När eftertexterna rullar sitter jag kvar i salongen och samlar mig. Jag är tagen och upprymd, för jag känner mig fundamentalt påverkad, i något mått mätt en annan person än den jag var för drygt två timmar sedan.
Jag har religiöst lyssnat på varenda poddavsnitt och läst varje bok, och hans krönikor är egentligen de enda jag förkovrar mig i. Men trots att jag är ett villkorslöst fan av Alex Schulman kunde jag aldrig ha förväntat mig att bli så här nitad av hans regidebut.
Det var inte så att jag trodde att den skulle vara innehållslös eller medioker. Snarare fruktade jag att den skulle göra mig besviken, just för att den äntligen kommit och kanske inte skulle leva upp till det jag föreställt mig. Jag hade aldrig behövt tvivla. Så är det nog med stora berättare: de kan berätta i vilket format som helst, i alla fall om man ska använda Schulman som exempel.
I ”Arkipelag” hamnar vi redan i första scenen i en besvärlig situation när ett föräldramöte spårar ur. Jag ler ömsom, ömsom känner jag hur jag rodnar av genans, och redan här förstår jag att det här är något för mig. Jag har stor behållning av den obekväma stämningen och känner ren njutning av att få genomlida den tillsammans med andra i en biografsalong. Jag blir känslomässigt hållen i handen av berättelsen, samtidigt som jag inte har den blekaste aning om vart den ska leda.
”Arkipelag” bygger på en självupplevd händelse. I ett tappert försök att komma sin dotter närmare följde Schulman med som klassförälder till en ö där allt spårade ur och tillslut gick käpprätt åt helvete. Han började i vanlig ordning fila på en bok med händelsen som utgångspunkt, men insåg snart att det här var en film.
I rollerna ser vi Gustaf Skarsgård som den tafatta Bill, Fares Fares som machomannen Bobo och Linus Wahlgren som kvinnokarlen Pontus. Det är en spännande ensemble och de gör alla tre sina roller med bravur.
Jag påminns om allt från ängsligheten och dynamiken i Björn Runges ”Om jag vänder mig om” till Robin Hardys skräckfilm ”The Wicker Man” (1973) och älskar hur humor, thriller och drama vävs samman till en enda kuslig skärgårdsmardröm.
Filmen mer än snuddar vid att vara en thriller, och Schulman lyckas på ett effektivt vis förvandla den idylliska svenska skärgårdsön till den mest fasansfulla plats på jorden.
Finns det något jag saknar är det mer mörker. Jag suktar efter att få en djupare förståelse och djupdykning i klassföräldrarnas lynnen, jag hade gärna sett dem spåra ur mer och kanske skruvat upp thrillerelementen ett extra snäpp.
Det hade lätt kunnat bli en film om tonåringar och mobbning bland många andra, men det är tempot i dialogen, de spännande scenerna och de igenkännbara men okonventionella rollfigurerna som gör att jag inte har sett något som riktigt påminner om det här förut.
Filmens teman växlar mellan mobbning, maktbalans och närhet till sitt barn. De tre papporna är tydliga arketyper med varsin central roll.
Bill är den före detta mobbade pojken som i vuxen ålder vill se till att ingen annan går igenom det han gick igenom. Bobo är trygg i sig själv och har sitt på det torra, men drar sig inte för att ta lagen i egna händer om så krävs. Pontus är på ytan bekymmersfri men kicksökande och iakttagande, en social kameleont.
Deras dynamik är enastående, och Schulmans repliker viner ur deras munnar och gör orden på pappret till sanning på duken.
Jag beundrar berättartekniken lika mycket som manuset och skådespeleriet. Barnensemblen gör ett övertygande porträtt av en skolklass i tonåren, och Olof Olingdahl som Kenneth och Sami Fagerström som Dimman sticker ut.
Det är den överlägset bästa svenska film jag sett i år och jag ser med stor nyfikenhet fram emot vad som står på tur för Alex Schulman.
Läs också Evert Fremléns recension: ”Sveriges Oscarsbidrag är ett cyniskt skämt”
Snabbfakta om ”Arkipelag”
- Regi: Alex Schulman
- Skådespelare: Gustaf Skarsgård, Fares Fares, Linus Wahlgren
- Genre: Drama/Komedi
- Speltid: 107 minuter
- Svensk biopremiär: 9 oktober 2026
- Moviezines betyg: 4 av 5
