Ratched 2020-

Drama
USA
50 MIN
Ratched poster

Synopsis

"Ratched" är en dramaserie som berättar ursprungshistorien om mentalsjuksköterskan Mildred Ratched, inspirerad av "Gökboet". Året är 1947 när Mildred kommer till norra Kalifornien för att söka anställning på ett ledande psykiatriskt sjukhus där nya och oroande experiment har påbörjats på det mänskliga sinnet. Ute på ett hemligt uppdrag, presenterar Mildred sig själv som den perfekta bilden av vad en hängiven sjuksköterska ska vara.
Ditt betyg
3.7 av 11 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
SÄSONG
1
SÄSONG 1
01
Pilot
2020-09-18
02
Ice Pick
2020-09-18
03
Angel of Mercy (1)
2020-09-18
04
Angel of Mercy (2)
2020-09-18
05
The Dance
2020-09-18
06
Got No Strings
2020-09-18
07
The Bucket List
2020-09-18
08
Mildred and Edmund
2020-09-18

Recensent

Andreas Samuelson

14 september 2020 | 16:00

Spännande buffé av Hitchcock, splatter och twistar

Vad hände med syster Ratched åren innan hon låste horn med Jack Nicholson i klassiska ”Gökboet”? Det ger Ryan Murphy svaret på i sin nya Netflix-serie med en given Sarah Paulson i titelrollen. Med färgstarka birollsinnehavare, en stil Hitchcock-inspirerad stil samt en dramatisk, oförutsägbar story så gör de ”Ratched” till en ren fröjd att följa.
Av alla idéer kring prequels, reboots och remakes är att berätta förhistorien till syster Ratched från ”Gökboet” kanske en av mest fyndiga och inspirerade. Visst kan man tycka att det kanske inte är helt nödvändigt att utvidga karaktärens ark, att Louise Fletchers Oscarbelönade insats i Milos Formans klassiker var tillräckligt. Å andra sidan kanske man inte behöver femtioelva filmer om Batman heller. Och med Ryan Murphy & co blir det aldrig tråkigt.
 
Redan inledningsvis är det tydligt att Murphy bestämt sig för att berätta Ratcheds historia med sina egna, karaktäristiska penslar och favoritskådespelare. Det är läckert polerat, lite camp-överdrivet och ”American Horror Story”-våldsamt. Tidigt 1950-tal så sänds psykotiske Edmund (Finn Wittrock), efter ett brutalt massmord, till ett mentalsjukhus där vår titelprotagonist (Sarah Paulson) snart dyker upp för att envist landa ett jobb. Men har hon hemliga avsikter men sin närvaro…?
 
Självklart har hon det. Är det något Murphy gillar så är det galna, oväntade twistar och att leka med publiken genom att leda dem i en förbryllande labyrint av bisarra sidointriger och karaktärer. Vi möter även den plågade överläkaren Dr. Hanover (Jon Jon Briones), misstänksamma huvudsköterskan Betsy (Judy Davis), en pompös guvernör (Vincent D’Onofrio) och hans hunsade sekreterare (Cynthia Nixon).
 
Murphy har inte sparat på krutet när det kommer till ensemblen. Paulson är typiskt stabil och välvald i huvudrollen även om man velat se mer av hennes vassa sida och lite mindre av den Helena Bergström-blödiga snyftmomenten som stundtals tog över i vissa ”Horror Story”-säsonger. Det är fantastiskt att se orättvist bortglömda veteraner som Davis och Amanda Plummer bli salongsberusade och dansa tango tillsammans.
 
Som vanligt i Murphys produktioner så är det inte alla rollfigurer och minihistorier som får det utrymme man kanske önskar. Men det är trots att Ratcheds och Paulsons show. Det är en fascinerande karaktär och man följer med spänning bakgrunden till vad som formade en av filmhistoriens mest minnesvärda skurkar. Hon växlar mellan mänsklig sårbarhet och drypande ondska. Få aktriser utanför Paulsons bredd skulle kunna axla det och tyngden vägs upp av förlösande knasiga biroller, som Sharon Stones pälsklädda, Madonna-liknande excentriker komplett med apa som husdjur.
 
Men detta är framför allt en visuell serie. Nästan varje bild är som en tavla dränkt i starka Dario Argento-färger och magnifik scenografi, kompletterade med vrålsnygga Kubrick-liknande bildutsnitt. Murphy är tydligt inspirerad av samma era som hans tidigare ”Feud” på ett sätt som gör att man nästan tror att Joan Crawford själv ska kliva in i bild. Hitchcock är ständigt närvarande och soundtracket uppenbart en hyllning till Mästarens kompositör Bernard Herrmann (vi hör till och med rakt av stulna ackord från ”Farlig främling”).
 
Samtidigt sparas det inte när det kommer till Murphys förkärlek till sex och våld. Folk är kåta vare sig man är på mentalsjukhus eller mitt i ett krig. Diverse lemmar kapas och slaktas. När säcken ska knytas ihop så är det med svidande ironi – och saftigt splatter. Ingen lämnar serien på ett fridfullt sätt. Det är dramatiskt, oförutsägbart och vilt underhållande. Det kräver absolut en viss smak, och någon slags erfarenhet av gammeldags film den gärna inspireras av. Det är knappast ”Glee”-publiken som är dess målgrupp.
 
