Det har äntligen blivit dags att få ta del av Mike Flanagans (”Midnight Mass”) senaste skräckserie. Det är med den känslan jag slår mig ned framför tvn när jag slår på det första avsnittet av ”Carrie”. Jag ska krypa till korset och erkänna att jag aldrig läst en Stephen King-bok. Men givetvis sett mängder av adaptioner av hans många verk genom åren – och även uppskattat att han i sociala medier brukar ha en tendens att lyfta fram riktigt bra tv-serier som andra riskerat att missa. En man i min smak helt enkelt.
Under alldeles för lång tid var jag dock säker på att det här med skräckfilm, eller skräck på tv och definitivt skräck i bokform – verkligen inte var något för mig. Det var däremot när Flanagan-serien ”The Haunting of Hill House” blev en av mina favoritserier 2018, som den inställningen ändrades. Sedan dess har jag bänkat mig framför alla av hans skräckadaptioner – och antingen gillat eller älskat allihopa.
”Carrie” är en adaption av Kings debutbok från 1974, en bok jag nog nu faktiskt borde ta mig an trots allt. Efter att ha sett Brian De Palmas filmversion från 1976 så hade jag däremot givetvis koll på handlingen och undrade nu hur Flanagan skulle lyckas göra serien till sin egen. Det här är trots allt hans fjärde King-adaption, men första tv-serie bland just dessa skräckadaptioner. Blott 300 sidor skulle nu bli åtta timmar, med en handling som utspelar sig i nutid.
Mor och dotter är fortfarande bäst
Både Sissy Spacek och Piper Laurie Oscarsnominerades för sina roller som dottern Carrie och mamman Margaret White i De Palmas film, för 50 år sedan. Den bekymmersamma relationen mellan mor och dotter är i den nya versionen fortfarande där ”Carrie” lyser allra starkast.
Det här är den första gången jag sett Summer H. Howell i något, men det här lär inte vara det sista vi ser från henne – hon klarar av bedriften att göra titelrollen till sin egen och kliva ur Spaceks kultklassiker till skugga. Allra bäst är däremot Samantha Sloyan som axlar den nya versionen av mamman Margaret White. Sloyan har tidigare dykt upp i Flanagan-serierna ”The Haunting of Hill House”, ”Midnight Mass”, ”The Midnight Club” och ”Huset Ushers undergång” samt långfilmen ”The Life of Chuck”. De har med andra ord jobbat ihop mängder av gånger – och det här är det bästa jag sett från henne.
I den här nya versionen av ”Carrie” så har den unga flickan vuxit upp i ett hem där hon blivit hemskolad av sin mamma – och ingen utanför husets väggar har ens vetat om att hon existerade. Men när hennes konspirationstroende pappa, som var den enda att lämna huset, plötsligt dör så hittas både mor och dotter i huset. Carrie tvingas in i en vanlig skola, i väntan på den utredning som ska utröna huruvida mamman faktiskt är kapabel att ta hand om sitt eget barn och börja tjäna egna pengar för första gången på många år.
Vi tittare blir genom ett icke-linjärt berättande direkt informerade om att något gick otroligt fel under en skoldans en relativt kort tid senare. Alla som har läst eller sett den andra filmen vet precis vilken incident jag pratar om, men jag väljer att inte säga mer än att det här trots allt är en skräckserie med vissa övernaturliga inslag.
Modern mobbning med mobiltelefoner är en ny slags skräck
Låt mig dock ta oss på ett möjligtvis lite oväntat sidospår här. Prime Video har under de senaste åren omfamnat ”coming-of-age”-draman bättre än i princip alla andra större konkurrenter. ”Sterling Point”, ”Off Campus”, ”Elle”, ”Sommaren jag blev vacker” och många fler titlar har fångat både en yngre målgrupp och oss lite äldre som kanske känner sig en aning för nostalgiska för att hålla oss borta från berättelser om tiden man växte upp. Eller så har ens egna ungar börjat närma sig åldern på karaktärerna i dessa produktioner.
”Carrie” är ännu en titel inom Prime Videos växande genre av coming-of-age-draman, men en första som även till fullo omfamnar skräckgenren. ”We Were Liars” har möjligtvis rört sig i närheten, men inte på samma sätt som ”Carrie” som trots allt är baseras på skräckmästaren Kings första bok. Och det finns som sagt ingen som förstår sig på skräckadaptioner lika bra som Flanagan just nu.
Visst, vi får en del jumpscares och när skräckdelarna av berättelsen väl börjar få ta mer och mer plats så är dessa utförda på ett sätt som visar på Flanagans säkra hand inom just den genren. Det här är dock avsevärt mer av en coming-of-age-berättelse än jag hade förväntat mig. Där den moderna mobbningen med hatkonton på sociala medier visar sig vara läskigare än allt annat i serien.
Den där drivande faktorn kring varför Chris Hargensen (Alison Thornton) tar sikte specifikt på Carrie och ”förklaringen” vi får om Chris egna utmaningar i livet, faller däremot relativt platt för mig. Särskilt när jag vet var det kommer att sluta – och det gör att det nästan känns en aning krystat kring kärnan i den här hemska mobbningen av flickan som aldrig klivit utanför sin dörr innan hennes pappa dog.
Det finns fortfarande väldigt mycket gott att hämta här i den första säsongen av ”Carrie” och jag tycker mig även se en möjlig fortsättning på serien. Om så skulle vara fallet så kommer jag helt klart bänka mig framför fortsättningen också. Beroende på vad man tycker om mobbaren Chris och hennes drivkrafter, så finns det nog möjlighet att till och med älska ”Carrie”. Men för mig hamnar just den här Flanagan-adaptionen närmare ”gillar” än ”älskar”, precis som hans ”The Midnight Club” gjorde för några år sedan.
Snabbfakta om ”Carrie”
Skapad av: Mike Flanagan
Medverkande: Summer H. Howell, Matthew Lillard, Alison Thornton, Samantha Sloyan.
Genre: Drama, skräck
Längd: 8 avsnitt
Premiär: 7 oktober
Visas på: Prime Video
Betyg: 3 av 5
Läs också: 8 helt nya tv-serier i september – perfekta för höstens mörker!
Läs också: ”Reacher” är tillbaka – så ser du den nya säsongen!
Läs också: Glöm Harlan Coben – ”Last Seen” är nya thrillern alla kommer prata om!
