Russian Doll 2019-

I första säsongen möter vi Nadja som firar sin 36:e födelsedag hos sin vän Maxine. Nadja kliver ut ur badrummet och in på festen. Strax därpå lämnar hon lägenheten och blir påkörd. Vips är hon tillbaka i badrummet och sedan på festen, bara för att dö igen. Om och om igen. Hon fastnar i en tidsloop inte helt olik de vi har sett i filmer som ”Måndag hela veckan” (1993) och ”Palm Springs” (2020). Efter några turer möter hon Alan, som även han har hamnat i ett eget kretslopp av död och återuppståndelse. Tillsammans börjar de rannsaka sina liv och trauman, för att om möjligt kunna bryta förbannelsen.

 

Trion Leslye Headland, Amy Poehler och Natasha Lyonne har skapat en ambitiös serie med många svindlande turer och utsvävningar. Manuset består av fyndigt suggestiva dialoger och oneliners, samt ett färggrant persongalleri. Trots viss upprepning i historien har de 30 minuter korta avsnitten ett bra flyt framåt och flera spännande cliffhangers, som gör att man inte kan sluta se, förrän det är slut.

 

Första säsongen är verkligen helt fantastisk. Det är smart, roligt och otroligt välspelat med en minst sagt fenomenal Lyonne i täten. Kemin mellan hennes Nadja och den lätt tafatta Alan (Charlie Barnett) är sprakande, liksom är de andra skådespelarna, framför allt Greta Lee som Maxine. Det börjar rätt fröjdefullt och är ofta roligt, men med tiden blir humorn mörkare och stämningen dystrare. Samtidigt är det ändå hela tiden otroligt underhållande.  

 

Andra säsongen utspelas fyra år efter den första, på Nadjas 40-årsdag. Nervös som alltid på sina födelsedagar upptäcker hon till sin glädjefulla fasa att hon inte dör, men att däremot en tunnelbana tar henne 40 år tillbaka i tiden. Nadja får lära känna både sin mor och sitt övriga förflutna, men ges också en möjlighet att ändra vissa händelser. Dock har ändringar i historien en tendens att även återspeglas i nuet som snart blir ett kaos.

 

Också denna gång är det härligt skruvat och synnerligen kul. Men där första säsongen övertygade med sin träffsäkerhet och sitt konstanta grepp om oss åskådare, irrar den andra stundvis bort sig. Den ställer fler frågor än ger svar, och det blir svårt att hänga med, och mycket känns onödigt komplicerat. Att ta tunnelbanan till olika tidsepoker känns heller inte helt trovärdigt. Visst är det relativt svårförklarlig att fastna i tidsloopar också, men på något sätt köper jag det. Även Alan gör likt Nadja en liknande resa bakåt till sin mormors ungdom. Men trots att också den berättelsen är berörande så saknar jag tyvärr ett samspel mellan historierna. Alans story känns dessutom rätt forcerad i sammanhanget och ganska platt. Den blir mer till en sidoutflykt och utfyllnad snarare än en del av den huvudsakliga röda tråden.

 

”Russian Doll” är en välproducerad och snygg serie. Tonen och färgerna är mörka, men klara och stilen liksom rockig. De sköna låtarna och musiken ackompanjerar perfekt de följsamma fotot och många långa klippen. Utan tvekan är det här en otroligt bra serie, med högt tempo och påhittig intrig, som både väcker tankar och kittlar fantasin. Första säsongen är i mitt tycke bland det bästa som på senare år gått på Netflix och även om andra inte når upp till föregångarens nivå, är den sevärd och fortsatt underhållande.

 

Ett samlat betyg av två så olika upplevelser är svårt att sätta, men då jag fullkomligen älskar den första säsongen blir det ändå en fyra för helheten. Något svag, då andra säsongen drar den ner betyget. Den har ett högst oklart slut, vilket ändå är positivt då det viskar om ytterligare en fortsättning. Vilket jag gladeligen välkomnar, eftersom jag långt ifrån har fått nog av detta.