I slutet hänvisar man inte särskilt subtilt till en andra säsong (planen är fyra) men är det så här binge-vänligt så är det bara tacka och ta emot. För ”Ratched” är den typ av tv-serie där varje svaghet lyfts upp av något eller någon av högkvalitativ standard. Som briljanta Sophie Okonedo som en patient med identitetsstörning eller en tung återblick berättad via dockteater. En buffé av smakrika ingredienser – hugg in!
| 14 september 2020 16:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
5
Riktigt grym på alla sätt och vis!
Läs mer
5
I detta rådande COVID-19 år som precis var på väg att vända i Sverige så ser situationen annorlunda ut i USA där de fått en ny våg av viruset. Biograferna är öppna i Sverige för 50 personer åt gången, men biopremiärerna skjuts fortfarande upp pga att de amerikanska filmerna inte skickas hit. Så därav har jag nu fått välja en Netflix serie att recensera trots att jag ställer mig kritisk till att se film och serier på det sättet. Men man får hoppas att det vänder snart. Serien som jag har valt att recensera är “Ratched” som är en prequel-serie på filmen “Gökboet” och berättar historien om den onda sjuksystern på mentalsjukhuset i den gamla filmklassikern. Och nu har jag som sagt sett serien “Ratched” och tänker med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen. Året är 1947. Ett brutalt mord på ett antal präster sker i en liten stad. Nurse Ratched (Sarah Paulson) söker anställning på det lokala mentalsjukhuset i Lucia som nyligen har öppnat och har en modern och en i mångas ögon moraliskt tvivelaktig inställning till psykisk sjukdom. Här ska man kunna botas och inte bara förvaras. Det dröjer inte länge förrän man förstår att syster Ratched inte drar sig för att hota, manipulera och gå över lik för att få som hon vill. Hon har även en personlig koppling till prästmördaren. När jag först hörde att Milos Formans kultförklarade mästerverk “Gökboet” skulle få en fristående serie om hur den onda sjuksköterskan Mildred Ratched blev som hon blev så ställde jag mig lite skeptisk till om det verkligen kunde bli lika bra. Men när jag hörde att Sarah Paulson skulle göra huvudrollen och att det även skulle bli skaparen bakom skräckserien “American Horror Story” som jag verkligen tycker om så blev jag nyfiken. Sarah Paulson är en av de mest begåvade skådespelerskorna som har dykt upp i “American Horror Story” och den serien hade en säsong som just utspelade sig på ett mentalsjukhus med moraliskt tvivelaktiga metoder för att bota sina patienter. Stämningen i den serien var riktigt obehaglig. Riktigt så skitigt och mörkt blir det inte i det visuella berättandet när man tittar på “Ratched”. Det är verkligen serie för känsliga tittare. Ingredienserna är nämligen en hel del scener med lobotomi och elchocker som man får ha ett öppet sinne för eftersom serien utspelar sig under en period då sådana metoder var fullt lagliga att experimentera med. Man får förvisso sällan se själva ingreppen men det beskrivs väldigt detaljerat hur de ska utföra dem. Mentalvården i slutet av 40-talet är grundstommen i serien. Men det är också berättelsen om Mildred Ratched och hennes utveckling till den person vi alla känner henne som i filmen “Gökboet” och med Sarah Paulson i rollen blir det verkligen så bra som man hade hoppats på. Faktiskt till den grad att man tycker att Louise Fletchers tidigare gestaltning av karaktären bleknar lite. Fletcher gjorde rollen riktigt bra. Hon är riktigt ond och känslokall i originalets gestaltning. Men när Sarah Paulson tar sig an rollen så får den mer dimensioner. Man får till och med lite sympatier för henne medan man i “Gökboet” nästan kommer på sig med att hoppas på Jack Nicholsons karaktär ska lyckas strypa Ratched i slutet av filmen. Serien är också en fröjd för ögat visuellt. Det är väldigt färgglatt och varmt när handlingen tar oss utanför mentalsjukhusets portar. Och inne i mentalsjukhuset är det ganska ljust till skillnad ifrån de mentalsjukhusmiljöer man är van vid ifrån “American Horror Story”. Men ofta har scenerna därinne ett grönaktigt ljus som matchar den sköteskedräkt Ratched och de andra sköterskorna bär vilket ger en intressant kontrast till den färgglada 50-tals miljö man upplever utomhus på såväl hus som människors klädsel. Samt behandlas temat homosexualitet under större delen av seriens gång. Att ha en avvikande läggning var en sjukdom på den tiden och öppenheten är inte lika stor som idag. Därmed vårdades patienter för att bli av med dessa så kallade sjuka tankar. Men det blir ingen riktig fördjupning i det temat som man kunde ha väntat sig när Sarah Paulson och “Sex and City”-skådespelerskan Cynthia Nixon som båda har gått ut offentligt med att de har levt i kvinnliga relationer har två av huvudrollerna. Men de har en spirande och framväxande romans under seriens gång och det känns bra att just de båda har fått rollerna i en samkönad relation. Sarah och Cynthia står för de starkaste kvinnoporträtten, men även Sharon Stone dyker upp i en viktig roll och det riktigt kul att få se henne glänsa igen eftersom man inte har sett henne i rampljuset på länge. Sammanfattningsvis så kan man säga att serien levde upp till och överträffande alla förväntningar. Den är mycket olik filmen “Gökboet” men den gör sin egen grej av storyn på ett bra sätt och man får se en ikonisk karaktär utmålad med mer välbehövliga nyanser. Den ger också många kvinnliga skådisar chansen att glänsa och att få fokuset. Serien är kanske som jag tidigare sagt inte något för den känsliga tittaren. Men den är väldigt spännande och man kan inte sluta att titta förrän man har nått till det åttonde och sista avsnittet. Så nu hoppas man bara på en fortsättning i en andra säsong. En välförtjänt femma av fem möjliga är mitt betyg till serien “Ratched”.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu