Av alla idéer kring prequels, reboots och remakes är att berätta förhistorien till syster Ratched från ”Gökboet” kanske en av mest fyndiga och inspirerade. Visst kan man tycka att det kanske inte är helt nödvändigt att utvidga karaktärens ark, att Louise Fletchers Oscarbelönade insats i Milos Formans klassiker var tillräckligt. Å andra sidan kanske man inte behöver femtioelva filmer om Batman heller. Och med Ryan Murphy & co blir det aldrig tråkigt.
Redan inledningsvis är det tydligt att Murphy bestämt sig för att berätta Ratcheds historia med sina egna, karaktäristiska penslar och favoritskådespelare. Det är läckert polerat, lite camp-överdrivet och ”American Horror Story”-våldsamt. Tidigt 1950-tal så sänds psykotiske Edmund (Finn Wittrock), efter ett brutalt massmord, till ett mentalsjukhus där vår titelprotagonist (Sarah Paulson) snart dyker upp för att envist landa ett jobb. Men har hon hemliga avsikter men sin närvaro…?
Självklart har hon det. Är det något Murphy gillar så är det galna, oväntade twistar och att leka med publiken genom att leda dem i en förbryllande labyrint av bisarra sidointriger och karaktärer. Vi möter även den plågade överläkaren Dr. Hanover (Jon Jon Briones), misstänksamma huvudsköterskan Betsy (Judy Davis), en pompös guvernör (Vincent D’Onofrio) och hans hunsade sekreterare (Cynthia Nixon).
Murphy har inte sparat på krutet när det kommer till ensemblen. Paulson är typiskt stabil och välvald i huvudrollen även om man velat se mer av hennes vassa sida och lite mindre av den Helena Bergström-blödiga snyftmomenten som stundtals tog över i vissa ”Horror Story”-säsonger. Det är fantastiskt att se orättvist bortglömda veteraner som Davis och Amanda Plummer bli salongsberusade och dansa tango tillsammans.
Som vanligt i Murphys produktioner så är det inte alla rollfigurer och minihistorier som får det utrymme man kanske önskar. Men det är trots att Ratcheds och Paulsons show. Det är en fascinerande karaktär och man följer med spänning bakgrunden till vad som formade en av filmhistoriens mest minnesvärda skurkar. Hon växlar mellan mänsklig sårbarhet och drypande ondska. Få aktriser utanför Paulsons bredd skulle kunna axla det och tyngden vägs upp av förlösande knasiga biroller, som Sharon Stones pälsklädda, Madonna-liknande excentriker komplett med apa som husdjur.
Men detta är framför allt en visuell serie. Nästan varje bild är som en tavla dränkt i starka Dario Argento-färger och magnifik scenografi, kompletterade med vrålsnygga Kubrick-liknande bildutsnitt. Murphy är tydligt inspirerad av samma era som hans tidigare ”Feud” på ett sätt som gör att man nästan tror att Joan Crawford själv ska kliva in i bild. Hitchcock är ständigt närvarande och soundtracket uppenbart en hyllning till Mästarens kompositör Bernard Herrmann (vi hör till och med rakt av stulna ackord från ”Farlig främling”).
Samtidigt sparas det inte när det kommer till Murphys förkärlek till sex och våld. Folk är kåta vare sig man är på mentalsjukhus eller mitt i ett krig. Diverse lemmar kapas och slaktas. När säcken ska knytas ihop så är det med svidande ironi – och saftigt splatter. Ingen lämnar serien på ett fridfullt sätt. Det är dramatiskt, oförutsägbart och vilt underhållande. Det kräver absolut en viss smak, och någon slags erfarenhet av gammeldags film den gärna inspireras av. Det är knappast ”Glee”-publiken som är dess målgrupp.
I slutet hänvisar man inte särskilt subtilt till en andra säsong (planen är fyra) men är det så här binge-vänligt så är det bara tacka och ta emot. För ”Ratched” är den typ av tv-serie där varje svaghet lyfts upp av något eller någon av högkvalitativ standard. Som briljanta Sophie Okonedo som en patient med identitetsstörning eller en tung återblick berättad via dockteater. En buffé av smakrika ingredienser – hugg in!