera. Dels får vi fylligare karaktärer. De andra eleverna är inte bara onda mobbare, vi får veta mer om dem. De blir mer tredimensionella. Många är också snälla mot Carrie, vilket gör sveket när de inte står upp för henne större. Även lärarna lyfts fram och får större personligheter.
Den här typen av utfyllnad riskerar att bli tomma serie-kalorier, som bara drar ut på handlingen, men de vassa skådespelarna och välskrivna karaktärerna gör att jag bara vill ha mer. Det verkar fungera helt enkelt.
Blir det tillräckligt med skräck?
Min enda farhåga, efter att ha sett två avsnitt, är att serien blir för mycket drama och för lite skräck. Visserligen är Carrie inte Kings läskigaste bok. Mycket fokus ligger på just mobbningen och dynamiken i skolan. När man gör handlingen längre, genom att bygga ut karaktärerna, är jag rädd för att balansen mellan skräck och drama slår över för mycket.
Men, det har redan släppts ledtrådar om att Flanagan kommer försöka bygga ut Kings roman med ytterligare övernaturliga element, så det blir spännande att se hur det utvecklar sig.
Flanagan har uppenbarligen en sällsynt talang i att få ut själva kärnan i Kings budskap, samtidigt som han inte tappar skräckmomenten. I ett hav av undermåliga försök att ta skräckmästarens verk till vita duken (jag tittar på dig ”Institutet”), hoppas jag att Flanagan får botanisera fritt bland Kings verk även framöver.
Alla avsnitt (tack och lov) av ”Carrie” finns nu på Prime Video.
Läs också: 10 tv-serier som alla kommer snacka om i oktober
Läs också: Prime Videos nya kärlekssuccé ”The Love Hypothesis” får uppföljare – ny film redan på gång